thatsthewaywegetby

Brott och Straff var... bra. Faktiskt. Trodde aldrig att jag var så pretentiös att jag skulle säga att jag faktiskt gillar Dostojevskij, men... det gör jag. Mycket. Det är en vansinnigt intressant bok. Raskolnikov, huvudkaraktären, är en mentalt labil jävel som lallar runt i Petersburg och yrar, men det är en så - i brist på bättre ord - fascinerande karaktär. Jag sneglar på boken med jämna mellanrum. Saknar den nästan. Förvånar mig själv.

Småkusin tittar upp från SvD och berättar att de hittat tretton kroppar till vid Utøya. Det blir tyst. Vi ryser. Kan inte fatta. Vill inte. Orkar inte. Tanken snuddar vid det oerhörda och drar sig tillbaka; klarar inte av att ta in det. Ryggar tillbaka. Darrar, bävar. Vill nästan glömma.

Det har gått fyra minuter och småkusin har lagt bort tidningen och läser upp en berättelse han har skrivit. Den handlar om en sumobrottare. Som hyr film. Och fiskar blåvalar. Småkusin är bäst.

Vi sitter på landet och har jobbat i trädgården nästan hela dagen. Lassat in grenar och mindre träd i kvistmaskin och kört otaliga vändor med skottkärra.

Det är så enkelt, så fruktansvärt, oerhört, totalt befriande enkelt. Inte för att jag gillar trädgårdsarbete, men... det känns bara bra. Som om det jag gör betyder nåt. I ett liv där vardagen består av totalt abstrakta teorier och modeller så är det obeskrivligt häftigt att se hur bara några timmars arbete helt har förändrat en större yta. Det är större, så mycket mer konkret, än ord på papper. Det är en paus från min sjukligt abstrakta värld. Och fuck it, jag gillar det. Trots en seglivad förkylning som sitter i sen England och som gör mig seg och svagare än annars, så är det okej. För det känns som om det jag gör betyder nåt. Även fast det bara är lite sly på en privat tomt. Så betyder det nåt för mig.

Imorgon dumpar vi småkusiner, moster och morbror för att åka in till stan och packa om inför en vecka på en grekisk liten ö. Det ska bli trevligt. Mycket trevligt. På min ära.

Tja. Hej på er.