Om Att Speglas
Måns tittar koncentrerat på mig. Rynkar pannan lite, kisar lätt. Jag kan se kugghjulen röra sig bakom pannbenet, ord som bubblar upp till ytan för att sedan förkastas; han är på jakt efter det sista av tre ord som ska beskriva mig. Jag plirar roat tillbaka över kanten på min tekopp. Whims, säger han till sist, slutgiltigt. Asså på engelska. Lite som infall, typ. Jag tittar förvånat på honom. Whims? Infall? Som om jag skulle vara spontan? Måns nickar för sig själv, nöjd. Jag kastar en förvirrad blick på Karin, Karin som har känt mig i snart femton år, Karin som såg mig genom hela högstadiet och gymnasiet, Karin som vet hur orimligt whims är för att beskriva mig, men Karin ler bara lätt och lägger huvudet på sned åt min förvirring.
Vänta.
I tre-fyra månader skrev jag brev som jag aldrig skickade till mitt ex. Förvirrade textfragment av varierande längd och språkmässig begåvning; jag kunde skriva om saker jag gjort under dagen, eller om ett barndomsminne, eller om en random tanke som snurrade i skallen just då. Men oftast skrev jag om hur ledsen jag var för allt. Jag brukade be om ursäkt, skriva förlåt, berätta hur mycket jag avskydde mig själv för allting, skriva att jag hoppades att allt var väl med honom. Jag hittade alla de här texterna häromdan. De fick mig att gråta. Dels för att minnet av hur ont det gjorde ekade i nån sorts fantomsmärta som fick mig att vika mig dubbel, och dels av lättnad och tacksamhet över att jag nu tänker på det mest i imperfekt. Och dels för att det bara var så jävla sorgligt. Varför skulle allt vara mitt fel, nu igen? Jag minns inte ens. Jag bara samlade ihop all skuld som egentligen ska delas på två, och la det över mig själv som ett täcke, och gick i ide under det.
Eller vänta.
När jag flög hem från England över nyår i vintras satt jag på planet och skrev nervöst om hur att återvända är som att spegla sig. Man speglar den man har blivit i den man var, reflekterar sin egen självbild i ögonen och kommentarerna hos de som är kvar. Men det är likadant med alla vi möter, eller hur? Jag kommer ihåg hur mitt ex brukade säga att jag var så äventyrslysten och modig - ord som jag inte i mina vildaste feberfantasier ens hade funderat på möjligheten att beskriva mig själv med. Men han tyckte det. Det var så han såg mig. Och medan jag misstroget mötte hans blick så såg jag, nånstans långt därnere, min egen spegelbild blinka mot mig och säga: vi kan vara sådan. Om jag är äventyrslysten och modig i någons version av verkligheten - vem kan säga att den versionen är fel?
Vi är väl inte bara de vi själva tror att vi är, antar jag. Vi är summan av alla de intryck vi gör, både på andra och på oss själva. Även om intrycken går isär; kanske särskilt när de gör det. Jag menar vafan, vi är ju motsägelsefulla, vi är ju konfliktzoner in i märgen, vi människor. Vi kan vara både änglar och småjävlar på samma gång. Det jag gillar med den här teorin är möjligheten den ger oss att påverka oss själva. Det är väl rätt uppenbart, antar jag, men ju mer vi agerar på ett visst sätt, desto mer blir vi... på ett visst sätt.
Du är inte hjälplös, kompis. Spegelbilden är inte huggen i sten. Ditt liv är upp till dig själv. Och jag lovar, du räcker till så jävla bra.
Om Musikteori Och Demokrati
Understimulation gör underliga saker med en hjärna.
Under en suddig slöja av kollektiv bakfylla sitter vi i vardagsrummet och håller om våra värkande huvuden, förutom min kollektivkompis Linus som, precis som vanligt, uppenbarligen oberörd av gårdagens inflyttningsfest, sitter och plinkar på sin gitarr. Lisa, säger han. Gå och hämta din gitarr så jammar vi. What the fuck, svarar jag. Jag spelar knappt gitarr överhuvudtaget. Jodå, säger Linus, och under de nästföljande tre timmarna gör vi en gemensam djupdykning i musikteori.
Jag får regelbundna flashbacks från min pianolärare som försöker förklara sambanden mellan kvintar och pentatoniska skalor och allt möjligt, hans håriga knogar, rasslande klocka, doft av cologne och tuggummi. Och min understimulerade hjärna suger åt sig allt som en svamp. Jag glömmer bort att det är Linus som sitter och förklarar varför sjuor leder till treor och vice versa, Linus som jag inte känner så jätteväl, Linus som jag just därför vill ska tycka att jag är smart, Linus är inte Linus längre utan bara ett kärl fyllt med läskande kunskap som jag girigt bälgar i mig. Så vi sitter där mitt på vardagsrumsgolvet medan resten av kollektivet går över till grannarna, går på promenad, kollar på en film, läser; vi snackar doriska och joniska och mixolytiska (?) skalor. Och vad jag har saknat det. Utmaningen. Min hjärna värker, intellektuell mjölksyra, träningsvärk i hjärnbarken. Jag vaknar mitt i natten och kan inte somna om för att jag inte får ihop teorin i en viss del, jag står bakom kassan på jobbet och övar skalor på en föreställd gitarrhals med Daniel Lemma som soundtrack. Och jag är ju så rostig. Jag har inte ens använt de här termerna på fyra år bortsett från när jag har försökt låta som om jag kan nåt.
Alltså. Att lära sig bara för att lära sig. För att man vill och för att man kan, du vet.
Jag läser en bok för närvarande som handlar om demokratiska skolor, och den får mig att vilja gå om allt och återuppfinna skolsystemet från grunden. Jag vill lära mig skit. Det vill jag verkligen. Jag vill saker. Skolan fick mig att glömma det ett tag, tror jag. Man tappar ju bort sig själv, eller hur, när nån säger till dig vad du ska lära dig och vad du ska göra och säga och betygsätter din prestation utefter en mall som du inte haft ett skit att göra med att skapa? Nä. Jag föredrar att sitta på golvet och slå på kuddar när jag inte lyckas förstå. För att jag vill, helt enkelt.
Jag vet inte ens vad jag säger längre. Jag har jobbat i elva timmar nu. Fötterna bah: fuck you.
Om Stammisar
Det mest intressanta med att jobba på 7-eleven (tja, deltidsjobba för min del) är stammisarna. Praktiskt taget varje dag kommer det in vissa människor som inte nödvändigtvis ens pratar med mig, men som jag ändå tycker mig börja lära känna.
Vi har den äldre mannen som kommer in och är arg och alltid köper ett flertal tidningar. Han är alltid så stressad, säger aldrig ett ord, bara slänger fram tidningarna och en sedel, och står ilsket och stampar med foten medan jag så fort jag kan rotar fram växeln. Sen går han därifrån utan så mycket som en blick på mig. Varför är han så jävla arg hela tiden? Är det för att han läser så mycket om vad som pågår i världen att han bara blir bittrare och bittrare? Jag ler alltid lagom svalt och proffsigt mot honom men det är så falskt att leendet bleknar direkt så fort han vänder ryggen till.
