thatsthewaywegetby

David Eberhard. 

När jag var sjutton läste jag en halv bok av David Eberhard. Sen drunkade jag i skolarbete och lånetiden gick ut på boken men hur som helst läste jag en halv bok av David Eberhard. I Trygghetsnarkomanernas Land. Så hette boken. I Trygghetsnarkomanernas Land. 

David Eberhard hade så rätt i så mycket att jag fortfarande hemsöks av hans teorier. Trygghetsnarkomaner kallar David Eberhard oss. Jag tror han har rätt. Jag vet att han har rätt för jag är värsta jävla trygghetspundhuvudet. Så till den milda grad att jag inte fungerar när jag känner mig det minsta otrygg. Som på alla jobb jag har haft. Som med alla lärare jag har haft. Den där känslan när alla muskler spänner sig intill gränsen för kramp och jag tvångsskiter ut prestationer. Det är inte riktigt sånt här David Eberhard skriver om, jag kommer ifrån hans poäng lite grann (om någon är intresserad handlar boken till störst del om hur trygghetsnarkomanin i Sverige ballar ur och hur den i långa loppet gör oss olyckligare och sämre rustade för verkligheten. Förstod jag det som). Men hur som helst. Så är det det jag är. En trygghetsnarkoman. Så fruktansvärt jävla nerkörd i knarket att jag inte kan leva utan det, att jag gör vad som helst för att få en - fix - till. Att jag inte tar mig igenom dagen utan min fix. 

Jag vet att det låter märkligt. Vafan gör jag här då? Vad gjorde jag i England? På tågluffen? Hur är det här tryggt? Ja. Nej. Visst. Men på nåt sätt finns det helt enkelt en sorts trygghet i det här för mig. Jag rör på mig - jag kommer inte fastna. Och om allting skiter sig, om jag inte skulle få ett jobb eller lägenhet eller whatever, så har jag en varm och stadig familj därhemma som skulle hjälpa mig. Det är okej, hör jag mig själv viska till mina rädslor, min otrygghet. Det kommer alltid att ordna sig. 

Det är i det stora perspektivet. I det lilla perspektivet, i min lilla mikrovärld, är det desto svårare. Sådär när jag fuckar upp på jobbet och chef eller kollega tittar äcklat på mig, fan, kan jag nästan höra dem tänka, varför anställde de henne? Otryggheten. Rädslan. Fuck. Nu sparkar de mig. Fuck. Hur jag spänner mig och inte kan fokusera och börjar få abstinens bara ge mig lite trygghet! Jag vill bara höra dem säga: det är okej. Ja, du gjorde ett misstag, men vi kommer inte sparka dig. Gör inte om det bara, är du snäll. Och om jag inte får höra det (nej, det får jag nästan aldrig), behöver jag desto mer trygghet i en annan kontext. Behöver kramas en jävla massa. Få höra att jag är bra på någonting. Att jag är älskad. Att det är okej. Att jag... är trygg. 

Jämför detta med motsatsen - hur jag presterar när jag känner mig trygg. Secondhandbutiken i Brighton, till exempel. Blev inte betald ett öre, de var bara astacksamma varje gång jag dök upp. Jag kunde i princip inte göra fel. Bara att jag dök upp var prestation nog. Och fan vad bra jag var. Lärde mig snabbare än någonsin, jobbade mer effektivt, var trevligare. En idealanställd. Istället för det våpiga vrak som alla andra arbetsgivare fått stå ut med. 

 

Jag vet att världen inte funkar såhär. Som anställd kan man inte avnjuta villkorslös anställning, det bara går inte. Men det är det jag behöver för att fungera bäst. En asstor dos trygghet. Och vetskapen att jag inte fungerar i en värld som inte spelar efter mina regler, gör att jag känner mig så misanpassad. Som om jag missat något. Som om jag helt enkelt är jävligt dålig på det här med att leva. 

