Om Tacksamhet

En vanlig torsdagskväll i vår ursäkt till soffa och jag blir plötsligt helt överväldigad. En regnig eftermiddag under ett paraply som bråkar i den bitande vinden och jag känner mig nedbäddad under ett täcke av tacksamhet. Jag blir ju fortfarande hög på det ibland. Du vet. Friheten. Bo hemifrån. Eller snarare ett nytt hem, såklart. Ett till hem. Jag har sagt det förut men det bara slår mig ibland, hur jävla bra jag trivs med det. Förlåt. Jag älskar er därhemma, det gör jag, men... jag måste älska mig själv också.
 
Jag är jävligt medveten om att det här är mitt uppror. Min wannabe-nomadiskhet är ett uttryck för nån sorts upproriskhet; absolut. Oh ja. Jag knarkar sönder min frihet, jag får inte nog av den, jag missbrukar den säkert. Jag är rätt okej med det. Jag svär för mycket och dricker för mycket och flirtar för mycket och sover för lite och äter för lite och pluggar för lite men jag väljer det. Det faktum att jag faktiskt kan bestämma över min egen tillvaro gör mig tamejfan hög som ett fucking hus. Och det är det - min frihet, min valfrihet - som är byggstenarna som långsamt bygger upp mig igen.
 
Mina vänner ser snett på mig ibland när jag häver ur mig nåt särskilt skandalöst eller grovt, eller plockar demonstrativt fram en frukt när jag sitter där med mina sjokoladeboller, och oavsett hur trött det kan göra mig så låter jag det inte riktigt röra mig i ryggen. För de har ingenting att säga till om. Långsamt börjar det sätta sig i ryggraden. De får faktiskt tycka vad de vill och jag kan välja att högaktningsfullt ge blanka fan i det. Vilket jag ofta gör. Tar trotsigt en stor tugga sjokoladebolle och håller kvar ögonkontakten. Dansar småhysteriskt på jobbet och pumpar bara hårdare när nån stirrar. Pratar ogenerat om precis allt med de jag behöver prata om det med. För att det behövs göras. För att jag vill. För att jag kan.
 
Jag kommer utveckla detta om ge fan i saker och ting i sinom tid, men just nu vill jag bara försöka förklara hur jävla nöjd jag är med att stå lite på egna ben. Det är helt sjukt vad jag älskar det. Jag behöver det så mycket. Jag går runt på Bergens gator och bara försöker greppa att det här är min stad, att jag bor här, att jag klarar mig själv. Kommer hem till mitt kollektiv som jag är helt förälskad i. Blir helt blödig och bakar scones och masserar vänners huvuden och kliar ryggar bara för jag är så tacksam för dem. Just det. Tacksamheten. Den är inkilad mellan varje tanke nuförtiden. Tacksamheten över att oavsett vad som händer sen, så får det här vara mitt liv just nu. Just nu gör det inte så ont. Just nu krävs det ingen ansträngning för att andas. Och tacksamheten.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0