thatsthewaywegetby

Det är en sån där vårdag som händer nån gång vartannat år. En försiktigt värmande sol lyser ner från en fläckfri blå himmel och Bergen vaknar till liv. Ulriken som alltid vakar på avstånd över stan är pudrad med snö på toppen som en bakelse, Bergensarna går runt iförda tunna jackor och med hastigt inköpta solglasögon och jag sitter vid Bryggen med en smootie och min Fuck It-bok. Och har dåligt samvete. Du vet redan vartåt det här lutar, eller hur?

 

Ja, jag har dåligt samvete för att jag är så lycklig nuförtiden. Ja, jag vet att det är absurt. Ja, jag försöker tänka Fuck It och det är därför jag fortfarande kan njuta av det. Det är bara det att jag inte förstår. Hur kan jag plötsligt vara så lycklig? Efter att ha tillbringat största delen av livet i mindre emotionell misär, vad hände? Är det nåt som inte stämmer här - håller jag på att bli lurad, för att strax bli tillbakaknuffad till verkligheten? Och om inte - vilket nästan är värre att tänka på - varför har jag inte fått känna det här innan? Var har den här lyckan varit hela mitt liv? Om jag plötsligt förtjänar den nu, har jag inte gjort det innan? Vem har i så fall tagit den ifrån mig? Ilskan som lurar bakom frågorna är skitläskig. Så mycket jag har gått miste om. Så mycket jag har... blivit bestulen på.

 

Vågar jag säga det? Att bli bestulen på något indikerar ju att det finns någon som bär skulden. Och det tjänar väl inte egentligen nånting till att tänka såhär, antar jag. Jag har ju blivit den jag är på grund av vad jag gått igenom och ärligt talat - jag är rätt awesome. Plus att jag får ha det såhär just nu.

 

Men samtidigt. Jag måste få vara arg.

 

Kunde inte familj och vänner älskat mig bättre? Kunde inte världen ha förstått mig mer? Kunde jag inte fått den hjälp jag behöver tidigare? Hur kunde folk inte se? Ja, jag är arg. Jag har varit olycklig för att jag inte kunnat hantera den jag är i världen som den ser ut och ingen hjälpte mig med det heller. Det krävdes tjugo år av mer eller mindre konstant ledsamhet och några års resande innan jag i Norge av alla ställen springer på en kille i en 7-elevenbutik som ser förbi det alla andra alltid har sett och får mig att förstå att jag inte är så trasig som både jag och alla andra försökt få mig att tro, bara annorlunda. Att jag är okej. Att jag förtjänar att bli älskad. Att jag är rätt fantastisk. Att jag kan vara i en romantisk relation utan att ta död på mig själv i processen. Jag är ju det med honom och det gör mig bara bättre, det ger mig så mycket utan att ta nånting ifrån mig.

 

Hur hanterar man att vara såhär lycklig? Vart gör man av sig själv? Hur ska jag kunna se alla olyckliga människor i ögonen, när jag sitter på så mycket rikedom som jag inte kan dela med mig av? Jag är bara så lycklig. Lycklig, lycklig, lycklig. Jag har så mycket kärlek i mig. Det är helt absurt. Jag är så jävla lycklig.

 

Det betyder inte att jag inte är trött på Bergen, att jag inte fortfarande vill resa och är rastlös in i själen, att jag inte fortfarande brottas med alla mina personliga smådjävlar. Allt det är fortfarande sant. Det bara gör mig ingenting just nu. Bara för att jag är orättvist lycklig betyder det inte att mitt liv är perfekt, det betyder bara att jag kan hantera bristerna i det på ett bra sätt. Jag är bara lycklig. Jag är ledsen för det. Jag vet att det gör ont att se på. Det är inte meningen, jag kan bara inte hjälpa det. Om jag kunde skulle jag som en god socialist dela ut så mycket jag kan till de som behöver det mest. Men jag vet inte hur man gör. Och tro mig, det är inte på grund av nåt sorts malplacerat, skadeglatt tycka-synd-om-tjafs - nej, jag bara vet hur det är att inte ha det såhär. Jag vet hur det är att ha det sämre. Inte sämst - tack och lov - men sämre. Och jag vill inte att nån ska behöva vara med om det. Så jag sitter där och njuter och har dåligt samvete på Bryggen, för att jag inte kan dela med mig av min plötsliga lycka. Förlåt.

 

Okej. Kan vi ta en liten stund och släppa våra reservationer och fördomar och snacka om kärlek? Bara lite. Jag lovar. Det går snabbt.

 

Sedan jag upptäckte att jag är hypersensitiv så har jag börjat läsa på en massa och det visar sig att det jag verkligen behöver jobba med är min attachment style. Det är däri själva problemet ligger, det största, i alla fall. Och jag har diskuterat det här länge, väl och noga med samma vän som introducerade mig till hypersensivitet. Samma vän som det började med att jag dejtade ett par veckor, sen la vi ner det, det kändes inte rätt enades vi om. Så vi var vänner. Sen blev vi bra vänner. Sen blev vi lite mer än vänner. Sen börjar en massa äckliga, rosaskimrande känslor sticka upp sina fula trynen och med dem de oundvikliga rädslorna.