 

Hur orkar du? Hur klarar du av att ha fel, att vara rädd, att vara otrygg? Hur fan gör du för att... leva? 

 

Det går liksom inte att sammanfatta livet här. Jag vet inte ens hur jag skulle börja. 

Dygnet kan börja med att jag vaknar mitt i natten och inte kan andas, med att jag stapplar ut till uteplatsen och sitter med huvudet mellan knäna i tjugo minuter och bara försöker att inte tappa greppet totalt; eller med att vakna till doften av Sarahs nystekta amerikanska pannkakor och sedan ha New Girl-maraton. Jag kan fortsätta dagen med att gå till jobbet, försöka undvika min chef som skrämmer livet på mig och gå runt med en bröstkorg som känns lite för trång, eller hänga med min svenska (och enda) polare på jobbet, Henrik, och driva med livet mellan kunderna och känna mig flink som inihelvete. Eller så kan jag ta en promenad med Eddy och hans fulkamera (hans ord, inte mina), plaska genom en stad i skyfall, hamna på en parkeringsplats under en bro med utsikt över havet och äta sjokoladeboller och lyssna på Chet Baker. Kan avsluta dagen med att gå hem till vår varma, trånga älskade lägenhet och laga middag, eller fortsätta jobba till sent på kvällen och komma hem på ostadiga ben och be till alla gudar jag kan komma på att jag inte ska behöva jobba imorgon. Kan somna krampaktigt hoprullad i fosterställning, eller behagligt varm efter te och kramar. Det går inte att säga, att förutsäga. Jag pendlar mellan paradis och skärseld. Och det funkar. Jag lär mig att allting går över. Och ibland, den där försynta stoltheten, när jag faktiskt inser vad jag gör. Vad jag orkar. Vad jag klarar av. När jag inser att jag för bara lite drygt en månad sen inte visste om jag skulle orka med en vecka till. Och nu sitter jag här. Med mitt jobb och vår lägenhet och mina vänner. Jag vet inte hur jag har orkat fixa det här. Det gör jag verkligen inte. Men kanske kan man bara dra en Boserup på det hela: Necessity is the mother of invention.

Trots att jag bryter ihop ibland. Trots att jag inte orkar ibland. Trots att jag tvivlar på allt ibland. Så gör jag nånting själv härborta och jag fixar det. Kanske bara lite knappt. Men fan. Jag fixar det. 

Och här är en sällsynt hipsterbild på mig. 

 

Jag sitter och seriegäspar på en förvånansvärt ren buss som behagligt ostressat rullar norrut från Bergen. Det är sådär fjolljummet i luften och jag blir inte klok på alla berg som omger den här delen av världen. Mjuka, lummiga kullar reser sig plötsligt och oväntat, som en svordom från en Tourettessjuks läppar, och klöser mot himlen, för att sedan böljande sträcka sig vidare innan de kastar sig nedåt i ett brant stup. Långt borta vid horisonten skymtar jag ibland nån snötäckt fjällkedja. 

Jag hoppar av bussen i en solig industriförort och snurrar vilset runt en liten stund innan jag hittar Camera & Videoteknikk AS i en oansenlig liten ingång. Killen i receptionen skrattar vänligt och nickar förstående när jag sorgset håller fram min kamera som en skadad fågelunge och säger att min baby inte mår riktigt bra. 

Det suger. Alltså. Verkligen. Var ute förra helgen på nån pub nånstans, Jimmy imiterade getter, Sarah bröt ihop av skratt över sina egna pruttljud, jag trängdes i en soffa mellan Eddy och Hjelte och plötsligt gör min baby en störtdykning ner på golvet. Jag är sådär lagom nöjd och glad efter ett par cider och lite vin, och, jag menar, min baby har överlevt bra mycket värre smällar än ett fall på ett par decimeter. Så jag hajar till men blir inte särskilt orolig, fiskar bara upp kameran och bannar den milt, ikke lov, förmanar jag och fortsätter fota mina vänners damperier. Det tar några minuter innan jag märker att det bara är en smal strimma av bildrutan som faktiskt visar bilden, resten av bildytan är svart. 

