thatsthewaywegetby

Sen jag var gammal nog att tänka nyktert på min egen framtid har jag antagit att jag alltid kommer vara ensam och att det enda som kommer finnas för mig är resandet, jag såg mig själv med en lätt ryggsäck ensam på Den Tomma Vägen. Att flacka från land till land, bara jag och min kamera, en romantiserad bild av den klichéartade ensamvargen. Jag har trott på det så länge. Jag har format min självbild runt den idén. Den är som gamla kläder jag har växt ur.

 

På samma sätt har min idé om vänskaper och förhållanden, förut så cementerad, ömsat skinn och blivit till nånting annat. Jag finner mig själv allt oftare ensam när jag förut hade spenderat tiden med människor som jag inte helt passar. Det var lätt att göra, så livsfarligt enkelt, men till slut sprack någonting i de uttöjda sömmarna och jag sa stopp.

 

Det är som om jag har tappat nånting; ett skal, en skyddsmur, ett filter, den där spärren som gjorde att jag accepterade allt av önskan att bli accepterad själv. Det har kostat en del, såklart. Kanske måste vissa saker bort för att jag ska få plats själv, jag vet inte, men när det gör som mest ont försöker jag komma ihåg att, som en mycket klok herre brukar säga, förändring är bra.

 

Många pratar om kaosteorin, att universum rör sig mot ett alltmer kaosartat tillstånd, men personligen kan jag inte hålla med. Jag tycker mig bara se allting klarare, blir mer och mer mig själv, på gott och ont. Jag älskar fortfarande att resa, det kommer jag alltid att göra, men jag vill inte vara en ensamvarg. Jag har någon att sakna när jag är borta och någon som bryr sig när jag kommer hem igen; när jag förut var rädd för att fastna känner jag mig nu mer hemma. Där jag tidigare såg en ohjälpligt trasig och hopplös brud i spegeln ser jag nu en läkande och alltmer positiv brud. Plötsligt hör jag mig själv ställa krav, säga nej och tacka ja lite mer; fråga lite mer, pusha lite mer, existera lite mer. Jag ramlar fortfarande huvudstupa ner i skitgropen ibland, såklart, hatar livet, orkar ingenting, vill ingenting, är ingenting, men äntligen, äntligen börjar jag på riktigt inse även i stunden att det kommer gå över, det också. Förändring är bra.