Sen har vi den anorektiskt spinkiga kvinnan med blont hår med utväxt och ett svart kors i halsgropen. Hon pratar ingen norska och knappt engelska, men skyndar alltid fram till disken och mumlar hundred Lyca, vilket innebär påfyllning på kontantkortet. Jag har aldrig sett en människa vara så uppgivet, totalt genomsorgsen. Det är som om hon har gett upp om livet och bara går och uthärdar det. Vafan har hänt henne? Jag brukar önska henne en fin dag och le så varmt jag bara kan, men hon ser mig inte ens.
Eller mannen med leopardmönstrad ögonlapp som köper gula Camel och alltid är asgött ostressad. Han känner igen mig nu när jag är tillbaka och skiner upp och frågar vad som hände med Frankrike. Jag frågar hur det är med honom och det slutar med en konversation om livet, mål och handlingskraft.
Eller mannen med det yviga skägget som alltid köper en glass men aldrig säger ett ord, bara ler tyst och betraktar allt och alla som om han vet nåt vi andra missat. Häromdagen såg jag honom sitta på ett torg med sin glass i handen och titta på folk som gick förbi.
Eller herren som brukar köpa ett paket Marlboro och ser på mig med de absolut vänligaste par ögon världen någonsin skådat; jag bara ler när jag ser honom, jag ler så jävla brett att det känns som ansiktet ska klyvas itu bara för han är så jävla fin. Vi pratar aldrig bortsett från att hälsa och säga hejdå.
Ensam bakom kassan på 7-eleven är det de här människorna som blir mina arbetskamrater, det är de jag ser fram emot - eller i alla fall förväntar mig - att se när jag kommer till jobbet. Och jag känner dem inte överhuvudtaget. Men jag bryr mig om dem.
Om Att Återvända
Bergen. Ja jävlar.
Allting är sig nästan kusligt likt. Kullerstensgatorna, den välbekanta förvirringen när norskan ekar i ett tomt huvud, samma bakchoklad från samma affär i samma centrum. Jag har kommit tillbaka.
Jag har kommit tillbaka.
Jag sitter här i sängen jag delar med en vän och känner mig lite illa till mods. Jag har kommit tillbaka. Det är inte... det är inte helt rätt. Det känns inte helt rätt. Min konstanta hunger efter ständig förnyelse klöser inom mig. Visst är det tryggt, men... det är bara ett stort, fett meh. Jag vill ha mer än det. Jag vill inte leva ett meh-liv.
På andra sidan dörren sitter resten av mitt kollektiv och har det allmänt gött. De sitter på madrassen vi har på golvet istället för en soffa och pratar om allt möjligt, det låter rätt mysigt. Imorse var de allihop på samma intervju och det verkar ha gått bra för dem, de ska tillbaka imorgon, de pratar upprymt om jobben. Jag skickade ett mail till samma snubbe men har inte fått nåt svar, ingen intervju - nog för att jag hörde av mig senare än de andra, men ändå. Det gör mig rädd. Jo, jag vet. Fjolligt. Men ändå. Tänk om jag inte får nåt jobb ändå, tänk om jag måste åka hem igen, besegrad, trasigare, mindre, fan, jag vill inte, vad händer då med mina stora framtidsplaner, mina omsorsfullt konstruerade drömmar, jag orkar inte, tänk om jag inte är tillräckligt bra, tänk om jag inte räcker till trots allt.
Det här är mitt huvud. Hör ni? Rastlösheten, rädslan, fan. Missunsam och misstänkt mager. Jag blir så trött. Jag försöker älska mig men ibland är det svårt.
I ett försök att tänka på nånting annat går jag ut i vardagsrummet, lägger mig på golvet med huvudet på en sackosäck som Måns slappar i, Karin och Linus spelar baseball med en tom Pringlesburk och en hopknycklad McDonaldspåse, Jessica och jag dricker te och chattar med Elin som är påväg hem från biblioteket, nån sorts jazz sprakar ur halvtaffliga högtalare. Jo, jag är fortfarande rädd, fortfarande lite illa till mods. Det är inte omöjligt att det kommer vara så ett tag, men du vet, det kommer bli bättre. Jag vet ju det. Jag kommer hitta nya saker att förundras över, nya vänner, jag kommer hitta saker att kalla nya. Men tills dess. Jag har det skitbra här, det har jag verkligen. Jag är bara lite rädd hela tiden. Och det gör mig trött.
Om Att Förlora
Så var jag då här, på ännu ett tåg, öron som skaver efter för mycket musik, en lite avslagen cola i fickan framför. Jag finner mig själv power-nappande bredvid en ung brat som kollar på Twilight medan den norska landsbygden ljudlöst blixtrar förbi utanför. Träden börjar tveksamt skifta färg, luften är hotfullt tung av regn. Jag snackar lite norska med konduktören och det är liksom inte så spännande längre, jag är också lite avslagen. Jag tänker att för ett dygn sen gick jag precis på tåget i Stockholm och det går en behaglig liten rysning längsmed ryggraden. Jag sjunker djupare ner i sätet och tillåter mig själv, för första gången på så länge, att dagdrömma. Känslan av hoppfullhet ekar fortfarande efter gårdagens möte med Paul Hansen och jag kan ju bara inte låta bli. Jag börjar tänka på alla bilder jag ska ta, alla projekt jag ska göra, utbildningarna jag ska gå, människorna jag ska möta, platserna jag ska resa till, historierna jag ska få uppleva, herrejävlar, jag gnuggar handsvetten från handflatorna mot låren, hjärtat bankar. Men inte bara av pepp, inser jag efter en stund - utan också av rädsla. Vilket får mig att le brett mot min spegelbild i tågfönstret.
Jag har något att förlora. Jag har något jag vill så mycket att det i sig är tillräckligt för att få mig att björnkrama livet. För inte alls längesen var det enda jag var rädd för, att jag aldrig skulle vara rädd för någonting igen.
Jag säger inte att jag kommer lyckas med vad jag nu bestämmer mig för. Jag kanske inte alls blir nån ny Paul Hansen; jag kanske fastnar på en 7-eleven nånstans. Men viljan, min beslutsamhet, att jag vill bli bildjournalist och krigsfotogtaf och hallelujah va; bara det får mig att stå ut med tanken på att misslyckas.
Jag börjar tro att jag sakta men säkert är på väg tillbaka, suckers.
Om Paradis
Det ringer.
Jag står som fallen från skyarna i lobbyn på Dagens Nyheter och krånglar med hörlurar och väska och ilsket ringande telefon, fepplar fram mobilen och svarar snabbt.
Hej, det var Paul Hansen, säger Paul Hansen. Och kommer gående tio meter bort med ett par kamerahus runt halsen.