Följande halvtimme spenderar jag i olika stadier av panik och försöker lista ut vari felet ligger mellan hysteriska fnissattacker och frustrerade utbrott och vänners lugnande försäkringar. Men ingen av oss lyckas hela min baby och därför går jag några dagar senare och lämnar motvilligt ifrån mig kameran på reparation. Jag tror att jag förstår separationsångesten mellan en förälder och sitt barn, nu. 

Så nu sitter jag och tröstäter salamipasta och gör paj och smälter ett durkslag i ugnen. Uppenbarligen fungerar jag inte särskilt bra utan min baby. 

Det är nästan midnatt men det är fortfarande dunkelt på Bergens kullerstensgator när jag släpar mig hemåt efter ett niotimmarsskift. Jag känner mig lite som Bilbo igen; för lite smör på för mycket bröd, lite uttänjd, liksom. Det är regn i luften och det känns som jag går genom en mardröm. 

Att bara jobba går helt okej. Visst att det tar fem timmar att käka upp min lunch (en tugga i taget mellan en beställning och utförandet av den) och att jag får blodsmak i munnen av att prata och le så mycket, men det rör mig inte så mycket i ryggen. Det fixar jag. Men sen. Sådär 22.45. När nattvaktsfittorna kommer (förlåt. Jag säger inte sånt i vanliga fall. Det gör jag inte. Förlåt. Bara när jag lackar ur på riktigt). Jag har slitit som ett djur i nio, alternativt elva timmar, jobbat nonstop och hundra procent självgående (vilket jag bara nämner eftersom jag bara jobbat där i en vecka). Och det enda nattvaktsfittorna har att säga är: ahmen du har ju glömt det där. Och det där. Och det där. Hallå. Alla gör det. 

Okej. Bara för att förtydliga. När jag säger jobba nonstop menar jag att det har varit kunder i butiken konstant. Och needless to say så går de före annat som behövs göras (fylla på i montrarna, tina grejer från frysen och så vidare), och därför har jag bara hunnit hjälpa kunder. Jag har rent fysiskt inte kunnat göra något annat. Men det tycker nattvaktsfittorna att jag skulle gjort ändå. 

Inte ett vänligt eller tacksamt ord. Inte ett enda. Inte en hjälpande hand. Inte nåt okej jag fattar att du jobbat ett halvt dygn, vi är två pers, vi kan fixa det här, gå du hem och vila. Nej. Istället sätter de mig på att jobba en timme övertid med att fylla på och städa. Allt jag borde gjort under dagen, det vill säga. 

Jadå, i-landsproblem, jag hör ju det själv. Men det är deras inställning. Deras jävla attityd. Men mest av allt är det hur de triggar den där infekterade delen av mig, den där delen som oupphörligen viskar att ingenting jag gör är tillräckligt, inte bra nog, jag räcker inte. Nattvaktsfittorna är uppåttjack för den delen av mig. Och vad jag hatar dem för det. 

Jag går ostadigt genom Bergens backiga gator och måste kämpa med tänder och klor för att inte bryta ihop mitt på en väg. Det går halvbra. Ögonen bränner och jag andas sådär ytligt, men hur som helst, jag tar mig hem. Och möts av ett pyjamasparty i vår lägenhet. 

Så fort jag sätter in nyckeln i låset hör jag mitt namn ropas, först frågande, sen lite jublande. Erik slänger upp dörren och strålar, hej, säger han, välkommen säger han, kom in och drick vin säger han, jag ser helt förstörd ut. Hur var jobbet, säger han. Jag lutar pannan mot väggen och börjar asgarva. Det blir för mycket. Det blir helt enkelt för mycket. Så jag går in och dricker vin och spelar ölspel och upprepar för alla som vill lyssna att nattvaktsfittorna kan gå och fista sig själva till döds. 

