Om Garantier Och Aj

Kylan när jag kliver ut från terminalen på Arlanda får mina ögon att tåras. Jag kryper ihop mot vinden, skjuter upp axlarna, hostar matt i jackärmen. Flygbussen kommer om tio minuter. Jag hänger med huvudet.
 
Därefter går det bara utför.
 
Förkylningen, som bara gett sig till känna samma morgon, blir bara värre. Det fortsätter fjollsnöa hela kvällen och jag som hade lovat att laga middag till morsan. Sen har vi de personliga små misslyckandena som fortsätter hagla över mig. Och skammen, besvikelsen, hur sårad jag blir. Hela jag är en knut men jag ska försöka räta ut mig för dig. Vänta.
 
Killen jag träffade i höstas åker till andra sidan jorden, men vi hann falla hejdlöst för varandra innan dess. Vi har pratat alldeles för mycket och haft på tok för mycket kontakt under hela januari. Tror jag. Så när han börjar höra av sig alltmer sällan, svarar kortare, långsammare, svalare, så går jag sönder en gång till. Trots att vi visste att det här skulle hända. Vi gjorde ju slut. Vi försökte bara trappa ner efter det men jag orkar inte.
 
Jag hatar mig själv i förhållanden. Jag känner inte igen mig överhuvudtaget. Det börjar ju så bra, jag är en charmig, flirtig, lysande liten sol av självförtroende och karisma. Tills jag börjar känna nåt på riktigt. Tills jag börjar få nåt att förlora. När det händer börjar marken allt snabbare försvinna under fötterna och jag klamrar mig alltmer desperat fast vid den enda fasta punkt jag hittar - personen jag faller för. Därefter tappar jag kontrollen totalt. Jag förvandlas gradvis till en osäker, ostadig liten pöl av en före detta människa, med ett omättligt bekräftelsebehov och en växande övertygelse att killen jag nu börjat kväva ska dumpa mig. Men ärligt talat hade jag ändå inte klandrat honom: personen jag plötsligt ser stirra tillbaka på mig i spegeln är inte tjejen han föll för, hon är en avdankad avart, en konturlös skugga. Jag går upp så totalt i den andra att jag i processen utplånar mig själv. Jag letar hela tiden efter en garanti, en absolut försäkran att han känner likadant, utan att till fullo ha fattat att kärlek inte funkar så och att det är det som gör det till vad det är. Det finns inga garantier. Vi måste bara tro på varandra, ta den andras ord för det, läsa in det i deras handlingar och höra det i deras röster. Kanske kan jag bara inte lita på folk. Jag vet inte.
 
Och kanske är det växtvärken som gör ont när jag långsamt och motvilligt bygger upp mig själv igen, kanske är det hålrummen som värker av tomhet; jag har ingen aning, men oskönt som inihelvete är det oavsett. Så jag sitter där på morsans soffa i Stockholm med armarna låsta om mig själv och ett vinglas i ett krampaktigt grepp i ena handen och använder alla smärthanteringsmetoder jag kan. Försöker desperat fokusera på nuet, på jaget, men tankarna slinter, hittar inget att fästa sig vid.
 
Att vara så tillintetgjord. Så avidentifierad, opersonifierad. Det är därför jag vet att jag måste vara ensam men inte vet om jag fixar det. Jag vill ju inte. Men det är nog tamejfan det enda sättet om jag nånsin ska lära mig att existera oberoende av nån jävla kille.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0