Om Vad Jag Vill Kalla Lycka

Det är en sån där vårdag som händer nån gång vartannat år. En försiktigt värmande sol lyser ner från en fläckfri blå himmel och Bergen vaknar till liv. Ulriken som alltid vakar på avstånd över stan är pudrad med snö på toppen som en bakelse, Bergensarna går runt iförda tunna jackor och med hastigt inköpta solglasögon och jag sitter vid Bryggen med en smootie och min Fuck It-bok. Och har dåligt samvete. Du vet redan vartåt det här lutar, eller hur?
 
Ja, jag har dåligt samvete för att jag är så lycklig nuförtiden. Ja, jag vet att det är absurt. Ja, jag försöker tänka Fuck It och det är därför jag fortfarande kan njuta av det. Det är bara det att jag inte förstår. Hur kan jag plötsligt vara så lycklig? Efter att ha tillbringat största delen av livet i mindre emotionell misär, vad hände? Är det nåt som inte stämmer här - håller jag på att bli lurad, för att strax bli tillbakaknuffad till verkligheten? Och om inte - vilket nästan är värre att tänka på - varför har jag inte fått känna det här innan? Var har den här lyckan varit hela mitt liv? Om jag plötsligt förtjänar den nu, har jag inte gjort det innan? Vem har i så fall tagit den ifrån mig? Ilskan som lurar bakom frågorna är skitläskig. Så mycket jag har gått miste om. Så mycket jag har... blivit bestulen på.
 
Vågar jag säga det? Att bli bestulen på något indikerar ju att det finns någon som bär skulden. Och det tjänar väl inte egentligen nånting till att tänka såhär, antar jag. Jag har ju blivit den jag är på grund av vad jag gått igenom och ärligt talat - jag är rätt awesome. Plus att jag får ha det såhär just nu.
 
Men samtidigt. Jag måste få vara arg.
 
Kunde inte familj och vänner älskat mig bättre? Kunde inte världen ha förstått mig mer? Kunde jag inte fått den hjälp jag behöver tidigare? Hur kunde folk inte se? Ja, jag är arg. Jag har varit olycklig för att jag inte kunnat hantera den jag är i världen som den ser ut och ingen hjälpte mig med det heller. Det krävdes tjugo år av mer eller mindre konstant ledsamhet och några års resande innan jag i Norge av alla ställen springer på en kille i en 7-elevenbutik som ser förbi det alla andra alltid har sett och får mig att förstå att jag inte är så trasig som både jag och alla andra försökt få mig att tro, bara annorlunda. Att jag är okej. Att jag förtjänar att bli älskad. Att jag är rätt fantastisk. Att jag kan vara i en romantisk relation utan att ta död på mig själv i processen. Jag är ju det med honom och det gör mig bara bättre, det ger mig så mycket utan att ta nånting ifrån mig.
 
Hur hanterar man att vara såhär lycklig? Vart gör man av sig själv? Hur ska jag kunna se alla olyckliga människor i ögonen, när jag sitter på så mycket rikedom som jag inte kan dela med mig av? Jag är bara så lycklig. Lycklig, lycklig, lycklig. Jag har så mycket kärlek i mig. Det är helt absurt. Jag är så jävla lycklig.
 
Det betyder inte att jag inte är trött på Bergen, att jag inte fortfarande vill resa och är rastlös in i själen, att jag inte fortfarande brottas med alla mina personliga smådjävlar. Allt det är fortfarande sant. Det bara gör mig ingenting just nu. Bara för att jag är orättvist lycklig betyder det inte att mitt liv är perfekt, det betyder bara att jag kan hantera bristerna i det på ett bra sätt. Jag är bara lycklig. Jag är ledsen för det. Jag vet att det gör ont att se på. Det är inte meningen, jag kan bara inte hjälpa det. Om jag kunde skulle jag som en god socialist dela ut så mycket jag kan till de som behöver det mest. Men jag vet inte hur man gör. Och tro mig, det är inte på grund av nåt sorts malplacerat, skadeglatt tycka-synd-om-tjafs - nej, jag bara vet hur det är att inte ha det såhär. Jag vet hur det är att ha det sämre. Inte sämst - tack och lov - men sämre. Och jag vill inte att nån ska behöva vara med om det. Så jag sitter där och njuter och har dåligt samvete på Bryggen, för att jag inte kan dela med mig av min plötsliga lycka. Förlåt.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0