thatsthewaywegetby

Tillbaka i Brighton sitter jag med korslagda ben på dubbelsängen jag delar med Elin och mammas röst knastrar genom datorns högtalare. Jag hör inte så noga vad hon säger, bara att det är mjukt och tröstande, att hon försöker stilla det kaotiska kosmoset i mig med alla trasiga bitar med vassa kanter som flyger runt och tvingar fram en helt ny sorts djupare gråt. Jag vet inte riktigt varför jag gråter, om det är av självömkan, rädsla, ilska, jag vet inte, men där sitter jag, och inser för första gången själva vidden av min trasighet. Jag måste förändra nåt, hulkar jag till mamma. Ja, säger hon. Det är okej, säger hon, vi hjälper dig, jag är glad att du inser det här nu, jag älskar dig, säger hon. Och jag gråter. Jag har brottats med samma idiotier sen jag tänkte min första tanke, men det är inte förrän här, nu, som jag på riktigt inser hur ohållbart det är. Det är lite som en sån där synvilla, när man har sett gubben med skägget bakom linjerna som utgör damen i hatten, så kan man inte o-se det igen. Jag ser en framtid bakom linjerna som utgör min nutida trasighet, och den är inte bra. Framtiden. Den ser inte bra ut. Så jag gråter lite till, mamma älskar mig, sen går jag och säger upp mig från telefonfundraisingjobbet. Det var också ohållbart. Jag har nu officiellt förlorat fotfästet totalt, och jag vet att det är nu inlärningskurvan är som brantast. 

Jag vet inte hur det här kommer gå. Ljuset i tunneln är bara ett knappt synligt nålsöga och jag är redan utmattad. Men det här är ett nytt lågvattenmärke och jag måste göra nånting nu. Så jag håller koll på mina tankar, slår dem på händerna när de är taskiga, tvingar dem med en kraftansträngning att byta riktning. Det är svårt. Jag skriver ner snälla saker om mig själv och gråter för det känns som jag ljuger. Det är svårt. Jävligt svårt. Men jag måste göra nånting nu och jag håller på. Sammanbitet. Trött. Med jämna mellanrum gråtandes. Men jag gör nånting nu.