Om Att Lyssna
På en buss till Stavanger. Norge visar sig från sin absolut bästa mäklaraktigt säljande sida och vi har valt in ett rasistiskt partihelvete i riksdagen. Alla vattendrag ligger blanka som speglar, solen bländar oss genom lövverken och vi har valt in ett rasistiskt partihelvete i riksdagen. Träden börjar försiktigt skifta färg, lite osäkert och blygsamt och vi har valt in ett rasistiskt partihelvete i riksdagen. Jag har slutat på 7-eleven och är ledig några veckor och har det skitbra men vi har valt in ett rasistiskt partihelvete i riksdagen. Jag försöker släppa det men det går inte.
Det blev för mycket nu. Jag hade helt naivt trott att SD skulle backa det här valet, jag var så övertygad - alla demonstrationer, kampanjer, rasieriet i alla sociala medier. Jag trodde verkligen att de skulle backa. Jag trodde vi var trötta på skiten. Är vi inte trötta?
Söndag kväll och jag fäller upp laptopen för att kolla det preliminära valresultatet. Är så övertygad om att jag ser fel. Tretton procent. Jag uppdaterar sidan. Känner något kallt i bröstkorgen sprida sig, varma tårar som börjar bränna. Det kan inte stämma. Vi var ju på rätt väg. Vi var ju trötta på skiten. Alla demonstrationer, kampanjer, rasieriet i alla sociala medier. Det blev för mycket nu och jag kan inte vara tyst längre. Jag är så jävla blond och blåögd man kan bli och har ärvt min mammas och hennes mammas rediga barnafördarhöfter, jag är en arisk dröm utan rätt att uttala sig om främlingsskap men jag kan inte vara tyst längre. Jag vill ha en hållbar lösning, en långsiktig förändring. Jag bor på andra sidan gränsen men Sverige är mitt land också.
Vi har varit för barnsliga. VI har menat väl men det har inte varit en hållbar lösning. Vi kan inte hålla för öronen när var tionde svenne säger nåt vi inte håller med om, kan inte vända ryggen mot tretton procent av landet. Vi behöver inte gilla det de säger, behöver inte acceptera på något sätt, men vi måste börja lyssna. Låta oliktänkande ta plats men fortsätta upprepa att vi inte håller med. Men lyssna. Säg inte "du är dum i huvudet, pucko"; säg bara att du inte håller med. Förklara varför. Sakligt. Vänligt. Var större. Snälla. Vi behöver prova nåt nytt den här gången.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag träffar aldrig Sverigedemokrater här i västligaste Norge, har ingen att ta debatten med. Hatar att prata politik. Vill inte förolämpa, vill inte bråka, vill inte trampa på ömma tår. Men jag kan inte sitta still längre. Jag och många andra är skitskraja och svinförbannade och förtvivlat ledsna och just därför måste vi göra nåt. Så snälla, du som kan: börja lyssna. Kom ihåg att du inte håller med men låt dem prata. Försök förstå.
Vi behöver en ny strategi, en hållbar lösning, en långsiktig förändring. Jag menar. Är vi inte trötta?
Det blev för mycket nu. Jag hade helt naivt trott att SD skulle backa det här valet, jag var så övertygad - alla demonstrationer, kampanjer, rasieriet i alla sociala medier. Jag trodde verkligen att de skulle backa. Jag trodde vi var trötta på skiten. Är vi inte trötta?
Söndag kväll och jag fäller upp laptopen för att kolla det preliminära valresultatet. Är så övertygad om att jag ser fel. Tretton procent. Jag uppdaterar sidan. Känner något kallt i bröstkorgen sprida sig, varma tårar som börjar bränna. Det kan inte stämma. Vi var ju på rätt väg. Vi var ju trötta på skiten. Alla demonstrationer, kampanjer, rasieriet i alla sociala medier. Det blev för mycket nu och jag kan inte vara tyst längre. Jag är så jävla blond och blåögd man kan bli och har ärvt min mammas och hennes mammas rediga barnafördarhöfter, jag är en arisk dröm utan rätt att uttala sig om främlingsskap men jag kan inte vara tyst längre. Jag vill ha en hållbar lösning, en långsiktig förändring. Jag bor på andra sidan gränsen men Sverige är mitt land också.
Vi har varit för barnsliga. VI har menat väl men det har inte varit en hållbar lösning. Vi kan inte hålla för öronen när var tionde svenne säger nåt vi inte håller med om, kan inte vända ryggen mot tretton procent av landet. Vi behöver inte gilla det de säger, behöver inte acceptera på något sätt, men vi måste börja lyssna. Låta oliktänkande ta plats men fortsätta upprepa att vi inte håller med. Men lyssna. Säg inte "du är dum i huvudet, pucko"; säg bara att du inte håller med. Förklara varför. Sakligt. Vänligt. Var större. Snälla. Vi behöver prova nåt nytt den här gången.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag träffar aldrig Sverigedemokrater här i västligaste Norge, har ingen att ta debatten med. Hatar att prata politik. Vill inte förolämpa, vill inte bråka, vill inte trampa på ömma tår. Men jag kan inte sitta still längre. Jag och många andra är skitskraja och svinförbannade och förtvivlat ledsna och just därför måste vi göra nåt. Så snälla, du som kan: börja lyssna. Kom ihåg att du inte håller med men låt dem prata. Försök förstå.
Vi behöver en ny strategi, en hållbar lösning, en långsiktig förändring. Jag menar. Är vi inte trötta?
Kommentarer
Trackback