DN:s redaktion är en precis lagom kaffedoftande kakafoni av hamrande tangenter, dämpade telefonsamtal, post it-lappar, snabba möten vid någons skrivbord. Jag följer storögt i Pauls kölvatten, piper till när jag ser en av hans bilder larger-than-life uppsmälld på en vägg, hälsar på redaktörer och praktikanter om varandra. Jag känner mig som ett frågvist barn där jag går runt och undrar över allt jag ser och kramar plastpåsen med mitt medhavda fikabröd i ena handen.
Paul frågar om jag också plåtar och jag nickar lite för ivrigt. Oh ja, fnissar jag. Vi pratar lite om fotografi i allmänhet, jag säger att Cartier-Bresson är en av mina största idoler, visar en av mina bilder som jag själv tycker påminner om hans stil, och Paul Hansen, en av Sveriges absolut bästa bildjournalister, säger: ja shit vad snygg. Väldigt mycket Cartier-Bresson. Jag sitter där med min pappersmugg med te och rodnar av glädje. Han bläddrar vidare. Nickar. Jag håller hårt om muggen så handen inte ska darra. Han kastar en blick på mig. Riktigt bra, säger han. Jag menar verkligen det.
Jag blir så lycklig att jag måste skratta så jag skrattar. Tackar varmt.
Paul Hansen. Du kommer aldrig förstå hur viktigt det var för mig att höra. Det var det jag behövde, det avgörande steget, den sista pusselbiten. Jag kommer göra det här nu. Om jag var orubbligt säker redan innan så är jag sinnessjukt säker nu. Jag måste. Och Paul Hansen, du får mig att tro att jag kanske till och med kan.
På busshållplatsen en halvtimme senare står jag och dansar. Tonårsbrudarna till höger stirrar, barnvagnsmamman till vänster backar, jag ringer folks telefonsvarare och säger: UÄÄRHHAAAAHAHAIIIHHHRGHHNNGG ring mig.
Nej. Jag borde kunna skriva bättre om det här men det kan jag inte. Det är ett litet hörn av visshet som är bara mitt, och det är för... bra för att tålas att skrivas ordentligt om. Så jag sitter här på Stockholms Central med min chailatte och bara är så jävla glad. Om ni kunde förstå. Om ni kunde få uppleva det här. Idag är världen paradiset.
Om Att Vara Eller Inte Vara Akademiker
Det är väl rätt lustigt ändå. Jag vet att det är en välkänd sanning, men jag tycker ändå att det är lustigt. Att ingenting blir som man tänkt sig. Att man inte blir det. Hur allting plötsligt en dag kan verka helt utochin.
Jag sitter på en uteservering i ett soligt Linköping tillsammans med min vän som jag hälsar på. En gammal, väldigt avlägsen bekant har på något sätt joinat oss, vi är fortfarande inte helt säkra på hur det kom sig att han dök upp, men hur som helst, han sitter precis och pratar om sina polare som, enligt honom, är "rätt körda". Det vill säga, förtydligar han, dessa polare är nu på sitt andra sabbatsår, de har varit ute och rest och festat, de har bara jobbat, inte pluggat nånting. För varje sak han räknar upp skrattar jag lite högre, men det finns en obekväm kant i skrattet, för det är ju ganska uppenbart; dessa "rätt körda" polare är ju kopior av mig.
Och jag tvingas ta lite grann i den där frågan: hur fan gick det här till? Jag är ju akademikern. Right? Litterära kulturella Lisa? Hur hamnade jag här? Jag blir obekväm in i själen. Det är ju det här jag är. Eller? Den där skavande kanten stannar med mig resten av kvällen, och det är inte förrän på bussen hem nästa dag som jag lyckas se den andra sidan av det.
Kanske är jag inte bara en akademiker. Kanske är jag det inte alls. Det är okej, vilket som. Det kommer alltid finnas böcker att läsa, uppsatser att skriva och tankar att tänkas. Men jag kommer inte alltid orka, eller vilja, leka nomad och leva ur min resväska, jag kommer inte alltid vara såhär flexibel och faktiskt kunna göra vad jag vill. Jag tänker på vår gamla bekant och blir plötsligt så säker. Han har fel. Det jag och hans "rätt körda" polare lär oss och upplever just nu går inte att lära ut på hans universitet. Jag skulle inte byta hans liv mot mitt för någonting i världen. Hans liv skrämmer skiten ur mig. Universitet och sen studieskulder och sen jobb och sen familj och sen pension. Fan. Nej. Jag har för mycket spring i benen för att stadga mig på jävligt länge; om ens någonsin.
Och tänk att jag en gång skulle bli författare. Sitta i min lilla stuga på landsbygden och knappt röra arslet ur stolen. Så sinnessjukt avlägset det känns. Och nu är allting utochin. Snälla. Låt mig aldrig fastna.
Om Det Är Dags
Kan vi prata om det här konceptet 'att gå vidare'?
Kanske är det jag som umgås i finkänsliga kretsar, men ingen i min närhet säger det direkt till mig. Det är ingen som säger: Men Lisa. Gå vidare. Men det betyder inte att jag inte hör det. Jag hör det i tystnaderna som uppstår när jag drar upp samma frågor som för ett halvår sen, jag ser det i blickarna som inte vill möta min. Det är ingen som säger det högt, men vi tänker det allihop. Det är dags nu, eller hur. Det räcker. Det är dags att gå vidare. Eller hur.
Jag sitter nedsjunken i läderfåtöljen mittemot min psykolog (klart jag har en psykolog, människan har praktiskt taget räddat livet på mig) och säger precis det här. Orden smakar surt i munnen när jag frågar varför jag bara inte kan gå vidare, varför det fortfarande gör så jävla ont, vad är det för fel på mig?
Hen säger egentligen ingenting som inte är ganska självklart, men att höra det. Det är okej, säger hen med sina snälla ögon som speglar min egen desperation och det skrämmer mig. Det gjorde såpass ont i dig. Klart att du inte är över det, det vore absurt. Du måste få sörja färdigt.
Och när hen säger det så pajar en mur inom mig och jag börjar gråta. Jag kan inte hålla skenet uppe sådär som jag gör resten av dygnet. Nej, erkänner jag för mig själv mellan hulkningarna, jag är inte över det. Jag har inte gått vidare. Varje dag är den där dagen när jag gick till hans lägenhet och lämnade tillbaka nycklarna, varje dag är den där hjärtannihilerande farvälkyssen, varje dag är de följande dagarna när jag inte ens tog mig ur sängen. Varje dag är ett helvete men jag har lärt mig att trycka undan det. Jag fungerar skitbra. Du vet, jag träffar vänner och gör saker och flyttar till Norge (ja, det ska jag göra) och skrattar och fungerar... skitbra. Men jag kan inte lura mig själv. Det finns alltid precis under ytan. Det bara väntar. Lurar.
