Lite Snabbt Sadär
Wales.
Manchesterdialekten pa flygplatsen är halv om halvt omöjlig att första, och jag sitter snällt och väntar pa biluthyrningen medan mamma och pappa lyckas flirta till sig en bil. Vi snurrar ut i vänstertrafiken, mamma kör som en gud, jag somnar i baksätet till Mumford&Sons och när jag vaknar kör vi in i Bangor och hittar syster yster och Ben utanför en matbutik. Det är inte det minsta konstigt att se dem igen. Det känns som i somras. Ingenting har förändrats, och allt har det. Men mest ingenting.
Alla skyltar star först pa walesiska, sen pa engelska. Det är underbart. Hela ord bestar av praktiskt taget enbart konsonanter, och jag börjar garva högt när jag försöker uttala dem.
Syster yster och Ben visar runt oss i staden, som är pytteliten men smärtsamt charmig. Alla runt omkring oss pratar engelska, och fälten utanför stan är böljande, gröna, täckta av betande far och sma buskar som star ensamma i den konstant vinande vinden. Och jag älskar det.
Tillsammans med Bens föräldrar har vi hyrt en liten stuga utanför staden. Vi tillbringar kvällarna med att sitta och prata brittiska och äta choklad och dricka whisky, dagarna med att aka runt och hitta vattenfall, dimmiga bergstoppar och smala, vindlande vägar. Jag och Helen pepprar bilder och kikar upp över sökarna och flinar mot varandra, för vi är de enda som fattar. De andra skriker och skrattar och gömmer sig för regnet.
Jag kan inte fatta det när det blir söndag, och vi lämnar var lilla stuga för att aka tillbaka till Sverige. Vi hinner med att traska runt pa piren och käka lunch, men sen drar vi. Jag grater i bilen. Inte sa mycket för att lämna syster yster och Ben - det har jag gjort förut - men för att jag inte orkar aka tillbaka hem. Det är den värsta känslan jag nansin varit med om. Det gör ont överallt. Slockar aterigen i baksätet, mar bättre när jag vaknar igen. Som alltid. Orkar till och med ta mig ombord pa planet med en viljeansträngning, men kämpar desperat för att acceptera min vardag. Skjuter undan alla känslor, blir bedövad, läser Shantaram med torra ögon.
Men sen.
Tva tredjedelar in pa flygningen sa harklar sig kaptenen i högtalarna. Det blaser hart över Göteborg, säger han. Sa vi maste vända om. Jubel i de mörkaste hörnen av mitt ömmande huvud.
Vi landar i Hamburg. Far övernatta (i eget hotellrum!!). Pappa blir sjuk. Vi bokar flyg pa onsdag, innan dess far han inte aka hem. Jag och mamma gar pa stan och shoppar och fotar och fikar och skrattar och gar pa julmarknad och tycker om men ingenting är egentligen pa riktigt och snart snart snart alldeles alldeles strax kommer jag vakna upp fran en dagdröm pa sextonbussen en göteborgsmulen och fuktig torsdagsmorgon och allt kommer vara precis som fucking vanligt.
Försöker leva i drömmen, skita i att det inte är pa riktigt. Vara sa nöjd och lycklig jag kan. Det gar bra. Hamburg är fint, människorna vänliga. Pappa börjar ma bättre, allteftersom, och hotellpersonalen känner igen oss nu.
Det är sa sjukt, hela grejen, men, hey: jag älskar det.
Manchesterdialekten pa flygplatsen är halv om halvt omöjlig att första, och jag sitter snällt och väntar pa biluthyrningen medan mamma och pappa lyckas flirta till sig en bil. Vi snurrar ut i vänstertrafiken, mamma kör som en gud, jag somnar i baksätet till Mumford&Sons och när jag vaknar kör vi in i Bangor och hittar syster yster och Ben utanför en matbutik. Det är inte det minsta konstigt att se dem igen. Det känns som i somras. Ingenting har förändrats, och allt har det. Men mest ingenting.
Alla skyltar star först pa walesiska, sen pa engelska. Det är underbart. Hela ord bestar av praktiskt taget enbart konsonanter, och jag börjar garva högt när jag försöker uttala dem.
Syster yster och Ben visar runt oss i staden, som är pytteliten men smärtsamt charmig. Alla runt omkring oss pratar engelska, och fälten utanför stan är böljande, gröna, täckta av betande far och sma buskar som star ensamma i den konstant vinande vinden. Och jag älskar det.
