Om Ilska Och Integritet

Jag vill skriva om sånt som gör ont. För jag tycker det är viktigt att prata om. Jag vill skriva om sånt som gör ont för det är så jävla svårt att prata om.
 
Jag vill skriva om integritet, om gränserna vi sätter upp, hur långt vi är beredda att gå; hur långt vi tillåter andra att gå. Jag vill skriva om svårigheten i att göra rätt men att avsky det. Om att vara ensam och ratad och vår jävla kamp för att inte vara det. Jag vill prata om faran i tröttheten och likgiltigheten - när vi är så trötta på att slåss mot allt och alla att vi helt enkelt inte orkar bry oss längre.
 
Jag sitter på en sängkant bredvid en nära vän som nyligen gått igenom ett förjävligt breakup. Hen ser inte direkt på mig, ser till att ha hår som hänger ner i ansiktet, men jag hör hur rösten är tjock av gråt. Hen säger att hen inte vet vem hen är längre, att hen får våldsamma impulser att slå ner (vissa specifika) personer. Jag sitter rådvill med en kropp som värker av empati och klappar hen på armen, och det enda jag kan komma på att säga är: det är ju tamejfan en helsund reaktion. Min vän frustar till av motvilligt skratt. Jomen på riktigt, fortsätter jag. Du vill, jag vet inte, hämnas dig själv, typ. Du tar inte den skiten du var med om. Tänk om du bara hade suttit där och svalt det. Nej, vafan kompis. Var arg, var svinförbannad fan.
 
Och jag försöker applicera det här på mig själv. Jag tror jag borde vara argare. På lärare, polare, föräldrar, arbetsgivare, bitchen i kassan och jäveln på bussen. För min egen skull. För att jag kommer tappa bort mig själv om jag bara sväljer allt, tappa respekten för mig själv.
 
Jag vill skriva om sånt som gör ont men det är så jävla svårt. För smärta är så nära förknippat med skam, eller hur, saker som gör ont är inte sällan saker vi vill hålla för oss själva. Som att vara ensam. Ratad. Avvisad. Vi pratar inte om det. Tänker knappt på det; försöker, i alla fall. Nej. Men vi kanske borde. För kanske kan vi upptäcka att det inte är nåt att skämmas över, kanske kan vi bli arga istället för att svälja. I alla fall jag. Jag måste fan börja sträcka lite på mig och kaxa tillbaka lite. För vad är alternativet? Om jag inte ens utsätter mig själv för risken att bli avvisad, vad kommer jag då få för jävla meh-existens? Nej, för helvete. Jag borde vara argare. För det är okej att det gör ont, men vi behöver inte mer än vår beskärda del.
 
Jag önskar att jag hade nåt hjälpsamt att säga, säger jag hest till min vän. Typ att det kommer ordna sig, eller nåt som får det att göra mindre ont. Men dels vet du det redan, och dels hjälper det inte nu ändå. Det bara suger. Det är förjävligt. Jag hajar det och jag är ledsen för det. Men det är okej. Det du var med om var förjävligt, och det måste få suga ett tag. Men jag kommer vara här genom all förjävlighet, okej? Du har mig. Och du har all jävla rätt i världen att lacka ur och jag tycker det är bra att du gör det för du bryr dig om dig själv. Och det kommer ju bli bra.
Det kommer ju bli bra, upprepar jag som ett mantra eller en bön. Jag vet att jag har rätt. Det kommer ju bli bra.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0