Jag vill prata om det här konceptet 'att gå vidare' eftersom jag tycker det är så absurt. Det går inte att sätta ett datum på när man borde vara klar, eller nåt, jag menar, vafan? Ingen förutom du själv kan veta exakt hur hårt någonting har tagit dig. Ingen kan säga nånting om när du 'borde gå vidare'. Och att vi har skuldkänslor för att vi inte lyckas gå vidare tillräckligt snabbt? Nej. Så absurt.
Missförstå mig rätt. Jag vet hur trötta ni är. Jag vet att ni har hört mig säga samma saker tusen gånger; jag är minst lika trött på att säga dem. Men jag har inte gått vidare än. Jag är fast i det här just nu. Kanske är det ett bevis på hur mycket jag älskade den här killen, eftersom det fortfarande gör så ont. Jag vet att det har gått helt vansinnigt lång tid, men tid har ingenting med saken att göra. Låt ingen lura i dig att det är så. Det måste få göra ont.
Bah Låt Mig
Det är natt. Såklart.
Jag har ätit chips och dipp och halsat te för att blidka en rasande förkylning och min polare har precis gått härifrån. Jag kollapsar i soffan med laptopen i knät och chatten blinkar till.
Jag har en vän. Hen och jag har ett hat-kärlek-förhållande, och av någon anledning berättade jag för hen att Lyon inte blir av.
Vänta. Backa. Fan.
Några timmar tidigare får jag ett svar på mail från studievägledaren på instutitionen angående ett mail jag skickade med frågor som Vilka datum gäller i Lyon? och Har du några tips gällande boende? Svaret lyder: jag ser här att du sökte och kom in på franska i Göteborg, och tyvärr finns ingen möjlighet att byta grupp eftersom den är överfull.
Så det hände.
Jag berättar det här för min vän och jag förirrar mig allt djupare ner i ett träsk av alla mina gamla rädslor - jag har ett anti-drömliv klart och tydligt uppmålat framför mig, och det känns som om jag bara dras mot det, oundvikligt, som om det hade en egen gravitation. Och det börjar här. Med att bli fast i Göteborg. Jag rabblar panikslaget allt det här för min vän som säger: Lisa. Sluta. Nu är du överdramatisk.
Jag stannar upp. Mitt snörvlande stannar upp. Vinden utanför stannar upp. Allting fucking stannar upp. Hen sa inte precis det där.
Jag stirrar på skärmen, sen avbryter jag abrupt samtalet och säger godnatt. Hen säger okej. Jag loggar ut. Stirrar på skärmen. Kokar. Emotionellt tarmvred. Jävla helvete. Jag loggar in igen och börjar bråka.
Ni som känner mig förstår hur vansinnigt det är för att vara mig. Jag bråkar inte. Jag ler och kompromissar och sväljer. Alltid. Men inte inatt, fa-an, jag vet inte varför men jag blir så jävla lack; jag tänker inte be om ursäkt och kallas ÖVERDRAMATISK för att jag berättar om hur rädd jag är. Jag vägrar. Jag förtjänar vänner som lyssnar färdigt, som lugnar mig, som inte bara låter mig prata i väntan på sin tur att få säga nåt. Mina fingrar smattrar ilsket mot tangentbordet och det är såklart inte bara den här konflikten jag bråkar om, det är alla gånger någon har förminskat mina rädslor, förlöjligat dem, alla gånger jag behövt ta plats och be om hjälp men varken vågat eller kunnat; alla jävla gånger jag har ÖVERREAGERAT, ÖVERTOLKAT och varit ÖVERDRAMATISK.
Och anledningen till att jag är vän med den här provokativa människan: jag vågar bråka med hen. Jag skulle överleva utan hen, men samtidigt bryr vi oss såpass mycket om varandra att vi tål en hel del. Perfekt balans. Vad jag behöver det.
Kanske drar jag tillbaka till Norge. Kanske hittar jag en annan kurs någon annanstans i Frankrike. Jag vet inte. Jag är skitskraj. Det kanske är onödigt. Men jag tänker försvara min rätt att vara det.
Tålmodighetens Tradighet
Gode herr Navid Modiris farsa sitter på huk i den lövtäckta mjuka jorden bredvid mig och håller handen för munnen lite grann när han pratar. En Canonkamera med ett teleobjektiv hänger bekvämt från hans axel; det är intressant, man kan nästan skilja en professionell fotograf från en hobbyfotograf bara genom att titta på hur de håller sina kameror. Min ligger i väskan bredvid mig på filten, min hand vilar lätt på väsklocket, lite beskyddande, lite misstänksamt. Herr Modiri Senior har grå stänk i sitt mörka hår, hans svenska är oklanderlig och han kom till Sverige 1985. Och han är fotograf.
Arbetsförmedlingen på 80-talet säger till herr Modiri Sr. att det inte behövs så mycket fotografer just nu, det är en förjävlig bransch säger de, ge upp det där säger de. Gode herr Navid Modiri Jr. kommer många år senare med mörkt satiriska texter sjunga om precis det här, och när herr Modiri Sr. målar upp arbetsförmedlaren, dennes kontor och den tjugo år yngre misstrogne herr Modiri Sr. märker jag att det är en berättelse han berättat många gånger tidigare. Och han berättar den väl. Bakgrunden ger mer tyngd åt fortsättningen, som handlar om hur han sammanbitet och envist segade sig till en strålande fotokarriär. Jag lyssnar uppmärksamt på varje omsorgsfullt valt ord och möter den stadiga bruna blicken som berättar om flykten från Iran, integrationen i Sverige, frustrationen, och allt det där som jag aldrig riktigt kommer förstå. Samtidigt besitter han ett sådant lugn, herr Modiri Sr., en sådan ödmjukhet. Jag känner igen de där dragen. Jag ser dem i intervjuer med James Nachtwey, Paul Hansen, världsresenären jag träffade på en hemmafest i Norge; människor som har levt saker. Inte bara sett eller reflekterat över händelser, utan upplevt dem. Tagit till sig dem. Den där empatin. Fan vad jag gillar den.
Vi sitter på den mjuka marken under träden i Nya Allén, precis utanför Trädgårdsföreningen. Solen skiner sporadiskt men värmen når inte riktigt fram, jorden är strösslad med gulnande löv och hösten viskar förförande i den kyliga vinden. Jag och herr Modiri Sr. (och 130 andra) har smällt upp ett par bilder var på planket, och tittar på folk som tittar på våra foton. Mina fyra bilder sitter i omaka ramar i varierande storlek; presentationen är en katastrof. Men folk lutar sig närmare och tittar, backar, kisar. Och det är allt jag vill. Att någon ska se.