Torget. Utsikt över Bryggen. Kl.01.27. Det regnar. Uteserveringen vägg i vägg med 7-eleven är packad med packade människor. Jag står lutad mot glasväggen iklädd min uniform (figursydd blåvitrutig skjorta, pösiga svarta arbetsbyxor) och käkar en korv. Fötterna värker. Ryggen värker. Huvudet bultar. Kai står därinne bakom disken och diggar gammelrock på alldeles för hög volym, han är van vid att jobba natt, han skämtar bekvämt med folk som kommer in och ska ha fyllekäk. 

Jag hatar att jobba natt men dagarna går fint. Ibland kommer det in japaner som köper fem kilo ost och börjar skrika på mig, eller en pundare som försöker betala med sina bilnycklar och sen ställer sig och kramar kaffemaskinen i tio minuter, men de allra flesta är trevliga. Jag brukar stå fastlimmad bakom kassan med ett avslappnat leende och växla språk och pengar. Det är lärorikt. Och stressigt. 

Kai är en norrbagge med omöjlig dialekt och ett okynnigt skratt som liksom bubblar ur honom. Han rör sig lite ryckigt och snabbt och gör konster med korvtängerna. Förutom honom har vi också Esther, en 94'a med blont hår i hästsvans och ett helt enkelt... varmt sätt. Hon lär mig norska och får mig att slappna av. Hennes pojkvän är Ove, som också jobbar i samma butik, och har lite smala, oberäkneliga ögon, busiga, liksom, och rör sig lite som en katt. Mellan kunder eller uppe på kontoret skymtar vi ibland butikschefen, Geir, med sitt lite tunna, hårt vaxade svarta hår och asjobbiga norska. Själv glider jag runt och lär mig nya maskiner och vokabulärer varje dag. Kommer hem sent på kvällarna när de andra gått och lagt sig. Sover dåligt, släpar mig ur sängen med sömngrusiga ögon och kryper upp i soffan bredvid Eddy, äter mina flingor, värmer långsamt upp själen. Det brukar bli så med människorna här. Det svenska kompisgänget har blivit synonymt med skratt, vår lägenhet är betingad med trygghet. Jag är liksom trött hela tiden, men vi får det att funka, härborta. Får väl säga att vi har det rätt bra. Kul har vi i alla fall. Ja jävlar. Häromnatten väckte jag mig själv av att jag skrattade högt i sömnen. 

Ibland undrar jag ju vad jag har gett mig in på. 

Har lyckats kirra ett, vad ska man säga, stand-in-jobb på 7-eleven, typ en, vad ska man säga, jourhavande ställning. Typ. Så de säger till mig när de behöver nån. Typ. 

Skiften är långa och tuffa, åtta timmars ryggslitande stående och flängande och huvudräkning och norska som jag bara inte fattar. Mycket är nytt. Många är nya. Den jag egentligen känner bäst här just nu är en kompis kompis kompis. Resten är kompis kompis kompis kompisar. 

Ibland undrar jag ju vad jag har gett mig in på, typ när jag snear på en hemmafest och hamnar på ännu ett badrumsgolv med såna där skakningar du vet som liksom sitter inuti en, i ens lever, typ. Då undrar jag vad jag har gett mig in på. Eller när solen precis håller på att gå ner över Bryggen runt tiotiden och jag har jobbat nonstop i sju timmar och inte kan tänka klart. Då undrar jag vad jag har gett mig in på. Jag som behövde trygghet. Stabilitet. Här sitter jag nu helt tappad i en norsk mellanstor stad och undrar vad jag har gett mig in på. 

Sen finns det ju sånt som påminner mig om varför jag gjorde det här i första taget. Typ en spontankoncert på vår 4x4m uteplats. Nya vänner. Egna slantar i fickan. Stå och dansa för att hålla mig vaken bakom disken när butiken är folktom. Ömma fötter som inte har burit min egen vikt på så länge nu. Stoltheten över varje överkliven tröskel. 