Tillsammans med Bens föräldrar har vi hyrt en liten stuga utanför staden. Vi tillbringar kvällarna med att sitta och prata brittiska och äta choklad och dricka whisky, dagarna med att aka runt och hitta vattenfall, dimmiga bergstoppar och smala, vindlande vägar. Jag och Helen pepprar bilder och kikar upp över sökarna och flinar mot varandra, för vi är de enda som fattar. De andra skriker och skrattar och gömmer sig för regnet.
Jag kan inte fatta det när det blir söndag, och vi lämnar var lilla stuga för att aka tillbaka till Sverige. Vi hinner med att traska runt pa piren och käka lunch, men sen drar vi. Jag grater i bilen. Inte sa mycket för att lämna syster yster och Ben - det har jag gjort förut - men för att jag inte orkar aka tillbaka hem. Det är den värsta känslan jag nansin varit med om. Det gör ont överallt. Slockar aterigen i baksätet, mar bättre när jag vaknar igen. Som alltid. Orkar till och med ta mig ombord pa planet med en viljeansträngning, men kämpar desperat för att acceptera min vardag. Skjuter undan alla känslor, blir bedövad, läser Shantaram med torra ögon.
Men sen.
Tva tredjedelar in pa flygningen sa harklar sig kaptenen i högtalarna. Det blaser hart över Göteborg, säger han. Sa vi maste vända om. Jubel i de mörkaste hörnen av mitt ömmande huvud.
Vi landar i Hamburg. Far övernatta (i eget hotellrum!!). Pappa blir sjuk. Vi bokar flyg pa onsdag, innan dess far han inte aka hem. Jag och mamma gar pa stan och shoppar och fotar och fikar och skrattar och gar pa julmarknad och tycker om men ingenting är egentligen pa riktigt och snart snart snart alldeles alldeles strax kommer jag vakna upp fran en dagdröm pa sextonbussen en göteborgsmulen och fuktig torsdagsmorgon och allt kommer vara precis som fucking vanligt.
Försöker leva i drömmen, skita i att det inte är pa riktigt. Vara sa nöjd och lycklig jag kan. Det gar bra. Hamburg är fint, människorna vänliga. Pappa börjar ma bättre, allteftersom, och hotellpersonalen känner igen oss nu.
Det är sa sjukt, hela grejen, men, hey: jag älskar det.
Going For It
Jag kör hela grejen fullt ut.
Långdusch i (fejk)marmorklätt badrum, lotion iklädd frasig morgonrock, BBC World News i bakgrunden, sitta i enorm tom säng och skriva det här.
Eget hotellrum.
Flyget mot Göteborg kom av sig på väg från Manchester och landade i Hamburg. Landningen var ett rent jävla helvete och jag velade mellan att slå på telefonen för att smsa mina vänner för att säga att jag älskar dem, och att hålla mobilen avstängd och desperat be mina tysta böner.
Jag och mina föräldrar och femtio andra svenskar tog oss till ett hotell, och så fick jag ett eget rum. Jag har aldrig känt mig såhär vuxen, eller såhär lugn. Jag vill bo här. Eller, framförallt: jag vill aldrig åka härifrån.
O Me! O Life!
Åh.
Jag hade glömt hur mycket jag älskar det.
Vänligt kaos i sovrummet. Red Hot Chili Peppers i högtalare och basen som vibrerar i golvet, halvpackad Epicväska på mattan, randiga pyjamasbyxor och rufsigt hår. Och så den lilla klumpen förväntan i maggropen. Fingertopparna som känner så mycket mer än vanligt, andetagen som smakar mer.
The Road.
Bara över helgen, men ändå. Vi kör en långhelg i Wales med syster yster och Ben, hälsar på och sådär. Kommer bort. Framförallt det. Kommer bort. Ibland spelar målet inte så stor roll, utan det är resan - The Road - som är det viktiga. I alla fall för mig. I alla fall nu.
Så det gör inget att klockan ställs på 04.30. Att hela familjen yrar runt och hänger tvätt, laddar batterier och skriker på varandra. Det gör inget. För vi kommer inte vara här länge till. Det finns nåt skrämmande trösterikt i tanken.
Dagens lilla glädje-grej: att sitta i pyjamas under ett täcke hos Lisen och äta kladdkakemuffins.
Sweet dreams <3
Fredagspsykologi
Så besynnerligt.
Det är fredagkväll, sådär runt elvasnåret, på någon hemmafest med klasskompisar. Sitter ensam ute på altanen, skriver ett sms, så säger någon bakom mig: det var visst bara du och jag kvar.
Jag vänder mig om, tänker: nejmen på riktigt? och får syn på en snubbe i skuggorna, cigg i handen, spretigt hår. Jag vinkar lojt. Hej hej.