Ibland funderar jag över varför jag vill göra det jag vill; resa jorden runt, bli krigsfotograf, bildjournalist och hallelujah liksom. Och jag är rädd att jag vill det av fel anledningar. Att jag är för ung, för självupptagen, att jag är för fåfäng och för mycket ego. Att jag vill fota elände och misär världen om för att folk ska se bilderna och säga: wow. Fan vad ballt. Vad fantastisk hon är. Att jag inte vill göra det för att jag drivs av ett obetvingligt begär att försöka göra en skillnad, utan för att jag vill verka cool. Jag möter min egen blick i spegeln och jag ser inte samma djup i min egen empati som jag skulle önska. Jag behöver... bli händ, saker måste få hända mig, jag behöver uppleva mer. Jag är inte redo för att få det jag vill än.
Det är okej. Du kommer att bli mer redo. Ta det bara lugnt. För tillfället, försök att bara njuta av hur du blir mer och mer förälskad i fotografi för varje dag. Ramla handlöst. Tids nog. Tids nog, motherfucker.
Tankar Efter En Tur På IKEA
Göteborg. Jag ruskar på huvudet och blinkar några gånger. Och vaknar upp på en soffa i Stockholm.
Och tillsammans med syster yster och morsan tar jag IKEA-bussen till Kungens Kurva, och det är något så hjärtskärande tragiskt över hela stället. Lämmeltåget som lunkar av bussen, pilarna som manar en längre in i labyrinten på plastgolvet (utgång den här vägen, står det, man bah: eller?), den lite otydliga reklamrösten i högtalarna som nån jävla George Orwellparodi, den kvävande svenskheten över alltihop. Trötta småbarnsföräldrar så långt ögat når, björkträ i varenda kökslucka, Skandinavisk Design För Hela Slanten.
Det är en sån dag. När jag bara ser det fula i hela världen, det gråa och äckliga, den där dammråttsfärgade smutsen som döljer sig mellan sprickorna. Så trött jag blir. Så föraktfull, så äcklad.
Men samtidigt. Den där längtan i mig efter att höra till. Delen av mig som vänder och vrider på en Åsunden förvaringskorg och precis som Edward Norton i Fight Club undrar om den definierar mig som person. Jag menar, jag har ju växt upp i det här. Jag har formats av det. Jag är en björkträsälskande, vitväggsvurmande svennebanan. Ingen fråga om saken. Så vadan detta svidande självförakt?
Det är en fin balansgång inom det här området. Det är så lätt att oavsiktligen förolämpa någon, eller till synes anklaga någon. Men jag börjar tro att min hatkärlek till IKEA och trötta småbarnsföräldrar och den kvävande svenskheten inte har ett skit att göra med sakerna i sig - det är bara mitt primitiva bekräftelsebehov som kickar in med en epileptisk entré. Och det går ju att dra så mycket längre. Glöm IKEA. Hur är det med mina värderingar? Min personlighet? Mina intressen? Hur mycket har jag egentligen valt själv, och hur mycket har ett desperat bekräftelsebehov som grund?
Jag börjar mer och mer ta till mig insikten att jag någonstans längs vägen har hamnat oerhört fel. Jag behöver höra till, men jag vill inte göra det just här, inte på det här sättet. Och ju djupare ner i den insikten jag faller, desto tydligare börjar någonting annat utkristalliseras. Nån sorts motsats. Om det inte är trötta småbarnsföräldrar och lämmeltåg från IKEA-bussen jag gillar, vad är det då? Och svaren smyger sig på som skuggorna av gamla dagdrömmar.
Nej, hör jag mig själv bestämt deklarera. Jag vill inte bo i Göteborg. Jag vill vagabondera omkring med min kamera. Jag vill inte umgås med människor som får mig att känna mig kass. Jag vill hänga med folk som är precis lika vansinniga som jag. Jag vill kunna säga nej och våga tacka ja. Och Göteborg räcker inte; den här stan är som ett favoritplagg jag växt ur. Jag letar efter nånting annat att höra till. Något mer. Som passar lite bättre.
Hade Bergen
Det är helt sjukt. Det är tamejfan helt absurt. Att jag ska härifrån, alltså. Från Bergen.
Missförstå mig rätt. Det ska bli gött att komma hem, självklart. Jag saknar familj och vänner men jag är såpass van vid det att det inte gör så akut ont. Men mitt liv här. Alltså.
Jag KAN grejer här. Jag orkar grejer här. Jag ÄR någon här; någon jag litar på och faktiskt gillar. Jag är så mycket vuxnare här. Jag vet inte.
Kanske är det som man säger, att det är bäst att sluta på topp. Möjligt. Jag försöker övertyga mig själv om det. Jag menar, jag kommer ju alltid se tillbaka på den här sommaren och tänka: nice. Jag kommer le lite nostalgiskt och vara glad att jag fick vara med.
Men att ge upp det såhär cold turkey är fan inte helt lätt. Det är sjukt. Helt jävla absurt.
Nånting Med Rihanna
Rihanna spelar i Bergen.
Klockan är sådär 22.20-22.30 nånting, och jag och min kollega har utan större missöden hanterat vågorna av fans som alla var på väg till konserten under hela eftermiddagen. Under en tiominutersperiod droppar det in tre kollegor till som ska ta nattskiftet, och under en halvtimme eller så är vi fem anställda som trängs bakom diskarna. Vi ropar hit och dit, lagar pølse, kastar cigaretter och snus, räknar kassor, dansar som retards när någon sätter på Hoppa Som En Bratwurst i högtalarna, drar internskämt och duckar under och svänger runt varandra som i en dans. Kvart över elva nånstans är jag färdig med kassan och skiftet, och jag kränger på mig min jeansväst och slänger väskan över axeln, och kastar en blick på mina kollegor som alla är uppslukade av sina uppgifter. Och jag inser: jag är inte färdig med de här människorna än.
Jag vet att jag kommer vilja dra vidare snart, det är bara en tidsfråga. Men inte än. Inte riktigt än. Jag vill inte lämna Anna, med sin djupa röst, underfundiga humor och ukrainska brytning och sina hemska lila Crocs. Inte än. Jag vill inte lämna Dan, den egenupplärda rapparen, som är precis lika mongo som jag kan vara, och aldrig backar ur när vi får för oss att spöka ut oss i kopphattar eller fråga om folk vill ha tändare till sitt snus. Nej. inte än. Eller Henrik, ack så vänliga, trygga Henrik, som fick mig att känna mig välkommen och kapabel när jag inte fattade någonting. Eller Kai, som med sin utstuderade nonchalans får allt att verka så enkelt, och så jävla kul. Eller Isabell, som är totalt orädd och ogenerad, som skippar det där stadiet med att inte känna någon och går direkt till att vara chill och bekväm med dem. Eller Kristel och Ove, som bjuder med mig till sin inflyttningsfest och är så jävla... varma. För att inte tala om mina svenska vänner. Sarah, Anna, Erik, Elin, Hjelte, Tina, Jimmy, Maria. Bland andra.