Visst. Jag behöver trygghet och stabilitet. Men åt helvete med det. Jo. Faktiskt. Precis. Åt helvete med det. Jag har varit trygg och stabil hela mitt liv, och, handen på hjärtat, vart har det tagit mig? Det är en sån där tonårsgrej. Jag är fullt medveten om det. Jag vet att jag revolterar mot hela min livsstil, alla mina premisser, men åt helvete med dem, jag orkar inte längre. Något nytt. Något mer. Ja. Ja för fan. Skitsamma om det är askorkat eller svindumt; det är inte det som är poängen, det är att jag provar. Gör något som jag valt själv. Det är okej att välja fel, att göra bort mig, fucka upp och skita ner.

Tror jag. 

Det här med hem. 

Jag går snabbt genom Bergens kullerstensbelagda gator en kylig, grådaskig morgon, huvudet sänkt, lurar i öronen, ger föraktfulla blickar till alla turister med malplacerade solhattar och autoinställda systemkameror jag ser. Fan, tänker jag när jag skyndar genom skaran av fiskförsäljarna vid Havnen. Fan, vad turister är jobbiga. Jag navigerar mig igenom en samling japaner med sin guide och tänker knappt på att jag själv i allra högsta grad är en turist. Eller ja. Turist Som Söker Jobb. Men ändå. 

Jag går i rask takt längsmed Strandkaien, passar min mentala karta över stan som jag nu kallar hem. Eller gör jag det? Kallar jag det hem, är det mitt hem? Vad är det för jävla ord ändå, hem? Hem hem hem. Jag står och stampar vid ett övergångsställe. Hem hem hem. Ljuset slår om. Hem hem hem. Jag går över och skyndar fram på C. Sundts Gate, hem hem hem. 

Sen tänker jag såhär. 

Hem är överallt. Bara mer eller mindre. Tror jag. Jo. Jag har sagt det förut, jag är en nomad, jag säger det igen: jag behöver resa. Göteborg är mitt hem. Brighton är mitt hem. Bergen är mitt hem. Stockholm är mitt hem, Budapest, Berlin, Hvar, Florens, Istanbul, London; alla städer jag varit i tillräckligt länge för att få en känsla för. 

Du vet vartåt det här lutar. Förlåt. Men jag måste säga det ändå: världen är mitt hem. Förlåt. Det är klyschigt, pretentiöst och arrogant, jag vet. Alla ställen jag inte varit på än är bara hem som väntar på att upptäckas, erövras. Förlåt. Men det är så. Hem är överallt, bara mer eller mindre. Eller hur? 

Jag blänger på ett medelålders par som står böjda över en karta med sina magväskor hängande lite på sniskan. Och jag tänker - vi är precis likadana. Förutom att jag hatar magväskor. Vi reser för att vi letar efter nånting. Eller flyr från nånting, jag vet inte, men vi reser för att vi behöver nånting mer. Vår anpassningsförmåga/-vilja varierar, våra drömmar varierar, vår medvetenhet om varför vi reser varierar, men reser gör vi likafullt. Jag är inte ett dugg bättre än turisterna och de är inte ett dugg bättre än mig. Vi bara är. Gör. Mänsklighetar oss. För även om det finns de som inte fattar det, så är det människorna likväl som platsen som skapar ett hem. Jag är övertygad om det. Där det finns människor, finns det ett hem. Bara vi låter det hända. 

Så jag möter turistmannens blick och nickar åt honom. Välkommen hem. 

 

Ja. Nä. Vad säger man. Hur fortsätter man. 