Får jag slå mig ner? frågar han. Jag nickar, hoppar lite åt ena sidan så han får plats mittemot mig.
Du går inte på min skola, va? frågar jag. Han tar ett bloss, knackar av lite aska på marken, tittar på mig. Näe, svarar han, lite släpigt nästan. Berättar att han går på en, enligt mina fördomar, smärtsamt snobbig skola. Jag ler artigt, frågar om han känner en före detta klasskompis, det gör han, jag säger jaha.
Vi pratar en liten stund. Han har pluggat utomlands, vill blir jurist eller hur det nu var, jag vill tågluffa och jobba i England, han säger jaha. Nånting måste redan där ha varit skevt i samtalet, för när ett par kompisar kommer i närheten hojtar jag åt dem, nästan desperat, högre än jag tänkt, och jag tror de hör det, för de kommer snällt och sätter sig bredvid mig, tänder varsin cigg och kommer in i samtalet.
Sen går det bara utför.
Snubbens kompisar kommer strax ut och frågar hetsigt och oprovocerat vår lilla grupp: är det nån här som är sosse? Jag räcker upp handen, stoneface, inväntar reaktion. På riktigt? frågar de, tittar på varandra, lite obekväma. Visst, säger jag. Kan vara vänsterpartist också. (Allt för att provocera, blinkar jag till kompisen bredvid. Hon fnissar, säger åt mig att stå för det. Jag nickar. Står för det.)
Snubben mittemot mig stirrar. Är du? frågar han. Jag nickar. Sure. Han skruvar på sig.
Jag skriver färdigt mitt sms, och när jag fokuserar på samtalet nästa gång har vi lämnat teoretiska ideologier och kretsar nu kring ren och skär fucking rasism. Kompisen bredvid mig fimpar sin cigg och höjer rösten, snubben slår ut med händerna, jag fnissar lite för mig själv; what the fuck? En annan kompis skakar på huvudet och säger snälla, inte politik, inte nu.
Inomhus sprider sig ryktet snabbt, det sitter en SD:are där ute!! Några springer ut och lyssnar, andra suckar, muttrar för sig själva. Jag ursäktar mig, letar upp mina vänner, ramlar ihop i en fnissande hög, märker hur stämningen successivt förändras i hela huset. Plötsligt blir det så tydligt vi mot dom, vår skola mot deras, vår politik mot deras, gott mot ont och så vidare. Hela festen är ett experiment i socialpsykologi.
Jag går ut igen efter en stund. Situationen har blivit ännu värre. Min kompis sitter och skriker (jag hatar dig, förlåt, men det gör jag, säger hon), snubben ser förtvivlat frustrerad ut, jag klappar min kompis på ryggen och krossar snubbens argument med en ordvändning och ett oskyldigt leende.
Vi går tidigt. Jag får hindra en vän med våld från att springa tillbaka in och klå upp SD:aren. Det ligger nåt odefinierbart smutsigt över hela kvällen, som om allting blev nersolkat av den där enda, tomt babblande idioten.
Jag älskar att alla har olika åsikter. Det måste vi ha. Jag har lärt mig att försöka vara stor nog att se bortom politiken till människan under, men det här gick för långt. Det handlade inte om politik, det handlade om empati, medmänsklighet, någon sorts jävla förståelse för människor med andra förutsättningar än en själv. Snubben saknade det. Han fattade ing-en-ting.
Ja, man måste ta debatten med SD; precis som jag har skrivt ändlösa argumenterande texter och debatterande tal om. Men här är min fråga: hur tar man debatten med någon som inte vill lyssna?
Mr.Smith Och Livet
Mr.Smith plirar på mig under buskiga ögonbryn, det är nåt i hans blick, något roat, möjligtvis på gränsen till hånfullt, jag vet inte. Jag tar en liten klunk te, det är varmt och jag bränner mig, men låtsas inte om det utan ler lite och knackar med pennan i bordet. Ber honom berätta om sitt liv. Mr.Smith kisar lite och tittar upp i taket. Börjar.
Hans liv är intressant, spännande på det där sättet som bara filmer brukar vara. Jag kommer på mig själv med att glömma bort att anteckna, uppslukad som jag är i berättelsen om militärjuntor, brustna hjärtan, poesi och gränslös kärlek. Jag säger nästan ingenting under en och en halv timme. Kommer med någon följdfråga då och då, ändrar subtilt riktningen i samtalet. Men mest lyssnar jag bara. Inspireras.
