thatsthewaywegetby

Det kommer en bok på posten. Ett litet paket, en liten pocketbok som luktar nytryckt och som jag samma kväll sätter mig med i ett hörn och börjar läsa.

 

Jag vet att jag är känslig för sånt här. Jag vet det redan innan jag öppnar boken, att jag får ta det försiktigt, läsa lugnt och långsamt. Det är min välmenande mor som har skickat boken. Den handlar om hypsersensitivitet och om hur man kan lära sig att leva med det. Så jag öppnar boken, bläddrar lite, läser lugnt och långsamt, men märker snart hur varje ord börjar haka i mig och slita och dra i saker och ting. Fem minuter in i boken rullar små tårar regelbundet nerför kinderna, tio minuter in sitter jag och storlipar och hulkar som ett barn.

 

Hela nästa dag sover jag och nästa kväll läser jag ut boken. Samma sak. Två-tre timmars kaskadgråtande och smink över rödplufsiga kinder och jag har ingen - som helst - aning - om varför. Jag vet verkligen inte varför jag inte kan sluta gråta. Det är arabiska våren i min skalle och bara allmänt kaos i hjärtat och själen och allt är uppochner och utochin och allt bara tar en massa plats samtidigt och det brusar i öronen och ögonen svider och mina läppar smakar salt och till slut, till slut däckar jag hopkurad till en boll under täcket. Och vaknar av att min pojkvän knackar på dörren.

 

Han pussar mig på kinden, föser vänligt men bestämt in mig i sovrummet igen, bäddar ner mig och går sedan och lagar frukost ute i köket. Han sätter sig bredvid mig i sängen, klappar mig på mina rödgråtna kinder och till slut börjar jag hackigt, osammanhängande och förvirrat försöka förklara. Och det här är nytt för mig. När allt är bra har jag inga problem att prata om såna här saker, det är liksom i imperfekt, men när det är sämre drar jag mig undan. Vänder mig bort, blir tyst, ler bara svalt och säger att allt är okej. För jag menar, vem fan kan orka med en trasighet som är såhär djup? Vem orkar lyssna, vem skulle fatta även om de lyssnade? Det är så mycket enklare och tryggare att bara stänga andra ute. Men han låter mig inte. Jag tittar inte riktigt på honom, torkar snabbt bort tårarna så fort de väller upp i ögonen, försöker förgäves vara stark när jag verkligen inte är det. Jag berättar om hur patetiskt fel jag alltid känt mig, hur arg och sårad jag är över att ha missat så mycket, hur rädd jag är för att jag inte fattar vad som pågår i min skalle, hur rädd jag är att han precis som alla andra ska börja vända sig bort, tycka att jag överreagerar, känner för mycket och för fel. Men han bara sitter där, håller om mig, när jag väl möter hans blick är den lugnare än jag nånsin sett den. Jag ska ingenstans, säger han tyst och ler lite. Och jag skriver inte det här för att skryta om vilken fantastisk pojkvän jag har (men det har jag i och för sig), utan för att skryta om mig själv. Jag vet att ni är många som inte kommer kunna relatera till eller förstå det här. Det är okej. Med all tillbörlig respekt: jag skriver inte det här för er. Jag skriver det här för er andra, ni som förstår i alla fall lite grann, ni som också är livrädda för att låta någon se baksidan av era vanligtvis så välpolerade fasader. Jag skriver det här för att visa att vi inte alltid behöver vara så rädda. Det finns de som inte får svindel och freakar ur när de ser ditt djup, utan som kan hålla om dig när du behöver det och vågar be om det. De är de där guldklimparna som vi först trodde var kattguld; fina, men totalt oanvändbara. Så investerar vi lite tid och förtrösan och utan att vi vet hur det gick till har vi snubblat över något helt ovärdeligt.

 

Lättnaden som hunnit infinna sig när han till slut går är också helt ny för mig. Det är verkligen okej, eller asså, jag är det. Jag kommer gråta lite till, dödsryckningar av bleknande känslostormar, men jag kommer känna mig så mycket lugnare. Precis innan han går får han mig att börja skratta åt nånting, jag kan möta hans blick, jag skäms inte så mycket längre eftersom det faktiskt är okej. Och det är det jag vill att du ska veta och ta åt dig utan skuggan av ett tvivel: det är okej. Du är okej. Jag vet att det här låter lame, särskilt för alla er andra. Men vi tänker inte på de andra just nu. Vi är okej. Bättre än okej.