Mina vänner här säger att vart man än går i Bergen är det uppförsbacke. Tja. Det ligger nåt i det. Mina ben är sladdriga och ledsna efter att ha tillbringat tre timmar i konstant rörelse (i backar) med att förgäves leta efter bemanningsföretagens kontor, lämna CV:n, lära mig stan, läsa trasig karta, gå och gå och gå, upp och ner och framåt och runt. Men det är ju så fint, allting. Hela stan. Jag håller på att bli förälskad i den. Vår gata, i utkanten av centrum (ett par gator ovanför Bryggen, upp på en tvärgata efter Knarkardörren och några gator höger), är kantad av japanska körsbärsträd som fortfarande blommar och strösslar marken med ljusrosa, späda blad. Vi bor tre trappsteg ner i en liten nedgång med en grön, underbart sliten dörr. Utrymmet är begränsat, vi bor lite på varandra, vissa formar får inte plats i den smala diskhon, internet är bipolärt, men jag älskar det för det är vårt. 

Vad jag har gjort, då. Hittills. Uhm. Vi spenderade helgen med ett svenskt kompisgäng som mina vänner känner, på ett café, i någons lägenhet, på nån klubb. Förjävla trevliga typer. Hembryggt vin, charader och öl. Typ så. Söndagen är ett svart hål som slukade en kladdkaka och många koppar te. Måndagen är som måndagar är mest; det vill säga lite förvirrad, seg, och fylld med ett språk man inte riktigt fattar. Jag vet inte. Vad säger man. På ett sätt kan jag det här så väl - söka jobb, vackla utan fast mark under fötterna, främmande land med främmande system; på ett sätt är jag van vid det här. Men å andra sidan så är det ren och skär osäkerhet, rädsla i sin mest grundläggande form. Pressen. Gör nåt. Bli nåt. Men om jag inte kan? Om jag inte orkar? Om jag misslyckas? Där. Precis där. Rädslan. Men på ett sätt är jag van vid den, också.

Jag vet inte. Jag har inget att komma med i nuläget. Det är det här det är. Hålla huvudet nere och söka så många jobb det går. Resten blir gitarr. 

 

Bergen är inte Göteborg. 

Vattnet är lite klarare, bergen lite högre, dalarna lite djupare, språket är skitkonstigt. Men samtidigt är allting kusligt bekant. Jag menar. Man fattar ju ändå the gist av vad de säger. Klimatet är likt. Människorna ser likadana ut. Det är som att vara hemma fast ändå inte. Som en dröm man blivit övertygad om är verklig. Sen sover jag elva timmar i en bedrägligt mjuk våningssäng och vaknar lugnare än på länge. Jag menar. Va? 

Efter tågfärden på ett halvt dygn släpar/kastar/bär/knuffar jag med hjälp av en snäll kvinna av mina sjutusen väskor på perrongen i Norge. Jag ser mig omkring med en rygg som värker efter att ha suttit ner så länge, och ser plötsligt folkmassan dela sig och Eddy och Anna komma gående mot mig med öppna leenden och armar. Precis så. Som en film med lyckligt slut fast det såklart egentligen är en början. Jag släpper mina väskor på marken och kastar mig om halsen på Eddy som skrattar och lyfter upp mig. Vi släpper motvilligt varandra och jag hälsar på Anna, men det hade inte behövts för vi känner ju redan varandra, eller hur, vi har aldrig inte känt varandra, visst? Och de är såna jävla gentlemän/-kvinnor och insisterar på att bära mina väskor hela vägen hem, och hem är en relativt blygsam men skitmysig lägenhet där Erik, Sarah och kompisen Jimmy väntar med middag och öl. 

Det är alltså så mina första timmar i Bergen spenderas. I en varm lägenhet med underfundig humor och vänner som alla slår knut på sig själva för att få mig att trivas. Vilket jag gör. Trivs. Som fan. Hela staden är som det bästa av Haga. Fast norsk...are. Kullerstensgator, trånga gränder kantade av berg vars toppar döljs av lågt flytande moln, trähus och rödteglade tak. Erik guidar mig runt i stan och jag går omkring med stora ögon och flackande blick som ett barn. Tar in allt. Samtidigt. Trivs. Som fan.