Häromdagen kastade Dan till mig en skylt som det står Selger istället för Opplæring på. Jag har gått runt med den skylten sen jag började trots att jag för längesen slutat vara fomellt på uppläring. Och det blev liksom så officiellt för mig. Jag är en del av dem nu. Av Teamet. Jag kan hojta ISABELL, tyve Marlboro Gold! och fem sekunder senare fånga ett paket cigg i luften. Eller DAN, kunde du lagat to bacon, en med rekesallat i bunn, och strax därefter ligger de på disken. Jag har auktoritet till att göra det nu. Istället för att försynt knacka någon på axeln och mumla, eh, jo, skulle du kunna fixa en korv med bacon, är du snäll, nej, jag är en av dem, jag pratar som de, jag jobbar som de. Och jag är inte färdig med det här riktigt än.
Jag kommer vilja dra vidare snart, det är bara en tidsfråga. Men inte än. Inte riktigt än. Jag har ju precis börjat.
Utveckling Och Social (O)Kompetens
Min sista vecka i Bergen inleds inte helt olikt från min första vecka här, men ändå ganska fundamentalt annorlunda. En stor del av vårt femmannakollektiv befinner sig tillfälligt (eller permanent) i Sverige, precis som i början. Jag går runt på Sandvikens bakgator och förundras över hur den här staden ens kan finnas till för den är så jävla söt, precis som i början. Men jag tillbringar inte dagarna med att hetsa runt och söka jobb, för nu har jag ett, som jag äntligen, äntligen börjar komma tillrätta med. Precis när jag ska härifrån. Såklart. Norskan är fortfarande skitsvår, men nu kan jag ändå kommunicera relativt väl med Bergensare och östlänningar, som de kallas (dock kom en herre in från Stavanger häromdan, av vilkas ord jag inte förstod ett enda). Jag börjar känna mig allt säkrare här, allt tryggare.
Precis när jag ska härifrån. Såklart.
Sen finns det ju sånt där man inte riktigt ska säga högt. Man kanske jinxar det, kanske får hybris. Men jag måste få utforska en tanke här.
Min mamma har länge kallat mig ett socialt geni, och jag har länge skrattat gott och pussat henne på kinden, tackat, men tillagt: kära mamma, det är jag som är ungen som hellre satt med näsan i en bok än att leka med mina vänner, som satt och försökte skriva romaner när mina vänner spelade tv-spel, som segade sig igenom högstadiet som ett socialt miffo. Men som så ofta är fallet så tvingas jag inse att trots att jag inte håller med henne helt och hållet, så har min kära mor som vanligt en poäng. Förlåt. Men om jag tänker på det. Kolla på det senaste året. Hur många nya vänner har jag inte skaffat? Hur många mysko sociala situationer har jag inte briljerat i? Förlåt. Men om jag tittar nyktert på det. Kolla bara på mitt jobb. Mina kollegor bjuder in mig till inflyttningsfester och tar upp en chatt på facebook och dampar ur med mig bakom kassan. Förlåt. Men faktiskt. Jag passar som hand i handske i vårt kollektiv och jag spontanfikar i vårt kök mitt i natten med Hjelte och resterna av en kladdkaka. Förlåt. Men ändå inte. Både i England och i Norge - jag verkar ha lätt att skaffa vänner nuförtiden. Det går så friktionsfritt, så smärtfritt. Jag vet inte hur det kommer sig. Och jag vill knappt säga det; vill inte jinxa det, vill inte få hybris. Men jag kan inte komma ifrån att mitt sociala alter ego har tagit över totalt.
Eller hur jävla kul det är.
One Night Only
Jag stannar upp.
Klockan närmar sig midnatt och vårt femmannakollektiv är tomt sånär som på mig och ett surrande kylskåp. Så fort Anna lämnade lägenheten för någon timme sedan började mina hjärtslag leta sig upp mot huden, lite ytligare, lite skarpare, liksom. Jag försöker dämpa tystnaden genom att kolla på en film, lyssna på Chet Bakers sammetsmjuka röst, men allt jag egentligen hör är min egen puls. Jag har inte varit ordentligt ensam på så länge nu. Jag har glömt hur man gör. Jag har inte stannat upp på så länge nu och lyssnat på rädslan i de där ytliga hjärtslagen, men nu är det det enda jag hör.
Det är så lätt att bara fortsätta. Jag är outtröttlig här. Nej. Såklart inte. Men jag kan måla upp en outtröttlig fasad så jävla väl att till och med jag tror på det ibland. Jag bara ler mot alla och garvar och dansar i butiken och lagar mat och städar och diskar och skämtar och kramas och festar och nätverkar och fixar bank och nya vänner och skattekort och universitet och lär mig norska och fan. Jag stannar ju inte upp längre. Så fort jag ens börjar sakta ner letar jag upp någon som får mig att fortsätta. Det är så lätt. Det är så skönt. Men plötsligt är vår trånga lilla lägenhet så tom och ödslig och jag är så obestridligt ensam. Genast går hjärnan igång på högsta växeln: vem ringer vi? Vem Skypar vi med? Vem går vi och träffar?
Nej. Mina alldeles för ytliga hjärtslag bankar hårdare i protest: nu stannar du upp. Nu fan lyssnar du här.
Och jag försöker. Jag lyssnar på alla gamla sår som aldrig riktigt läker, alla rädslor som jag redan kan utantill, och plötsligt sitter jag där och snorar och hulkar. Och den hårda skärpan i pulsen minskar sakta. Det är okej, hör jag mig själv trösta. Det är ingen fara. Det är okej att du är rädd. Det är okej att du är ledsen. Bara du vet om att du är det. Snälla ljug inte för mig. Och jag gråter lite till. Men jag vill ju inte, snyftar jag. Det är ju så mycket lättare att bara vara glad, bara låt mig vara! Jag klappar mig själv på kinden. Du behöver det här, svarar jag tyst. Du måste stanna upp lite nu. Bara för ikväll. Gråt. Jag vet. Det suger. Men jag är här. Vi gör lite te och tar på oss en stor tröja och kryper ner under ett täcke och bara lyssnar på oss, okej? Bara för ikväll. Imorgon kan du fortsätta i ditt tempo igen. Jag lovar. Men landa i det här först. Gråt ut det värsta så mår du bättre när du vaknar, jag lovar. Du behöver det här. Släpp fasaden, bara för ikväll. Se dig själv ordentligt så du vet om du döljer något. Och du. Jag älskar dig. Gå och gör det där teet, nu.
Att Vara-
Jag sitter här i mina hipsterkläder och funderar återigen på vad det finns att säga. Det står rätt stilla. En spenatlasagne står i ugnen, en kladdkaka på bordet och vänner gosar i soffan framför Game of Thrones.
Mina tankar upptas förvånansvärt mycket av dessa vänner, på senare tid. Jag kommer på mig själv på jobbet med att längta tillbaka till vår varma, fuktiga lilla lägenhet, med mina vänner som är så bra på att kramas. Mina vänner som är så bra på att skratta. Mina vänner som jag alltför snart kommer lämna. Ja. Jo. Åker hem igen i början av augusti. Precis. På ett sätt är jag pepp. Såklart. Krama min mamma, dra internskämt med pappa, leka med mina kompisar och inte behöva betala överpris för allt jag gör. Inte jobba, få sova länge. Men sen är det ju det här med att jag lämnar en massa saker. Människor. Platser. Hela jävla tiden. Jag säger ju hejdå till alla hela jävla tiden, jag åker ifrån allt hela jävla tiden.
