thatsthewaywegetby

Jag kommer inte ihåg hur länge jag har velat gå den här utbildningen. Ett par år, minst. Sedan jag visste att jag ville bli bildjournalist har det bara funnits den här skolan. Sveriges bästa enligt alla jag pratat med. Svår att komma in på. Stor konkurrans. Bra yrkesmöjligheter efteråt. Att jag ens fått komma på intervju? Jackpot. Skitstolt.

 

Och nu är jag här.

 

Och hatar det.

 

Skolan ligger på en bondgård ute i ingenstans. Jag klickar inte med någon av de andra sökande. Jag tycker inte om lokalerna. Jag blir så arg på mig själv. Jag blir så trött.

 

Jag försöker kompromissa med och överyga mig själv: det handlar bara om två år på skolan, Lisa, det är det väl värt för att få landets bästa utbildning, du vänjer dig säkert, du har fått den här chansen så du måste ta vara på den. Men nej.

 

Om det är något jag börjar lära mig efter tjugo jordsnurr så är det att lyssna på mig själv. Inte på kravens kalla förnuftsstyrda röst, utan min egen, autentiska röst, hur svårt och obekvämt det än är. Ja, det handlar bara om två år, men två år är jävligt lång tid. Jag vill inte spendera två år av mitt liv på en bondgård där plugget är mitt liv. Nej. Jag vill inte offra två år av mitt liv på någonting om jag har ens skuggan av ett val. Hjärtat och själen sätter ner foten. Det här - fotojournalism - är viktigt för mig, jävligt jävligt viktigt, men det finns annat som också är viktigt. Att omge mig med människor jag trivs med. Att bo på ett ställe jag trivs med. Och det här är inte det. Det här är inte för mig. Det är obekvämt, det gör ont, det är skitläskigt, men det är sant.

 

Marken rycks bort under fötterna på mig. Hela min framtid, förut så klart och tydligt utstakad, är suddig och krokig. På ett sätt skäms jag över det - jag vill så gärna vara någon som has it together och det svider och bränner när jag plötsligt står där osäker och tappad. Men samtidigt så tar jag ansvar för mig själv och vågar lyssna på det som svider och bränner och nånstans gör det mig stolt.

 

Jag vet. Det var ett tag sen. Men ärligt talat: jag vet inte vad jag ska säga. Allt jag försöker skriva blir bara rosaskimrande och störtlöjligt och superfånigt.

 

Mamma ringer när jag står på jobbet, jag svarar kort och småirriterat, mamma jag står på jobbet, säger jag, är det nåt viktigt, är allt okej? Det är superokej, fnissar mamma, och vet du varför? Du har blivit kallad till intervju på fotoskolan du sökte till. Jag måste sätta mig ner och sen skrattar jag okontrollerat i tio minuter. En av Sveriges bästa bildjournalistikutbildningar har kallat mig - mig! - till intervju. Jag hade halvt förväntat mig att de skulle slänga min ansökan i papperskorgen.

 

Ungefär en vecka senare står jag vid Fontana di Trevi i Rom och hånglar med min pojkvän. Vi går hand i hand genom tusentals år av historia men vi fokuserar mest på nästa glasspaus. Eller så hyr vi en moppe och åker vilse på väg ut till vad som till slut visar sig vara en smutsig men godkänd strand, jag läser karta och snackar engelsk-italienska med italienarna vi frågar om vägen. Eller så sitter vi på en ljummen uteservering och delar på en pizza och konversationen pendlar mellan skolpolitik och pedagogik och hur många olika ord det finns för bajs. Ibland börjar jag skratta för mig själv, han kramar min hand och undrar vad det är och jag svarar att jag bara är så jävla glad.

 

Du hör ju. Mitt liv låter som en dålig kärleksnovell. Man kan för fan inte ha det såhär. Och mitt i allt detta rosa fluff är det det som skrämmer mig: det känns som om jag lever på lånad tid eller i någons önskedröm, för det här kan inte vara på riktigt. Och om det är på riktigt så är det ännu mer skrämmande, för jag har för mycket att förlora nu.

 

Så jag är rädd. Det är en dov, molande rädsla som inte gör så mycket väsen av sig men som är konstant närvarande nånstans i maggropen. Den brusar upp lite extra när jag tänker på intervjudagarna för fotoskolan, eller när tankarna oförsiktigt och vårdslöst snuddar vid tanken på framtiden med min pojkvän. Jag försöker vara värsta buddhisten about it, let go of all thy attachments, young one, men faktum är att all denna ofattbara lycka är värd den där odefinierbara rädslan tusen gånger om.