thatsthewaywegetby

Nånstans längs vägen har jag tappat nånting men jag är inte helt säker på vad det är.

 

Min edge. Min livsgnista. Min energi. Min vilja. Jag vet inte. Nåt sånt. Det låter outhärdligt deppigt när man formulerar det i ord men vänta.

 

För en vecka sen visste jag inte ens att jag hade tappat det, vad det nu var, bara att jag var lite mer nedstämd än vanligt. Jag reflekterar inte så mycket över sånt, jag är van. Det brukar gå över. Skillnaden den här gången var att jag hittade det - vad det nu var - i en handvändning. Och sen tappade det igen lika fort.

 

En chockerande solig onsdagförmiddag i Bergen står jag slokörad och väntar håglöst på flygbussen. Jag ska till Göteborg över ett par dagar för ett mindre fotouppdrag (inga detaljer, då låter det inte lika proffsigt) men jag bryr mig inte riktigt. Jaha. So what. Göteborg. Whatever. Typ. Jag kliar mig på halsen, gäspar, flygbussen slår på blinkersen och svänger in mot trottoaren. Jag låter chauffören hiva på min väska, köper en biljett och sätter mig tillrätta på en fönsterplats. Och där. Då. Bam. Samtidigt som bussen börjar rulla igen så hittar jag det, vad det nu är. Min edge. Min gnista. Det är lite som om färgerna återvänder från det mörka hål där de gömt sig, sprider sig epidemiskt över Bergen och vidare över hela världen, ger färg till min trötta, bleka nuna. Jag sitter överförtjust och förskräckt och bara förundras. Fattar inte vad som precis hände, bara att jag gillar det.

 

Den här euforin och känslan av helhet håller i sig under resten av dagen. Jag knallar fånleendes på flyget till Oslo, byter till flyget mot Göteborg men det är försenat, jag bryr mig inte, jag sitter och flinar dumt och lyckligt mot mina sura medpassagerare, mumsar förnöjt på en gammal chokladbit jag hittade längst ner i väskan. Sen går flyget och jag landar i Göteborg och hoppar på flygbussen och stannar vid Korsvägen och då tappar jag det igen. Jag ser mig omkring. Pressbyrån. Apoteket. 50-bussen. Jag suckar. Jaha. Whatever.

 

Samtidigt läser jag en bok som mycket fyndigt är titulerad Fuck It - the Ultimate Spiritual Guide som diskuterar begreppet meaning. Tro det eller ej, men hela boken bottnar i österländsk filosofi och advokerar - som jag läser det - avsaknaden av meaning, eller med en buddhistisk term, attachments. Att säga Fuck It, helt enkelt.

 

För mig är det precis tvärt om. Jag är attached som fan till resande och tydligen är det vad som ger meaning åt mitt liv. Jag menar. Vad gör jag annars. Stirrar in i väggen på 7-eleven. Stirrar upp i taket i kollektivet. Samma jävla väggar varje jävla dag. Jag är inte attached till nånting, jag hänger löst i limbo och är bara uttråkad. Och jag tycker inte om det. Ja, resande är förjävla viktigt för mig (tydligen) och rädslan att förlora det gör mig rädd och orsakar lidande. Fine. Men så mycket mer det ger mig i gengäld. Herregud. Hjärtat och själen som nuförtiden är slöa och tystlåtna jublar av bara tanken.

 

En sak tar jag med mig av The Ultimate Spiritual Guide i alla fall och det är just att säga Fuck It. Vilken dag som helst nu kommer jag hoppa på första bästa tåg till Belgrad, eller kanske Warsawa, för jag behöver det. Fuck It. Jag borde jobba mer än jag gör, borde söka mer jobb än jag gör, men Fuck It. Jag borde jobba mer på ansökan till fotohögskolan men Fuck Det Också. Mer än nånting annat behöver jag resa. För det är bara då jag hittar det. Vafan det nu är.

 

Kylan när jag kliver ut från terminalen på Arlanda får mina ögon att tåras. Jag kryper ihop mot vinden, skjuter upp axlarna, hostar matt i jackärmen. Flygbussen kommer om tio minuter. Jag hänger med huvudet.

 

Därefter går det bara utför.

 

Förkylningen, som bara gett sig till känna samma morgon, blir bara värre. Det fortsätter fjollsnöa hela kvällen och jag som hade lovat att laga middag till morsan. Sen har vi de personliga små misslyckandena som fortsätter hagla över mig. Och skammen, besvikelsen, hur sårad jag blir. Hela jag är en knut men jag ska försöka räta ut mig för dig. Vänta.

 

Killen jag träffade i höstas åker till andra sidan jorden, men vi hann falla hejdlöst för varandra innan dess. Vi har pratat alldeles för mycket och haft på tok för mycket kontakt under hela januari. Tror jag. Så när han börjar höra av sig alltmer sällan, svarar kortare, långsammare, svalare, så går jag sönder en gång till. Trots att vi visste att det här skulle hända. Vi gjorde ju slut. Vi försökte bara trappa ner efter det men jag orkar inte.

 

Jag hatar mig själv i förhållanden. Jag känner inte igen mig överhuvudtaget. Det börjar ju så bra, jag är en charmig, flirtig, lysande liten sol av självförtroende och karisma. Tills jag börjar känna nåt på riktigt. Tills jag börjar få nåt att förlora. När det händer börjar marken allt snabbare försvinna under fötterna och jag klamrar mig alltmer desperat fast vid den enda fasta punkt jag hittar - personen jag faller för. Därefter tappar jag kontrollen totalt. Jag förvandlas gradvis till en osäker, ostadig liten pöl av en före detta människa, med ett omättligt bekräftelsebehov och en växande övertygelse att killen jag nu börjat kväva ska dumpa mig. Men ärligt talat hade jag ändå inte klandrat honom: personen jag plötsligt ser stirra tillbaka på mig i spegeln är inte tjejen han föll för, hon är en avdankad avart, en konturlös skugga. Jag går upp så totalt i den andra att jag i processen utplånar mig själv. Jag letar hela tiden efter en garanti, en absolut försäkran att han känner likadant, utan att till fullo ha fattat att kärlek inte funkar så och att det är det som gör det till vad det är. Det finns inga garantier. Vi måste bara tro på varandra, ta den andras ord för det, läsa in det i deras handlingar och höra det i deras röster. Kanske kan jag bara inte lita på folk. Jag vet inte.

 

Och kanske är det växtvärken som gör ont när jag långsamt och motvilligt bygger upp mig själv igen, kanske är det hålrummen som värker av tomhet; jag har ingen aning, men oskönt som inihelvete är det oavsett. Så jag sitter där på morsans soffa i Stockholm med armarna låsta om mig själv och ett vinglas i ett krampaktigt grepp i ena handen och använder alla smärthanteringsmetoder jag kan. Försöker desperat fokusera på nuet, på jaget, men tankarna slinter, hittar inget att fästa sig vid.

 

Att vara så tillintetgjord. Så avidentifierad, opersonifierad. Det är därför jag vet att jag måste vara ensam men inte vet om jag fixar det. Jag vill ju inte. Men det är nog tamejfan det enda sättet om jag nånsin ska lära mig att existera oberoende av nån jävla kille.