Jag är privilegierad, säger han vid ett tillfälle. Jag nickar, rynkar pannan lite. Vet du varför? frågar han. Jag skakar lätt på huvudet - kan ju gissa, tänker jag, men är fortfarande bara tyst. Han lutar sig framåt, ögonen smalnar, han knackar i bordet för varje ord: jag har min dotter, säger han. Hans blick liksom fnissar i ögonen, jag känner hjärtat svälla upp, nickar, antecknar snabbt. Jag har alltid haft henne att kämpa för, säger han och lutar sig tillbaka i stolen igen. Jag ler brett, nickar entusiastiskt en gång till. Vill på något sätt uttrycka hur otroligt vackert jag tycker det är, men vet att det inte är min plats, så jag fortsätter vara tyst.
Självklart heter han inte Mr.Smith. Jag leker bara forskare och försöker skydda hans identitet.
Han har haft ett rätt tufft liv, och han är arg på samhället, men inte bitter. Jag funderar mycket över det, där på caféet och under hela intervjun, men nej, han är verkligen inte bitter. Arg, ja, bitter, nej. Jag blir så lycklig över det. Det ger mig så mycket hopp. Jag älskar honom för det.
Bitterhet är så onödigt. Förståeligt, absolut, men så hjärtslitande onödigt. Man kan lägga sin energi på så mycket annat, och det är precis vad Mr.Smith har ägnat hela sitt liv åt. Och han tillbringar sex timmar om dagen med att stå i ett hörn och sälja en tidning. Han borde vara stadsminister.
Dagens lilla glädje-grej: att sleva i mig resterna av ett paket snabbnudlar och skicka in psykologiarbetshelvetet.
Sweet dreams <3
Inga Konstigheter
Blues, alltid denna blues, blues från högtalare på fönsterbräda, blues och tekopp med Kushmi-te och liten mörk chokladbit, blues i öronen och jag är rädd igen.
Meningen med mitt projektarbete var att jag skulle utmana mig själv. Jag visste att det skulle bli svårt, fan, jag ville att det skulle bli svårt. Jag ville ju växa som människa och allt det där.
Det var i somras. När jag sög i mig allt och var sådär förlamande uttråkad.
Det är jag inte nu.
Eller, det kanske jag är, på ett sätt, men jag har i alla fall grejer att göra nu. Mycket grejer. Faktiskt... väldigt mycket grejer. Grejer jag inte ens vill göra, men som behövs göras, som jag försöker välja. Är så uttråkad av vardagens monotoni, men så jävla upptagen av den. Tillräckligt upptagen för att inte vilja ha några jävla utmaningar, svårigheter, för att inte orka växa som person. Det räcker så väl med kaffekickade måndagmornar, komplexa psykologiuppgifter och skrotlyftande på gymmet. Jag behöver inget mer, bara något annat.
Poängen: jag är rädd. Jo. Fan.
Det är inte logiskt. Jag är bra på det jag gör; jag är tillräckligt social, intelligent och kreativ, jag kan hantera de situationer jag kommer ställas inför - det vill säga intervjuer med hemlösa - men jag låser mig. Sirapslungor och stenmage. Fan. Sen ilskan, skammen, frustrationen: vad sysslar jag med?
Tystnad i huvudet, tjutande i öronen, mental tinnitus, svarslöst psyke. Huvud i händer och för många koppar glögg.
Samtidigt. Lite fnissig. Lite energi som sipprar ut och liknar magkatarr, men som är sammanbiten styrka, lite som blixtar i magsäcken. BHAM och det löser sig, WHAM och det kommer ju verkligen gå bra, SHAZAM och det här är bara skola; öm i magen men lugnare i huvudet. Lite bedövad. Lite fnissig. Livrädd och synnerligen road.
Inga konstigheter.
Dagens lilla glädje-grej: att ta en alldeles för lång dusch.
Sweet dreams <3
200
Öppnar försiktigt dörren, smyger lite med det sådär, försöker att inte låtsas om att jag är en halvtimme sen samtidigt som jag gör mitt bästa för att inte märkas överhuvudtaget. Mentorsrebecca tittar upp. Vinkar kraftigt. Tjugo huvuden vänder sig om i en enda rörelse. De ser ut precis som jag känner mig. Lite rufsiga, desperat sömniga, grusiga ögon, löjligt fnissiga. Jag ler. Får tjugo menande leenden till svar.
Hela årskursen går omkring i en kollektiv bakisdimma hela dagen. Entrén, som alltid är högljudd och stimmig, är fylld av lealösa halvsovande kroppar med nackar i konstiga vinklar, slutna ögon, dämpade, hesa samtal om någonting, kvävda asgarv. Lektionerna tillbringas med huvuden tungt vilande på armarna på bänken, stora te- och kaffekoppar, urballade diskussioner om blondiner, hjälplösa skratt och halva tupplurer under föreläsningar. Lunchen blir pizza med Marcus och Fanny i ett försiktigt soligt Eriksberg.
