thatsthewaywegetby

Har inte kommit fram till något vettigt.

Alls.

Blinkade sömnigt mot en liten humla som surrade runt vid en blomma i närheten och suckade över legenden om tvåsamheten, över bilden om Någon/Några som ser rakt igenom en, över tanken på att det finns Någon/Några som totalt eliminerar känslan av ensamhet. Jag skyller de här bilderna på Hollywoodproduktioner som skapar en skev bild av hur människor och deras relationer är.

Det finns en särskild sorts ensamhet som bara uppstår i samband med andra människor. Det är inte deras fel. Det är bara den där känslan av att de delar nånting som du aldrig helt kommer förstå eller få ta del av. Av att du inte riktigt hör hemma.

Vissa upplever aldrig det där. De hör hemma överallt. De driver obesvärat från grupp till grupp och är aldrig ensam i sällskap med andra. Om de nånsin känner sig ensamma är det när de är helt själva.

Andra är som jag och besväras inte så värst av att vara själva, i alla fall inte när vi själva har valt det. Däremot kan den kollektiva ensamheten bedöva oss.

Sanningen är att vi är ensamma. Även när vi är tillsammans med andra. Vi lever inne i våra egna huvud, dit ingen annan kan komma. Vissa kan komma nära, men våra liv är bara våra egna. Ingen annan kommer känna oss exakt så som vi gör.

Man kan se det här på två sätt. Antingen blir man nedslagen och klaustrofobisk i sitt avskärmade huvud. Eller så skiter man fullständigt i det. Gör sitt bästa för att bryta ner alla murar mellan oss och försöka komma någon nära, bortse från sig själv en stund och inse att alla är precis lika ensamma, eftersom vi är människor. Det är så vi funkar. Vi vill kämpa emot ensamheten, komma varandra nära. Vi vill förstå och vi vill ta del. Vi vill höra hemma.

I allt snack om egoism vs. altruism (vad det är som driver människor) vill jag skita i det och säga att det som driver människor är kärlek. Vi vill älska och vi vill bli älskade. Om vi är ensamma kan vi göra varken eller.

Vi är flockdjur. Ensamhet går emot vår natur. Det är därför det gör så jävla ont.

Det finns en särskild sorts ensamhet som bara uppstår i samband med andra människor, när vi inte kommer varandra nära, förstår, tar del, hör hemma.

Så fucka det. Inbjud andra till att komma nära, förstå, ta del, höra hemma. För det är ändå bara tillsammans som det kan hända.

The more we are togehter, the happier we'll be.

Hej!

Ni läser just nu det första officiella inlägget från en numera i lagens ögon vuxen individ. Yup, that's right, jag är 18, ett faktum som den senaste tiden har varit orsak till många mer eller mindre roliga skämt om min vuxenhet, eller brist på den.

Jag blev firad väl.

Frukost på sängen, presenter, ljus, hela baletten. Ett par timmars chill på gräsmattan på landet, sen in till stan, hemmagjord ravioli med tomatsås till middag med familj + mormor, sen utgång med syster yster och Ben. Vi hamnade på Bryggeriet med svindyra ölflaskor och ett par drinking games. Hela tiden undrade jag när de skulle komma på mig och kasta ut mig. Men det hände aldrig. Istället gick vi själva hela vägen hem och kom innanför dörren vid halv fyra på morgonen. Vaknade vid halv två idag. Käkade frukost, såg ett par avsnitt av VÄRLDENS BÄSTA TV-SERIE The Misfits, käkade lunch vid fyra och nu sitter jag här.

Men det bästa av allt?

Biljetter till Red Hot Chili Peppers.

Gör en liten dans i huvudet varje gång jag kommer att tänka på det. Jag hade egentligen inte behövt mycket mer än det för att få en fulländad dag.

Nu är jag däremot för trött för att fortsätta trötta ut er med - let's face it - rätt meningslös rappakalja, så jag går bara och ställer mig i duschen i ett par timmar. Ha det.

Jag sitter vid ena hörnet av bordet och pöser lite efter maten. Lyssnar med ett halvt öra på konversationen.

Plötsligt är tanken där. Utan att jag kan hjälpa det. Plötsligt dimper tanken ner i hjärnans tanke-inbox och jag tänker: vi börjar bli vuxna.

Spola tillbaka bra precis ett dygn och jag sitter i hammoken på landet och värmer händerna på en tekopp. Brott och straff ligger en bit bort och vilar. Jag ser ut över hamnen, drar filten tätare om axlarna och lyssnar på en koltrast som piper. Pappa har precis gått in för att göra nånting. Jag är ensam på altanen.

