Om Fel

Det är svårt att veta hur jag ska börja.
 
Nyligen snackade jag med en nära vän och beklagade mig som vanligt över att jag är så jävla känslig, att jag känner allt så fucking djupt, att det är omöjligt att ha en relation med mig. Och min vän kliade sig lite på hakan och sa casually "men du kanske är hypersensitiv då, som jag". Jag vände mig mot honom med höjda ögonbryn. "Huh?" sa jag intelligent. Och så började han förklara. Sen gick jag direkt hem och började googla. Gjorde ett par tester. Köpte en bok. Och nånting slår an på en sträng nere i de djupaste, mörkaste, bäst dolda delarna av mig.
 
Jag är inte ensam.
 
Det är inget fel på mig.
 
15-20% av alla människor är hypersensitiva. Det finns i djurriket också och allt det här är vetenskapligt bevisat. Vi har tydligen ett nervsystem som är programmerat att uppleva saker starkare och reflektera djupare över dem. Det finns visst lite teorier om hur det kommer sig men det bryr jag mig inte så mycket om i nuläget. Plötsligt ser jag hela min barndom och hela min livssituation i ett helt nytt ljus. Det är inget fel på mig. Alla gånger jag satt på helspänn med kallsvettiga händer och pulsen i 220 när mina föräldrar tjafsade, alla gånger jag önskade högt eller tyst för mig själv att alla bara skulle vara glada, hur förjävligt jag mår av negativ kritik, hur känslig jag är för koffein, alla gånger jag satt hemma och läste när mina vänner lekte, hur orimligt starkt jag påverkas i relationer. Det är inget fel på mig. Fattar du. Fattar du? Vilken jävla uppenbarelse.
 
Dessutom. Dessutom. Så tas ofta ett till drag upp i samband med hypersensitivitet - sensation seeking. Och fan om jag inte har en däng av det också. Alla gånger jag blivit rastlös, uttråkad, letat efter nåt nytt, velat har nåt mer. Och samtidigt letat efter trygghet och lugn. Konflikten i mig. Det är inget fel på mig. Jag är, rent biologiskt, både och - trygghetsnarkoman och spänningssökare.
 
Jag bläddrar igenom böcker och scrollar nerför hemsidor med darrande fingrar, inte sällan tårögd och aldrig utan att balansera på gränsen mellan skrämd och lyrisk. Skrämd för hur fan kan fullständiga främlingar skriva så oerhört träffsäkert om mina allra mest privata tankar och känslor och lyrisk för... det är inget fel på mig. Det finns fler som jag.
 
Alla gånger jag hatat mig själv för min känslighet, min överkänslighet, som mer än några få kallat det. Sagt att jag övertolkar. Överanalyserar. Är överdramatisk. Överreagerar. I mina öron ringer det fortfarande sant, men nu vet jag att det fan inte är det. Det är inget fel på mig. Eller resten av de 20% som också är hypersensitiva.
 
Det är svårt att veta hur jag ska sluta. Kanske bara med en enkel vädjan: nästa gång du tycker någon är överkänslig, försök att inte tänka på dem som något abnormalt eller fel. Överväg möjligheten att de bara är rent biologiskt annorlunda. Försök acceptera det. Försök uppskatta det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0