thatsthewaywegetby

Har inte packat färdigt men däremot långfikat med Lisen och suttit i fönstersmyg med chailatte och framtidsplaner. Hållit armarna om bara ben och törstat efter en sällsynt sommarbris. Diskuterat allt och inget och försökt fatta att vi snart börjar trean, tar studenten, ramlar ut i vuxenlivet med huvudena före och tanken efter.

Jag ska bli frilansfotograf, är det nya. För varför inte? Jag är bara livrädd för det, det är det enda som håller mig tillbaka. Och Lisen ska bli journalist. Så ska vi bli världens bästa team och jobba för National Geographic.

För varför inte?

Så det blir England. Jobba nåt år, bo i kollektiv, frottera mig i det där språket tills jag inte orkar mer. Sen resa. Fota skriva frilansa springa inte gå.

Sen plugga nåt.

Sen tomt.

Men tills dess har jag ett helt år kvar med världens utan tvekan bästa klass.

Jag lever mitt drömliv. Nej, allvarligt: jag lever mitt drömliv.

Som sagt.

Hög på drömmar och rädslor.

Imorgon: Grekland.

Ha det.

Åh.

Brott och Straff var... bra. Faktiskt. Trodde aldrig att jag var så pretentiös att jag skulle säga att jag faktiskt gillar Dostojevskij, men... det gör jag. Mycket. Det är en vansinnigt intressant bok. Raskolnikov, huvudkaraktären, är en mentalt labil jävel som lallar runt i Petersburg och yrar, men det är en så - i brist på bättre ord - fascinerande karaktär. Jag sneglar på boken med jämna mellanrum. Saknar den nästan. Förvånar mig själv.

Småkusin tittar upp från SvD och berättar att de hittat tretton kroppar till vid Utøya. Det blir tyst. Vi ryser. Kan inte fatta. Vill inte. Orkar inte. Tanken snuddar vid det oerhörda och drar sig tillbaka; klarar inte av att ta in det. Ryggar tillbaka. Darrar, bävar. Vill nästan glömma.

Det har gått fyra minuter och småkusin har lagt bort tidningen och läser upp en berättelse han har skrivit. Den handlar om en sumobrottare. Som hyr film. Och fiskar blåvalar. Småkusin är bäst.

Vi sitter på landet och har jobbat i trädgården nästan hela dagen. Lassat in grenar och mindre träd i kvistmaskin och kört otaliga vändor med skottkärra.

Det är så enkelt, så fruktansvärt, oerhört, totalt befriande enkelt. Inte för att jag gillar trädgårdsarbete, men... det känns bara bra. Som om det jag gör betyder nåt. I ett liv där vardagen består av totalt abstrakta teorier och modeller så är det obeskrivligt häftigt att se hur bara några timmars arbete helt har förändrat en större yta. Det är större, så mycket mer konkret, än ord på papper. Det är en paus från min sjukligt abstrakta värld. Och fuck it, jag gillar det. Trots en seglivad förkylning som sitter i sen England och som gör mig seg och svagare än annars, så är det okej. För det känns som om det jag gör betyder nåt. Även fast det bara är lite sly på en privat tomt. Så betyder det nåt för mig.

Imorgon dumpar vi småkusiner, moster och morbror för att åka in till stan och packa om inför en vecka på en grekisk liten ö. Det ska bli trevligt. Mycket trevligt. På min ära.

Tja. Hej på er.

Jag är inte flygrädd. Faktiskt. Jag gillar bara inte flygplan. Särskilt inte när de verkar vilja ramla i marken vilken sekund som helst, vilket just det här planet hotar att göra. Vi hinner knappt komma upp i luften innan vi börjar tappa höjd. Jag tuggar frenetiskt på mitt tuggummi med knogar som vitnar runt armstöden. Ett par stökiga grabbar på andra sidan mittgången fnissar. Jag sluter ögonen och mumlar en tyst liten bön riktad till alla religioner jag kan komma på.