Plötsligt är tanken där. Utan att jag kan hjälpa det. Plötsligt dimper tanken ner i hjärnans tanke-inbox och jag tänker: jag kommer att dö.

Tiden går.

Det är en sån grej jag liksom alltid har vetat. Längst bak i huvudet nånstans ligger tanken på min egen dödlighet och dåsar. Jag petar på den ibland och tänker nästan sömnigt att ja, jo, man måste ta tillvara på livet, carpe diem och lite sånt, ja, jo, nån gång kommer man ju dö.

Det här var inte alls så.

Det var som om tanke-inboxen exploderade. Insikten var som en atombomb i huvudet. Jag satt på altanen och några bortkomna tårar rann nedför kinderna. Jag stirrade rakt fram. Samma utsikt, samma koltrast, samma tekopp i händerna, men en i grunden förändrad värld. På något sätt vackrare. Verkligare.

Om några dagar fyller jag arton. Det är inte gammalt. Men ändå. Hela det här året har flutit förbi i en dimma av inlämningar och prestationsångest och utmattade koffeinkickar. Jag minns förvånansvärt lite av hela året. Tanken skrämmer fan skiten ur mig. Jag har nästan glömt av ett helt år.

Där och då, i hammocken, bestämde jag mig. Aldrig mer. Aldrig fucking mer att jag tappar ett helt år. Aldrig.

Paradoxalt nog är jag nästan mindre rädd nu. För allt. Om jag tvekar över nånting är det bara att ställa mig den enkla frågan: kommer jag ångra om jag inte gör det?

Sen är saken biff. Åtminstone teoretiskt sett. Sen är världen alltför komplex för att delas in så enkelt. Men det är i alla fall en bra början till att luska ut vad jag egentligen vill. Hur som helst så är man skyldig sig själv att försöka.

Det är omöjligt att misslyckas. Om det inte blir som du tänkt dig är det bara ännu en ny erfarenhet och en ledtråd till hur du lyckas nästa gång.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta och snacka ohämmad brittiska i köket med syster yster och syster ysters nyanlända pojkvän Ben.

Sweet dreams <3

RED HOT CHILI PEPPERS KOMMER TILL SVERIGE.

(Jag kunde inte få det fetare eller större än så.)

En kompis skickade en länk till en annan kompis på facebook och jag råkade se det. Och slutade andas. Och ögonen höll på att tränga ur sina hålor. Och jag gapade som en fisk. Och hjärtat började slå fortare. Och jag blev genomglad i själen.

Har lyssnat på det här bandet sen jag var tolv år. Har älskat det sen dess. Vet vad alla medlemmarna heter, vad de har för särpräglad stil, mycket om deras historia. Kan nästan alla låtar utantill.

Och nu kommer de till Sverige. Stockholm, närmare bestämt. Fan, vad jag har väntat på det. Har knallat runt i flera år och sagt att det är ett av mina mål i livet, att se Red Hot Chili Peppers live. Står fast vid det.

Måste ta mig till Stockholm. Oavsett allt. Jag måste dit, det finns inget alternativ. Det här gjorde mitt... år. Biljetterna släpps på tisdag kl 9.00.

Det här är så jävla fabulöst. Waaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhh.

Så skrev pianoelevtjejen med lila tuschpenna på en liten ljusrosa lapp med hjärtan ditritade med rött. Den låg diskret instoppad i pappret som omger en liten smultronplanta jag fick med mig från läsårets sista lektion i eftermiddags. I alla fall tror jag att det är en smultronplanta. Jag vet inte riktigt. Det enda smultronet som sticker upp bland bladen ser lite för rött, lite för blankt och perfekt ut. Jag vågar inte smaka på det. Det kanske är giftigt.

Jag skiter i plantan (mina växter dör ändå alltid, det är faktiskt ganska hemskt. Jag kanske är en ekologisk seriemördare? Wah hjälp). Men lappen med de små ojämna mulliga hjärtanen gjorde mig helt mjuk och luddig inuti. Jag känner mig lite som den gigantiska rosa fluffiga gosedjursbjörnen som Petra vann när vi var sju år (som också var anledningen till att jag och Hannah inte ville leka med henne på en hel dag). Den har ett ganska fånigt leende och blanka knappögon och är mjuk och kramgo. Så kände jag mig när jag fick syn på kortet när jag satt på spårvagnen hem. Tittade upp lite. Fluffade upp mitt eget mulliga lilla röda hjärta. Med ett fånigt leende och blanka knappögon.

Hon är fan bäst, pianoelevtjejen.

För övrigt har en annan trevlig tjej dykt upp igen, nämligen syster yster. Syster yster har bakat äpplemuffins. Syster ysters muffins får huset att lukta som ett trevligt litet bageri.

