Om När Det Inte Går Som Man Tänkt

Jag kommer inte ihåg hur länge jag har velat gå den här utbildningen. Ett par år, minst. Sedan jag visste att jag ville bli bildjournalist har det bara funnits den här skolan. Sveriges bästa enligt alla jag pratat med. Svår att komma in på. Stor konkurrans. Bra yrkesmöjligheter efteråt. Att jag ens fått komma på intervju? Jackpot. Skitstolt.
 
Och nu är jag här.
 
Och hatar det.
 
Skolan ligger på en bondgård ute i ingenstans. Jag klickar inte med någon av de andra sökande. Jag tycker inte om lokalerna. Jag blir så arg på mig själv. Jag blir så trött.
 
Jag försöker kompromissa med och överyga mig själv: det handlar bara om två år på skolan, Lisa, det är det väl värt för att få landets bästa utbildning, du vänjer dig säkert, du har fått den här chansen så du måste ta vara på den. Men nej.
 
Om det är något jag börjar lära mig efter tjugo jordsnurr så är det att lyssna på mig själv. Inte på kravens kalla förnuftsstyrda röst, utan min egen, autentiska röst, hur svårt och obekvämt det än är. Ja, det handlar bara om två år, men två år är jävligt lång tid. Jag vill inte spendera två år av mitt liv på en bondgård där plugget är mitt liv. Nej. Jag vill inte offra två år av mitt liv på någonting om jag har ens skuggan av ett val. Hjärtat och själen sätter ner foten. Det här - fotojournalism - är viktigt för mig, jävligt jävligt viktigt, men det finns annat som också är viktigt. Att omge mig med människor jag trivs med. Att bo på ett ställe jag trivs med. Och det här är inte det. Det här är inte för mig. Det är obekvämt, det gör ont, det är skitläskigt, men det är sant.
 
Marken rycks bort under fötterna på mig. Hela min framtid, förut så klart och tydligt utstakad, är suddig och krokig. På ett sätt skäms jag över det - jag vill så gärna vara någon som has it together och det svider och bränner när jag plötsligt står där osäker och tappad. Men samtidigt så tar jag ansvar för mig själv och vågar lyssna på det som svider och bränner och nånstans gör det mig stolt.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0