En och en halv turbulenta timmar senare går jag försiktigt av på en solig Stansted Airport och fiskar upp min väska som heter Epic från bandet. Fortfarande lite darrig hör jag mitt namn ropas, ser mig omkring och får syn på Ben som vinkar en bit bort. Syster yster följer tätt inpå, samt Bens pappa Malcolm.

Jag ler brett.

Efter en två timmars biltur och ett snabbt besök på en mataffär startar Ben och Malcolm grillen i trädgården bakom det underbara superengelska radhuset där de bor. Bens kompisar Tom, Tim och Kieran joinar med hamburgare och öl och grabbiga skämt. Jag kan inte låta bli att gilla dem vid första anblick.

Ett antal öl, korvar, Fifa-matcher och drinking games senare tar vi en promenad in till stans centrum, som består av ett par, tre pubar, lika många caféer och ett större antal klädaffärer. Jag börjar fnittra varje gång vi går förbi ett gäng på gatan som pratar engelska.

Everybody speaks English, säger jag förtjust till Tim utanför Wetherspoons, stans favoritpub. Tim tittar på mig. Yes, säger han. Jag ser ner i marken och går in med sänkt huvud.

Dagen efter träffar jag mamma Helen och syster Hannah för första gången. De är skittrevliga. Vi åker till Portsmouth. Det regnar. Det är helt okej eftersom vi kilar in på en bio och ser Harry Potter. Igen. Den är fortfarande bra.

Efter en och en halv timme börjar min mage kurra. Sen kurrar den mer. Sen ännu lite mer. Sen vrålar den över hela biografen. Jag försöker sjunka in i stolen. Är kanske lite hungrig.

Men inte länge.

All You Can Eat Chinese Buffet. Mycket mat. MYCKET MAT. Satan, vad mycket mat.

Dagarna flyter in i varandra. En dag åker vi och klättrar inne i ett gammalt fort, innan vi försöker äta picknick uppe på en kulle men nästan blir dränkta i ett sjuhelvetes skyfall. Vi åker till en strand vid lågvatten med hundarna Saphy och Toby. Vi spelar biljard och jag skämmer ut mig inför hela puben. Vi traskar in till stan, köper lunch och hyr en film. Vi åker till Basingstoke och sover över hos syster Hannah. Vi hälsar på mamma Helen på hennes jobb. Vi går ut med grabbarna ett par gånger till. Helen visar mig tips för Photoshop. Vi leker med hundarna. Vi tittar på en polomatch. Jag lyckas gå vilse i den lilla lilla staden med kameran medan syster yster och Ben roar sig på banken. Vi packar. Vi går upp 03.30. Malcolm och Ben skjutsar oss genom ett dimmigt, mörkt, smärtsamt fint England. Jag ser namn på skyltar som liksom genljuder nånstans djupt inom mig. Oxford, London, Birmingham. Vi åker förbi. Det ljusnar. Brighton, Luton, Heathrow. Vi åker förbi. Solen sticker i ögonen. Stansted. Vi svänger in och helvete och jag vill inte och varje steg över parkeringen tar emot och varje säkerhetskontroll gör ont och varje affär är bara hyckleri och jag har inget emot att komma hem men jävligt mycket emot att åka härifrån. Det är ju England för helvete. Jag borde stanna här. Hela mitt väsen skriker åt mig att gripa tag i väskan just som den rullar iväg vid Baggage Drop och kasta mig ut genom dörren så snabbt benen bär mig, och jag är fan på vippen att sträcka fram armen när en bild på mina föräldrar blixtrar förbi framför mina ögon. Sen mina vänner, en efter en. Sen mina bekanta. Sen Göteborg. Sen Donner. Mitt riktiga liv. Musklerna i min arm slappnar av och jag stirrar dumt på syster ysters ryggtavla. En liten bit av mitt hjärta bryter sig loss och gör sig hemma i landskapet utanför flygplatsen. Jag kommer komma tillbaka. Jag har ett år kvar. Sen kan jag göra vad fan jag vill. Och jag kommer komma tillbaka.