Så vi hängde på Nefertiti igår, och firade att det bara är 200 dagar kvar tills vi tar studenten.
200 dagar.
200 dagar är 4800 timmar. Eller 28 veckor. Eller sju månader.
Om 200 dagar, eller 4800 timmar, eller 28 veckor, eller sju månader, så tar jag studenten.
Nefertiti är egentligen ett jazzhäng, men igår spelades mest halvtafflig house, med undantag av en och annan Skrillexhit, eller Håkanlåt, eller technomixad Coldplayhybrid. Det var okej. Det gick att dansa till.
Och dansa gjorde vi.
Stötte hela tiden till någon man kände, hälsade - eller försökte - över ljudväggen, ryckte på axlar och skrattade när man inte hörde, drack lite vin, dansade dansade dansade, pratade med halvfrämlingar och nära vänner, dansade, kysste vänner på kinder, tog Alice under armen och knatade hemåt på sadistiskt smärtsamma klackar, slocknade i mjuk, varm säng runt tre-halv fyra.
Tre timmar senare och alarmet hetsar, kör samma riff en sådär tjugo gånger, tjuter i mitt öra och första, obehagligt glättiga tanken: ja-adå, inga konstigheter.
Kokar kaffe. Gnuggar i ögonen. Philadelphiamacka på vagnen, chokladkaffe i termosmugg, ganska nöjd i min egen sunkighet. Kär i att det är en vansinnigt vanlig torsdag som plötsligt blivit extraordinär.
Nu: mintchoklad och dator i sängen. Det krävs mycket för att jag ska flytta mig.
Dagens lilla glädje-grej: att dra en stor stickad tröja över huvudet och tillsammans med gött häng skratta åt vår egen sorglighet.
Sweet dreams <3
Just Do It
Det är som om lungorna fylls med sirap och magen med sten. Samtidigt brusar hela huvudet, allting blir lite smått otydligt, pulsen ligger precis under huden.
Förlamning.
Jag vet inte var den kommer ifrån, men ibland händer det, kanske inte bara ibland, kanske lite för ofta för att jag ska gilla det. Sirapslungorna punkteras, stenmagen sjunker genom golvet. Och jag vet inte varför.
Jag tror det är därför jag hatar sms nuförtiden. De förlamar mig. De kedjar fast mig vid en liten knappsats för jag vet att någon förväntar sig ett svar. Det förlamar mig.
Skolarbeten. Tandläkartider. Träningsscheman. Handledarmöten. Avtalade tider. De förlamar mig.
På nattspårvagn genom novembermörker igår hittade jag en gammal anteckning i mobilen, den måste vara minst ett halvår gammal. Muddy Waters agerade soundtrack när jag läste igenom den och jag kunde inte sluta le åt mig själv.
Jag skrev att det slog mig på spårvagnen, som vanligt. Att det var enkelt, som vanligt. Det slog mig att jag var fri. Jag skrev att det kommer alltid finnas ramar, men inom dem är vi fria.
Plötsligt kommer jag ihåg känslan. Som om sirapen försvinner ur lungorna, stenarna ur magen. Ett litet leende på nattspårvagn genom novembermörker, igen, framför blinkande markör vid datorn. Det kommer alltid finnas ramar, men inom dem är vi fria. Det finns så mycket jag måste borde behöver göra, allt som förlamar mig finns fortfarande kvar - men tänk om om jag själv väljer dem?
Det är en så minimal skillnad, knappt att den ens finns. Men den betyder allt i världen. Allt som behövs göras finns fortfarande kvar; skillnaden består i att jag själv väljer att göra dem. Det kan diskuteras om jag ens har något val, men illusionen av valfrihet - det är den som spolar bort all sirap, alla stenar, det är den som får mig att känna mig fri. Det är den som får mig att sätta mig med korsade ben på bäddad säng, läsa om molekylbindningar och periodiska systemet, som får mig att ringa en främling och snacka objektiv i en kvart, som får mig att orka peppa indieklubb när allt jag vill är att se om en film jag redan sett, som får mig att skita i sömnbrist och diskutera politik och livsfrågor med Hannah mitt i natten, lutad mot ett staket, som får mig att gå till gymmet, städa rummet, plugga förlamande skolarbete. För jag väljer det, för jag vet att det kommer hjälpa mig i längden. Jag tycker inte om det, men jag väljer det.
Det är en så minimal skillnad, knappt att den ens finns. Men den betyder allt i världen.