Vad gör jag annars, nu med all min fritid. Hm. Jag vaknar ganska sent. Kollar på Megamind (tro mig, alla ni tvivlare därute - den är fucking asgrym). Sen städar jag kanske lite. Redigerar några bilder. Läser nån blogg. Käkar lunch. Drar ner till Vasa, köper en chailatte. Snackar ett par minuter med killen i kassan. Åker till biblioteket, sätter mig i ett fönster med Dostojevskij, chailatten och Alexi Murdoch i lurarna. Är tvungen att se upp med jämna mellanrum för att försäkra mig om att det är på riktigt. Att jag får sitta där. Utan att plugga, utan att stressa, utan att konstant kolla på klockan. Så kanske jag drar hem, käkar middag med pappa. Åker hem till Miranda och träffar Shelly och Hedda och ser på fin fransk film. Dricker te. Åker hem. Lyssnar på Bon Iver på bussen.

Ni fattar inte. Det är så stort, det här. Det är så enormt jävla gigantiskt vansinneshäftigt. Att man får, att det går. Jag fattar inte. Det är så bra. Åh.

Dagens lilla glädje-grej: att knalla runt på Landvetter och knarka flygplatsstämningen.

Sweet dreams <3

Klockan är strax efter tre på natten. Eller morgonen. Hur man nu ser det. Det är lite småljust i vad jag antar är öster och jag tror att det är en koltrast som oförtröttligt lallar på en bit bort. Jag har druckit två koppar grönt te med mjölk och honung och sett på film och lett små leenden och diskuterat litteratur och käkat på restaurang med fina människor och orkat så mycket mer än på flera veckor. Jag har gått en gryningspromenad några hundra meter hem med en tunn linnekavaj om axlarna och blomdoft i huvudet. Bortsett från en envis rethosta och överfull blåsa så har jag upplevt det perfekta ögonblicket. För det är väl så att ingenting nånsin är perfekt, om man inte kallar det det?

Nja. Snart ballar mitt huvud ur och det blir för ljust för att sova. Varvar ner med Schulmans blogg och Nils Landgren. Vänder på dygnet men gillar det så jävla skarpt.

Godmorgon, allihopa.

Det är galet. Vi har fan klarat tvåan. Det värsta är över. Har jag hört.

Jag vet fortfarande inte.

Dagens lilla glädje-grej: att drunkna i hårda, glädjerusiga sommarlovskramar.

Sweet dreams <3

Fortfarande småmätt på ännu en helt fantastisk klassbrunch. Startade dagen hos Isabell med resten av klassen och en förstummande utsikt över havet, samt en massa bröd, kakor, juice, kaffe och te. Och en del snack och mer eller mindre fina bilder.

Så åkte vi och kollade på treornas utspring. Det är nånting med studenter och särskilt dessa utspring som rör till mig nåt helt galet. Stod och försökte hindra mig själv från att börja storböla på stället. Det är så jävla mycket känslor och drömmar i rullning, och allt jag kunde tänka var: Ett år. Ett fucking år. Ett år. Sen är det vi. Sen är det jag och min klass som kutar av båten vid Röda Sten, rusiga av tretton års skolgång bakom oss och resten av livet framför oss. Och framför mig stod samtidigt ett drygt hundratal tjutande arbetslösa och dansade och skrek och skrattade och kramades och hoppade och viftade och om ett fucking år är det vi. Det är svårt att förstå. Den här skolan, den här klassen, de här människorna, det är mitt liv nu. Ett ganska jävla bra liv. På ett sätt vill jag inte ge upp det. Och som en alldeles för klok människa sa: Efter studenten kan vi göra precis allt. Det finns ingenting som håller oss tillbaka. Allt det där vi alltid har drömt om att göra - då är det dags. Det finns ingen mer ursäkt. Det är läskigt som fan.

Och ännu lite ballare.

Så picknickfestivalen också, såklart. Stekande sol och fuktig luft, ljummen öl i handen, bra och mindre bra band på scen, focaccia som snabbt försvinner, Karin som fyller år och glada skrik åt det med jämna mellanrum.

Och Donner-OS. Mulen och småduggig dag i Skatås, kvastskaft med pålimmad tygklädd läskflaska som alla trodde var käpphäst men föreställde boommikrofon eftersom vi (klassen) föreställde Solsidan inklusive Segway och tv-team (ja, vi hyrde en Segway. Ja, det var skitkul. Nej, det var inte svårt. Ja, jag fick det att se svårt ut).

