thatsthewaywegetby

Jag har druckit för mycket kaffe igen och går kallsvettig och skakandes över Torgallmenningen. IT håller mig stadigt i armkrok och upmuntrar mitt osammanhängande babblande medan jag knyter nävarna i jackfickan. Det kommer gå fint, säger hon lugnande varje gång jag kvider till och börjar vifta med händerna. Uhuhuh, svarar jag och kör ner händerna i fickorna igen.

 

Hon lämnar mig vid en sidogata, kramar om mig och önskar mig lycka till. Jag nickar nervöst och går den sista biten till Blå Stenen där killen jag dejtat några veckor väntar. Han vänder sig om när jag är några meter bort och ler brett, kommer fram och kysser mig. Jag drar mig undan, ser ner i marken, frågar hur läget är. Pulsen dunkar i öronen och jag hör knappt vad han svarar. Ser upp på honom och jag tror redan han förstår.

 

Den lilla rösten i bakhuvudet som jag har lärt mig tillhör hjärtat och själen har viskat oupphörligt i några dagars tid. Jag har försökt ignorera den, vill inte höra vad den har att säga, jag vill så gärna tycka om honom, han är ju så mysig. Men den låter sig bara ignoreras så länge och jag blev tvungen att inse att den har rätt: det känns inte helt rätt med honom. Jag kan inte fortsätta såhär, kan inte låtsas. Så jag möter upp honom vid Blå Stenen och säger det så snällt jag kan. Att jag inte vet vad det är men att jag helt enkelt måste lyssna på magkänslan, att jag är ledsen. Nånting slocknar i hans blick en stund, men han nickar, ler lite, säger att det är helt lugnt. Sen går vi och dricker kaffe (te för mig) och det har aldrig känts så enkelt och avslappnat att vara med honom. Han håller med: det är tråkigt, men rätt beslut.

 

Det var förjävliga trettio sekunder och timmarna innan var en mardröm. Jag vet inte hur man dumpar någon. Jag vet inte hur man säger att man inte vill vara med någon. Jag ville bara försvinna tyst och odramatiskt, ville inte såra någon. Men jag respekterar och tycker om killen för mycket för att ta den enkla, fega vägen; att låtsas, börja mygla, hitta på ursäkter. Nej. Och jag har aldrig varit så tacksam för den lilla rösten i bakhuvudet, eller så stolt över mig själv för att jag lyssnar på den. Insikten sätter sig djupare för varje gång jag gör det: den är rätt. Den är helt enkelt rätt.

 

Snälla. Försök urskilja den där rösten som talar lite djupare, lite klarare än de andra. Lyssna på den. Den kommer bara växa sig starkare och du kommer lära dig att känna igen den. Du kommer inte alltid tycka om vad den har att säga, men du kommer alltid vara glad för att du lyssnade. Det är inte mycket jag vet eller kan säga helt säkert, men det här är jag övertygad om.