Jag vet att jag väljer det här. Det är det jag upprepar för mig själv som ett mantra när det blir för tungt att tänka på: jag väljer det här livet. För jag får så mycket nytt i gengäld. För varje hejdå blir jag presenterad för två nya vänner. Det gör ont och det är skitläskigt. Men jag kan inte låta bli.
Efter ett tvåmånadersintervall i Göteborg ska jag såklart vidare. Igen. Till Lyon. Plugga franska, ta nån vecka och hälsa på systeryster i Wales, pussla ihop nån sorts fotoportfolio till nästa år. Fortsätta resa, fortsätta fortsätta, jag och min kamera och mitt charmigaste leende med alldeles för mycket tänder. Jag kommer säga hejdå till mina nära och kära här i Bergen. I Göteborg. Kommer träffa nya vänner i Frankrike och jag kommer kasta mig in i saker utan att veta vad jag gör för det är tydligen så jag rullar. Och vet du vad. Jag gillar det. Ja, det gör jag faktiskt. Verkligen.
Det har tagit ett halvår för mig att kunna se framåt med någon sorts entusiasm. Det är fortfarande skitsvårt och ibland glömmer jag hur man gör, men jag lyckas allt oftare. Och vänner som de jag skaffat här i Norge hjälper mig på traven, utan att ens veta om det. Och det största av allt - jag hjälper mig själv. Genom varje överkliven tröskel, varje liten skitsak jag klättrar över, varje problem jag löser, så orkar jag lite mer. Tror lite mer. Vill lite mer. Vågar lite mer. Existerar lite mer. Det går inte att förklara på något annat sätt än just så - ju mer jag gör, ju mer blir jag. Jag börjar så sakteliga känna mig värd alla kramar och jag börjar lita på att mina nära och kära fångar mig om jag skulle ramla.
Jag sitter här i mina hipsterkläder och nej, jag har inte så mycket att säga. Förutom just det att jag sitter här. Jag hoppas att du aldrig kommer förstå varför bara det är värt att berätta.
Sortering Och Fördom
Det som gör mig mest illa till mods på jobbet är inte min chefs hårda KA SA DU? Det är inte norskan som fortfarande ringer lite obekvämt i öronen och det är inte pundarna som kommer in och trippar runt. Det är min egen oförmåga att sluta kategorisera. Ja. Faktiskt.
Jag jobbar så centralt man kan komma i Bergen, verkligen mitt i turistsmeten, bredvid fiskmarknaden och vid slutet av Bryggen. Varje dag kommer det in ca 50% turister. Och jag kan inte sluta sortera in dem i fack baserade på deras nationaliteter. Det gör mig illamående.
Såhär. Japaner är ohövliga och fruktansvärt dåliga på engelska. Ryssar är vänliga, försynta och också fruktansvärt dåliga på engelska. Tyskar pratar tyska högre och högre tills jag av deras kroppsspråk lyckas lista ut vad de menar. Amerikaner gillar att avbryta men är bra på att småprata. Britter är astrevliga. Fransmän låtsas att de kan engelska men stirrar bara dumt på mig när jag försöker svara, tills jag byter till franska, och de vill alltid ha frimärken. Norrmän är ofta lätt otåliga men alltsomoftast snälla om de inte är fulla, då blir de dryga.
Jag hatar det här. Jag som tycker att nationer är ett asfjolligt påhitt egentligen, jag som vill vara en kosmopolit. Jag sitter här i mitt nordiska grannland och grimaserar när en japan kommer in genom dörren. Jag blir så äcklad av mig själv. Sluta. Fan. Vad gör jag. Jag är inte sån här. Jag lovar. Jag är bättre än såhär. Och så pratar jag skamset om det här med en nyfunnen amerikansk vän över en kaffe, och han säger fundersamt: jovisst, men samtidigt tycker jag det är bra att vi har våra olikheter, att vi inte är likadana överallt, att vi har våra olika kulturer. Och jag tänker på det under det följande dygnet. Jag tror jag håller med. Absolut - bara för att vi är olika, betyder det inte att vi är ojämlika; att någon till sin natur är bättre än någon annan. Så långt är jag helt med. Jag fattar inte varför japanerna verkar så ohövliga, men antagligen är de inte alls det; det är väl bara en kulturkrock. Men ändå. Just att jag dömer dem på förhand för att de är japaner. Eller amerikaner. Eller ryssar. Eller whatever. Jag vet att det är en mänsklig instinkt att kategorisera, annars skulle livet bli förjävla jobbigt, men såhär mycket? Med människor? Jag känner mig inte bekväm med det. Jag tycker verkligen inte om mig själv när jag gör så.
Så jag försöker se varje ny kund som ett oskrivet blad, jag ler, hei, säger jag på norska (vem vet, kanske är det en norsk med japanska förfäder?), och kämpar för att inte ta någonting för givet. Det blir lite svårare för varje dag, för varje gång jag får mina fördomar bekräftade. Men för helvete. Jag tänker fortsätta. För jag hatar verkligen det här. Jag tänker inte acceptera det. Vi är inte våra nationer.
Om Trygghetsnarkomani
David Eberhard.
När jag var sjutton läste jag en halv bok av David Eberhard. Sen drunkade jag i skolarbete och lånetiden gick ut på boken men hur som helst läste jag en halv bok av David Eberhard. I Trygghetsnarkomanernas Land. Så hette boken. I Trygghetsnarkomanernas Land.
David Eberhard hade så rätt i så mycket att jag fortfarande hemsöks av hans teorier. Trygghetsnarkomaner kallar David Eberhard oss. Jag tror han har rätt. Jag vet att han har rätt för jag är värsta jävla trygghetspundhuvudet. Så till den milda grad att jag inte fungerar när jag känner mig det minsta otrygg. Som på alla jobb jag har haft. Som med alla lärare jag har haft. Den där känslan när alla muskler spänner sig intill gränsen för kramp och jag tvångsskiter ut prestationer. Det är inte riktigt sånt här David Eberhard skriver om, jag kommer ifrån hans poäng lite grann (om någon är intresserad handlar boken till störst del om hur trygghetsnarkomanin i Sverige ballar ur och hur den i långa loppet gör oss olyckligare och sämre rustade för verkligheten. Förstod jag det som). Men hur som helst. Så är det det jag är. En trygghetsnarkoman. Så fruktansvärt jävla nerkörd i knarket att jag inte kan leva utan det, att jag gör vad som helst för att få en - fix - till. Att jag inte tar mig igenom dagen utan min fix.