Jag vill tro att det börjar lugna ner sig nu. Att vi kanske kan få må lite bra, ta det lite lugnt, ha lite kul. Kanske. Snälla. Please. Bitte. S'il vous plaît. Typ.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta och lyssna på och småskratta lite åt min klass som diskuterar utspringslåtar.

Sweet dreams <3

Från centrum finns det tre sätt att ta sig hem till mig kollektivt. Två spårvagnar och en buss.

Inatt drömde jag att jag missade alla tre.

Jag kom springande vid Brunnsparken och missade en av vagnarna med en hårsmån. Det var den sista av de tre. Jag drömde att jag kände hur hela bröstkorgen började vibrera och plötsligt skrek jag så högt jag bara kunde så det ekade över hela Brunnsparken FAN HELVETES JÄVLA SKIT. Det blev tyst runtomkring mig, över hela Brunnsparken, folk på hållplatsen stirrade på mig. Jag fångade en äldre mans blick och log lite. Jag missade precis tre spårvagnar i rad, sa jag. Mannen log tillbaka. Jag minns inte vad han svarade. Men jag minns att jag blev så glad över att han brydde sig. Över att han var en människa som reagerade på en främlings frustration.

Det är en sak som brukar återkomma nuförtiden. Att jag skriker. Laddar upp i två sekunder och känner hur ofantligt små lungor och trötta stämband jag har och hur otroligt jävla pinsamt det egentligen är men jag måste helt enkelt bara fucking skrika så jag skriker och det låter inte som ett skrik utan mer som ett starkt kväkande och sen vaknar jag och känner mig lite generad (drömmen om spårvagnarna är det enda undantaget, jävlar vad högt jag skrek). Men en eller ett par nätter senare är det samma sak igen. Nästan alltid olika situationer, men alla går ut på att jag skriker.

För ett tag sen drömde jag alltid att jag andades under vatten. Jag befann mig nånstans långt under ytan och höll andan höll andan höll andan tills det bara inte gick längre och då andades jag in och... det gick. Det kändes för trångt i lungorna men jag andades i alla fall ett par gånger innan jag vaknade. Hela tiden med ett par nätters mellanrum.

En annan dröm - det var i och för sig ett tag sen - minns jag nästan ingenting av, förutom just citatet: för hon gjorde precis samma sak och det slutade med att hon grät och jag grät och grät och grät och grät och jag har jävligt långsamma tårar.

Jag är inte helt säker på vad jag ville säga med det här. Men jag har skrivit upp alla de här grejerna, det första jag gjorde när jag vaknade. Det är rätt ballt, ändå. Att komma ihåg. Att vrida och vända och skratta åt sin egen skruvade fantasi. Jag tror att det jag menar är att jag rekommenderar det. För vidare läsning hänvisar jag till gode herr Navid Modiri som har skrivit om exakt samma sak. Fast bättre. Ja, alltså. Läs det, helt enkelt.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta på en fortfarande solvarm altan och bläddra i en smärtsamt vacker fotobok.

Sweet dreams <3

Det var ju nån vecka sen sist.

Inte en särskilt bra vecka.

En ganska jävlig vecka ärligt talat.

Men.

Nu.

Skickade in både historiaarbetet och samhällsslutsatsen för nån timme sen. Grät när jag klickade på Sänd. Skakade när jag försökte le mot föräldrarna. Skrattade ostadigt när de bjöd på cider.

Det är över. En liten skitmattegrej kvar. Så är det över. Det värsta är definitivt över.

Får tårar i ögonen när jag skriver det. Jag har slitit som ett jävla djur de senaste månaderna. Bränt ut mig så jävla hårt att jag inte trodde att jag skulle klara en dag till.

Men det gjorde jag. Jag klarade dag på dag på dag på dag på vecka på månad och jag är fortfarande här. Med mörka ringar under ögonen, risigt hår och några kilon lättare, men fortfarande här. Jävligt paj men stolt som fan.

Får svindel när jag tänker framåt. Vågar inte riktigt. Kan bara tänka till imorgon. Sconesfrukost med Hedda och Linnea. Lite matteplugg. Nedvarvning. Kanske lämna tillbaka mina JÄVLA historiakällor på biblioteket.

Sen tar det slut. Kan inte hantera fritid, att inte ha nåt jag måste göra. Går inte. Hjärnan strejkar. Lägger av. Skrattar åt mig. Tänker lol, klart det finns nåt, du minns bara inte vad.

Tar stegen steg för steg och ett andetag i taget, som alltid. Börjar med att försöka sova en hel natt igenom. Om det går är jag herre på täppan. Då äre fäst.

Dagens lilla glädje-grej: att hinna skriva det här.

Sweet dreams <3