thatsthewaywegetby

Det småduggar i Bergen och vi går runt med våra kameror. Eller ja. Simon släpar runt på min kamera, Linus har Simons, och jag går och kramar min analoga antikvitet.

 

Lektion fem, fortsätter jag och känner mig skitlöjlig. Hitta vinkeln. Och Linus och Simon lägger sig ner på marken, fotar genom soptunnor, klättrar över kanten till Bryggen, fotar väggar, måsar, förbipasserande fotgängare, trappnedgångar. Jag står lite bredvid och jag ser det. Den där magin. När varje bild är ett litet mirakel, den där totalt opretentiösa leklusten. Vi sätter oss på en bänk och kollar igenom deras bilder, jag försöker ge konstruktiv kritik; det är bra skit grabbarna producerar. Jag pekar på linjer och kompositionella element i bilderna och killarna nickar, skrattar åt sina egna bilder. Jag skrattar också men inte åt bilderna, jag garvar för det är så jävla gött att se. Och lite för att överrösta den tjuriga femåringen i mig.

 

Jo. Vänta.

 

Den tjuriga femåringen i mig är avundsjuk. Hon bläddrar igenom grabbarnas abstrakta bilder och vinklarna hon själv aldrig hade tänkt på och porträttet Linus tog av gubben i den där affären och Simons gyllene snittet-bild av en brandtrappa och hon är skitavis. Varför kan de. De har inte nördat ner sig i fotografi i flera år. De har inte läst tiotals böcker och tillbringat hundratals timmar med kameran i händerna. De ska inte kunna ta såna här bilder. Det är inte rättvist. Den tjuriga femåringen är missnöjd också för hon tog ju bara med grabbarna på fotokurs (bara det, va - hon är inte bara tjurig utan pretentiös också) för att bevisa att hon faktiskt kan nåt. Att hon inte bara är bruden som sitter och misslyckas med världens enklaste gitarrackord och inte fattar musikteori och inte får upp plastförpackningar. Hon kan också.

 

Grabbarna är inte alls med på det här. De ser den tjugoåriga Lisa som möjligtvis är lite lättirriterad och otålig när hon ska lära sig nåt men som annars, om något, verkar äldre än tjugo. De har inte hunnit märka att jag aldrig ger mig in på något som jag inte vet att jag kommer kunna klara av; att jag alltid behöver vara bäst på det jag faktiskt gör. Eller ja. I alla fall inte känna mig sämst. Underlägsen. Dålig. Den tjuriga femåringen i mig klarar inte av det. Därför håller hon god min och berömmer grabbarna varmt och ärligt (för de är ju faktiskt bra), men sen går hon raka vägen hem och ilskegooglar sina egna bilder och läser igenom sina anteckningar från besöket hos Paul Hansen tills hon lyckats övertyga sig själv om att hon faktiskt är bättre än de där, de där nybörjarna.

 

Tro mig. Jag vet hur löjligt det är. Det gör jag verkligen. Jag jobbar på det. Klappar femåringen på huvudet och säger att hon räcker till mer än väl precis som hon är. Att jag älskar henne. Att hon inte har nåt att bevisa. Jag jobbar på det.