Bilder kommer.

Puss Sverige.

Jag borde bli en luffare. Backpacker. Jag känner mig aldrig så levande som jag gör på flygplatser, främmande torg eller bortkollrad i någon stads ologiska kollektivtrafik. Känner mig aldrig så hemma som på Vägen.

Eller, ja.

Luftvägen. 

Ska bo med syster yster och Ben i lite dryga en vecka. Träffa lite folk, gå på lite pubar, leka med lite hundar. Kommer bli fint.

Så... ja. Dyker väl upp om lite dryga en vecka. Med en fulladdad kamera och ett bättre ordförråd. Förhoppningsvis.

Vill ni ha tag på mig så är jag på Vägen.

Hejdå.

Sticker ut ett ben och gömmer ansiktet i kudden från morgonljuset som sticker i ögonen.

Var var jag nu igen?

Rörelse bredvid mig i dubbelsängen. Hedda. Just det. Sett på skitfilm och sovit över.

Litet leende i kudden. Ljud utanför det öppna fönstret, barnskrik och skratt på gården. Så lite rynkad panna. Varför så mycket liv och rörelse runt halv tio?

Öppnar långsamt ena ögat. Stänger det. Ljust. Öppnar båda. Rullar över på rygg, väcker kroppen till liv. Gäsp. Sätter mig upp, lutar mig över Hedda och kollar på hennes mobil. Stirrar dumt på den. Blinkar några gånger.

Fuck.

Harry Potter börjar om en timme. Jag sitter i pyjamas i Majorna. Osminkad, hungrig och förvirrad.

Fuck.

Snabbspolning: ruskar på Hedda kravlar upp ur sängen garvar lite hatar Heddas mobillarm kutar ut i badrummet tafflar på en racersminkning drar på mig gårdagens kläder kramar om Hedda springer till Coop köper ciabatta och drickyoghurt som blir frukost på vagnen The Rapture blir soundtrack till hetsfärd genom Göteborg och springer blint in i en skrattande Karin utanför bion. Skyndar in på Bergakungens toalett. Kommer ut, hittar en försenad Alice med biljetter. Så in i det varma biomörkret.

Skratt applåder och försynta små tårar senare och det är slut. Hemskt, lite sorgligt. Men bra film. Mycket bra. Heja Potter-teamet. Stående ovationer.

För övrigt.

Hoppas att det aldrig nånsing blir krig i Sverige. Svarade precis på Rekryteringsmyndighetens frågor. Säkert för sent, men vem fan bryr sig. Fingrarna var inte helt stadiga, och hela tiden satt jag med en känsla av äckel i maggropen. Obehag.

Avrusta. Snälla världen, sluta bara. Läste nånstans att de pengar som globalt sett går till militära omkostnader skulle kunna utrota världsfattigdomen once and for all.

Vet att det är orimligt. För total global nedrustning krävs enorm abnorm gigantisk världsomvälvande tillit. Det är svårt. Som fan. Men snälla världen. Sluta bara. Snacka lite kosmopolitism med Lärartommy och väx upp. Säger artonåringen som får panik på banker.

Dagens lilla glädje-grej: att knata Avenyn upp med Alice och snacka dynga.

Sweet dreams <3

Fikade igår. Skulle träffa Lisen, men så ringde Oscar när jag stod på hållplatsen och våldgästade oss. Vi hamnade på Le Pain Francais i fyra timmar. Tittade på folk, halvsov i en soffa, fotade, skrattade, diskuterade censur och propaganda och kosmopolitism i avsaknad av Lärartommys lektioner.

Jag tror det är sådana vi är. Vi behöver lite intellektuell stimulans. Även om det är frivilliga diskussioner över en kaffe. 

Jag behöver ett syfte. Ledighet läker så länge den är meningsfull, men jag bara slösar tid just nu. Sitter ensam nånstans och läser. Redigerar någon bild. Ser lite på teve. Käkar nåt. Bakar nåt. Sover.