Jag vet att det låter märkligt. Vafan gör jag här då? Vad gjorde jag i England? På tågluffen? Hur är det här tryggt? Ja. Nej. Visst. Men på nåt sätt finns det helt enkelt en sorts trygghet i det här för mig. Jag rör på mig - jag kommer inte fastna. Och om allting skiter sig, om jag inte skulle få ett jobb eller lägenhet eller whatever, så har jag en varm och stadig familj därhemma som skulle hjälpa mig. Det är okej, hör jag mig själv viska till mina rädslor, min otrygghet. Det kommer alltid att ordna sig.
Det är i det stora perspektivet. I det lilla perspektivet, i min lilla mikrovärld, är det desto svårare. Sådär när jag fuckar upp på jobbet och chef eller kollega tittar äcklat på mig, fan, kan jag nästan höra dem tänka, varför anställde de henne? Otryggheten. Rädslan. Fuck. Nu sparkar de mig. Fuck. Hur jag spänner mig och inte kan fokusera och börjar få abstinens bara ge mig lite trygghet! Jag vill bara höra dem säga: det är okej. Ja, du gjorde ett misstag, men vi kommer inte sparka dig. Gör inte om det bara, är du snäll. Och om jag inte får höra det (nej, det får jag nästan aldrig), behöver jag desto mer trygghet i en annan kontext. Behöver kramas en jävla massa. Få höra att jag är bra på någonting. Att jag är älskad. Att det är okej. Att jag... är trygg.
Jämför detta med motsatsen - hur jag presterar när jag känner mig trygg. Secondhandbutiken i Brighton, till exempel. Blev inte betald ett öre, de var bara astacksamma varje gång jag dök upp. Jag kunde i princip inte göra fel. Bara att jag dök upp var prestation nog. Och fan vad bra jag var. Lärde mig snabbare än någonsin, jobbade mer effektivt, var trevligare. En idealanställd. Istället för det våpiga vrak som alla andra arbetsgivare fått stå ut med.
Jag vet att världen inte funkar såhär. Som anställd kan man inte avnjuta villkorslös anställning, det bara går inte. Men det är det jag behöver för att fungera bäst. En asstor dos trygghet. Och vetskapen att jag inte fungerar i en värld som inte spelar efter mina regler, gör att jag känner mig så misanpassad. Som om jag missat något. Som om jag helt enkelt är jävligt dålig på det här med att leva.
Hur orkar du? Hur klarar du av att ha fel, att vara rädd, att vara otrygg? Hur fan gör du för att... leva?
Ickesammanfattning
Det går liksom inte att sammanfatta livet här. Jag vet inte ens hur jag skulle börja.
Dygnet kan börja med att jag vaknar mitt i natten och inte kan andas, med att jag stapplar ut till uteplatsen och sitter med huvudet mellan knäna i tjugo minuter och bara försöker att inte tappa greppet totalt; eller med att vakna till doften av Sarahs nystekta amerikanska pannkakor och sedan ha New Girl-maraton. Jag kan fortsätta dagen med att gå till jobbet, försöka undvika min chef som skrämmer livet på mig och gå runt med en bröstkorg som känns lite för trång, eller hänga med min svenska (och enda) polare på jobbet, Henrik, och driva med livet mellan kunderna och känna mig flink som inihelvete. Eller så kan jag ta en promenad med Eddy och hans fulkamera (hans ord, inte mina), plaska genom en stad i skyfall, hamna på en parkeringsplats under en bro med utsikt över havet och äta sjokoladeboller och lyssna på Chet Baker. Kan avsluta dagen med att gå hem till vår varma, trånga älskade lägenhet och laga middag, eller fortsätta jobba till sent på kvällen och komma hem på ostadiga ben och be till alla gudar jag kan komma på att jag inte ska behöva jobba imorgon. Kan somna krampaktigt hoprullad i fosterställning, eller behagligt varm efter te och kramar. Det går inte att säga, att förutsäga. Jag pendlar mellan paradis och skärseld. Och det funkar. Jag lär mig att allting går över. Och ibland, den där försynta stoltheten, när jag faktiskt inser vad jag gör. Vad jag orkar. Vad jag klarar av. När jag inser att jag för bara lite drygt en månad sen inte visste om jag skulle orka med en vecka till. Och nu sitter jag här. Med mitt jobb och vår lägenhet och mina vänner. Jag vet inte hur jag har orkat fixa det här. Det gör jag verkligen inte. Men kanske kan man bara dra en Boserup på det hela: Necessity is the mother of invention.
Trots att jag bryter ihop ibland. Trots att jag inte orkar ibland. Trots att jag tvivlar på allt ibland. Så gör jag nånting själv härborta och jag fixar det. Kanske bara lite knappt. Men fan. Jag fixar det.
Och här är en sällsynt hipsterbild på mig.
Baby, Baby, Baby, Ooh
Jag sitter och seriegäspar på en förvånansvärt ren buss som behagligt ostressat rullar norrut från Bergen. Det är sådär fjolljummet i luften och jag blir inte klok på alla berg som omger den här delen av världen. Mjuka, lummiga kullar reser sig plötsligt och oväntat, som en svordom från en Tourettessjuks läppar, och klöser mot himlen, för att sedan böljande sträcka sig vidare innan de kastar sig nedåt i ett brant stup. Långt borta vid horisonten skymtar jag ibland nån snötäckt fjällkedja.
Jag hoppar av bussen i en solig industriförort och snurrar vilset runt en liten stund innan jag hittar Camera & Videoteknikk AS i en oansenlig liten ingång. Killen i receptionen skrattar vänligt och nickar förstående när jag sorgset håller fram min kamera som en skadad fågelunge och säger att min baby inte mår riktigt bra.
Det suger. Alltså. Verkligen. Var ute förra helgen på nån pub nånstans, Jimmy imiterade getter, Sarah bröt ihop av skratt över sina egna pruttljud, jag trängdes i en soffa mellan Eddy och Hjelte och plötsligt gör min baby en störtdykning ner på golvet. Jag är sådär lagom nöjd och glad efter ett par cider och lite vin, och, jag menar, min baby har överlevt bra mycket värre smällar än ett fall på ett par decimeter. Så jag hajar till men blir inte särskilt orolig, fiskar bara upp kameran och bannar den milt, ikke lov, förmanar jag och fortsätter fota mina vänners damperier. Det tar några minuter innan jag märker att det bara är en smal strimma av bildrutan som faktiskt visar bilden, resten av bildytan är svart.
Följande halvtimme spenderar jag i olika stadier av panik och försöker lista ut vari felet ligger mellan hysteriska fnissattacker och frustrerade utbrott och vänners lugnande försäkringar. Men ingen av oss lyckas hela min baby och därför går jag några dagar senare och lämnar motvilligt ifrån mig kameran på reparation. Jag tror att jag förstår separationsångesten mellan en förälder och sitt barn, nu.
Så nu sitter jag och tröstäter salamipasta och gör paj och smälter ett durkslag i ugnen. Uppenbarligen fungerar jag inte särskilt bra utan min baby.