 

Vi är tydliga och öppna med det här, båda två, för vi är exakt likadana. Vi erkänner att hela den här grejen är skitläskig, men att vi tar det jävligt slow för vi förstår vad den andra går igenom. Och jag vet inte vad skillnaden är mot tidigare, vad ska man säga, romantiska intressen, men hittills har vi lyckats hålla oss på en riktigt bra nivå. Kanske är det jag som har förändrats, kanske är det han som är annorlunda. Jag vet inte. Det jag vet är att jag blir hög som ett hus på endorfiner när vi är tillsammans. Jag vill aldrig att han/jag ska gå, men jag klamrar mig inte rent desperat fast vid honom och bryter ihop av rädsla över att förlora honom (ja, ja det har hänt. Vid ett flertal tillfällen. I know). Jag vill spendera så mycket tid som möjligt med honom, men han är inte det enda och viktigaste i världen, jag kan prioritera annat, även om det stundtals tar emot. Jag ser fram emot att träffa honom men jag är inte rädd för att gå ifrån honom. Det låter så… lite. För de flesta är det här antagligen normalt, eller hur? Men för mig är det ganska enormt. Så mycket lugnare jag blir. Så mycket lyckligare.

 

Kanske är det min Fuck It-bok som börjar verka - allting är inte så jävla viktigt. När jag börjar balla ur och ser mina rädslor komma marscherande i stridsformation bara ler jag brett mot dem och säger Fuck It. Ja, jag ser er, jag vet att ni är där, ni är jättesöta. Men ni är illusioner hela bunten. Ni kan inte göra mig nåt. Fuck It och Fuck You tills helvetet fryser över. Det krävs ju lite jobb, såklart. Helt enkelt är det inte. Det krävs övning och en sjuhelvetes beslutsamhet, men det går förvånansvärt bra. Och för första gången förstår jag faktiskt vad alla författare, poeter och gurus snackar om när de säger att kärlek gör oss bättre. Jag är gladare, lugnare, mer positiv, jag kan ge mer av mig själv till andra, istället för att bli som jag blir när jag låter den andra personen bli mitt allt: ängslig, stressad, okontaktbar för jag tillbringar all min lediga tid med honom (och tänker på/obsessar över honom resten av tiden).

 

Kan vi ta en liten stund och snacka om kärlek? För jag är inte helt säker på att jag har fattat vad det kan vara innan. Som jag har sagt och beklagat mig över så många gånger tidigare så har jag alltid haft nåt sorts skruvat ägandebehov och behov av en omöjlig garanti, vilket har gjort kärlek till nåt desperat - för all del passionerat och djupt - men i slutänden ganska obehagligt. Var har den här andra sortens kärlek varit hela mitt liv? Inte för att jag behärskar den helt; gud nej. Men jag vet om dess existens och jag lyckas oftare och oftare. Och det är en sån jävla uppenbarelse för mig. Jag måste omvärdera hela begreppet kärlek. Det kan vara såhär. Jag kan vara såhär.

 

Det är svårt att veta hur jag ska börja.

 

Nyligen snackade jag med en nära vän och beklagade mig som vanligt över att jag är så jävla känslig, att jag känner allt så fucking djupt, att det är omöjligt att ha en relation med mig. Och min vän kliade sig lite på hakan och sa casually "men du kanske är hypersensitiv då, som jag". Jag vände mig mot honom med höjda ögonbryn. "Huh?" sa jag intelligent. Och så började han förklara. Sen gick jag direkt hem och började googla. Gjorde ett par tester. Köpte en bok. Och nånting slår an på en sträng nere i de djupaste, mörkaste, bäst dolda delarna av mig.

 

Jag är inte ensam.

 

Det är inget fel på mig.

 

15-20% av alla människor är hypersensitiva. Det finns i djurriket också och allt det här är vetenskapligt bevisat. Vi har tydligen ett nervsystem som är programmerat att uppleva saker starkare och reflektera djupare över dem. Det finns visst lite teorier om hur det kommer sig men det bryr jag mig inte så mycket om i nuläget. Plötsligt ser jag hela min barndom och hela min livssituation i ett helt nytt ljus. Det är inget fel på mig. Alla gånger jag satt på helspänn med kallsvettiga händer och pulsen i 220 när mina föräldrar tjafsade, alla gånger jag önskade högt eller tyst för mig själv att alla bara skulle vara glada, hur förjävligt jag mår av negativ kritik, hur känslig jag är för koffein, alla gånger jag satt hemma och läste när mina vänner lekte, hur orimligt starkt jag påverkas i relationer. Det är inget fel på mig. Fattar du. Fattar du? Vilken jävla uppenbarelse.

 

Dessutom. Dessutom. Så tas ofta ett till drag upp i samband med hypersensitivitet - sensation seeking. Och fan om jag inte har en däng av det också. Alla gånger jag blivit rastlös, uttråkad, letat efter nåt nytt, velat har nåt mer. Och samtidigt letat efter trygghet och lugn. Konflikten i mig. Det är inget fel på mig. Jag är, rent biologiskt, både och - trygghetsnarkoman och spänningssökare.

 

Jag bläddrar igenom böcker och scrollar nerför hemsidor med darrande fingrar, inte sällan tårögd och aldrig utan att balansera på gränsen mellan skrämd och lyrisk. Skrämd för hur fan kan fullständiga främlingar skriva så oerhört träffsäkert om mina allra mest privata tankar och känslor och lyrisk för... det är inget fel på mig. Det finns fler som jag.

 

Alla gånger jag hatat mig själv för min känslighet, min överkänslighet, som mer än några få kallat det. Sagt att jag övertolkar. Överanalyserar. Är överdramatisk. Överreagerar. I mina öron ringer det fortfarande sant, men nu vet jag att det fan inte är det. Det är inget fel på mig. Eller resten av de 20% som också är hypersensitiva.

 

Det är svårt att veta hur jag ska sluta. Kanske bara med en enkel vädjan: nästa gång du tycker någon är överkänslig, försök att inte tänka på dem som något abnormalt eller fel. Överväg möjligheten att de bara är rent biologiskt annorlunda. Försök acceptera det. Försök uppskatta det.