Det räcker inte. Jag behöver Lärartommys diskussioner, behöver människor och vänner för meningen de ger mig, behöver känna att jag gör något. Vill inte driva omkring i ett vansinnesvakuum och se på medan tiden rinner genom fingrarna. Det räcker inte. Ledighet läker så länge den är meningsfull, men den är bara meningsfull när den är i kontrast till nåt annat.

När jag hade som mest att göra var det bästa jag kunde tänka mig att sitta och titta på en film en vanlig tisdagseftermiddag. Nu är det det enda jag gör. På ett sätt älskar jag det, absolut; vårterminen gör fortfarande ont; men jag behöver ett syfte. Ett projekt. Nåt att göra, nån att träffa, nåt att bry mig om.

Några idéer?

Dagens lilla glädje-grej: att hitta Blood Diamond på servern.

Sweet dreams <3

Nefertiti är en jazzklubb med exceptionellt dålig belysning som ligger i en källare med tegelklädda väggar. Det sitter tysta män och kvinnor i övre medelåldern med vinglas i olika hörn av den dunkla lokalen. Borden är runda och små. På väggarna sitter svartvita fotografier av berömda jazzmusiker som spelat här. Ikväll är det dags för Lars Jansson Trio, ledd av - ja, ni gissade rätt - Lars Jansson, som är störande lik min gamla mattelärare med sin flint och tendens till ölmage. Efter nån timme dyker trion upp och presenterar sig försynt innan de börjar spela.

Jag har aldrig riktigt förstått jazz. Jag har alltid gillat det, absolut, men aldrig riktigt fattat.

Lars Jansson Trio förändrade inte det.

Jag försöker så hårt jag kan men kan ändå inte riktigt skapa nåt sammanhang i de sjukligt komplexa harmonierna, och ju mer jag försöker desto mer slinker det vackra i musiken undan. Det enda jag fattar är hur sinnesrubbat, overkligt fruktansvärt duktiga de är. De spelar med vad som lätt skulle kunna misstas för ursinne men som jag vet är raka motsatsen, för i deras hjälplöst lyckliga leenden ser jag en sån villkorslös kärlek till musiken, sån svindlande spelglädje. Och jag förstår dem. Jag känner det, känner samma överlyckliga fascination. Den smittar.

Lars Jansson tar en av mickarna och drar tyst ett par skämt och skrattar lite innan han presenterar nästa låt, Hilda. Han sätter tillbaka micken och börjar spela igen, men det är inte att spela, det är att gråta ut all sin kärlek, sina rädslor, sin sorg och sitt hopp i en lång serie toner som smälter samman och kraschlandar i oss i publiken, som sitter tysta och gråter med allt förutom våra ögon. Basisten och trummisen faller in efter ett knappt synligt ögonkast från Lars Jansson.

Och mitt i ännu ett sånt där extasursinnigt break sluter jag ögonen, och jag ger upp. Jag låter musiken spränga och gå förbi murarna av mina försök att förstå, teorisera, akademisera, och låter Lars Jansson Trio spela sig in rakt i hjärtat, där all riktigt bra musik förr eller senare hamnar. Jag slutar tänka, och så fort jag slutar försöka förstå så förstår jag precis.

Viss musik kräver total tillit. Man måste ge upp sig själv i den för att kunna hitta sig igen - lugnare, starkare, lyckligare än förut. Om hårdrock är hjärtats alla misslyckanden och trasiga bitar, så är jazzen själens alla frågor; frågor som vi inte kan, vill eller orkar ställa oss annars. Frågor som inte blir besvarade, men i alla fall berörda. Och ibland räcker det. Ibland räcker det för att tysta hjärtat som alltid kräver uppmärksamhet, och sprida en sorts lugnande värme i själen. Om hårdrocken renar hjärtat från all skit vi drar på oss, så gör jazzen samma sak med själen.

Tack Lars Jansson Trio. Tack för att ni fick mig att sluta försöka förstå.