Copernicus

Och jag börjar äntligen förstå varför 2+2=5.
Vänta. 
Jag har alltid föreställt mig livet som en matteuppgift. Det kan vara svårt och jävligt och trist, men med en lösning, en logik, matematiska lagar som hjälper dig igenom problemet. Utan att gå in på för många detaljer, låt oss bara konstatera: nah. Det funkar visst inte så. 
Om 2+2 var = 4 så skulle mina vänner ha gett upp för längesen. De skulle tittat på mig, på det medicinerade vrak jag blivit, rycka på axlarna och hitta på nåt mer givande att ägna sin tid åt. För de får ingenting tillbaka av mig. Det är inte logiskt att fortsätta älska mig såhär. Därför väntar jag bara på att de ska sluta. 
Och där smyger sig en lagbrytare in. Nej, de får ingenting tillbaka, men mina vänner älskar mig ändå, ändå. 2+2=5. It makes no sense. De bryter mot mina matematiska lagar och vänder uppochned på min världsbild. Det är som om någon travat fram till mig och påstått att världen är kubisk. Spärra in dåren. Men inte förrän nu kan jag börja ana kraften bakom villkorslös kärlek. Jag greppar den fortfarande långt ifrån helt, jag liksom bara spanar lite på den, smygkikar, petar prövande på konceptet. Backar lite och kisar misstänksamt, nej, vafan, det kan inte stämma. Och... ändå. Livet är vad som händer när 2+2=5, och finns mellan x och y. Ingenting är logiskt. Därför är det värsta som hänt mig också det bästa och viktigaste. Ingenting är logiskt, och det är därför det är så befriande att bli galen. Som peeling för själen. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0