thatsthewaywegetby

Hon.

Hon är nio år nu och gör världen bättre bara genom att finnas till. Hon har fräknar på bleknande solbränna, lite sneda tänder och påminner mig så mycket om mig själv att jag ibland tystnar och bara förundras. Hon spelar ackord nu, byter lägen, färgar lite försiktigt, fnissar åt mig när jag gör fel och ser snopen ut. Hon kan så mycket mer än hon tror, och hon tittar chockat på mig när jag lägger bort noterna, blinkar, säger kör. Hon tror inte att hon kan, men när hon bara fokuserar på att spela, så blir det perfekt. Hon inspirerar mig. Hon öppnar upp sig mer och mer - små kommentarer om skolan, en detalj om sina galna småbröder, ett extra leende när hon väntar på att jag ska få av mig jackan. Hon är inte kontrollerad när hon skrattar. Hon tappar sina murar, raserar sina försiktighetsfasader, bullshitbarrikader. Det gör mig så tacksam. För mig är det här så stort. Det jag gör betyder något. Jag är ingen pianist, musiker, jag är inget proffs på det jag gör, men jag lär henne det jag kan, och för henne är det stort.

Det jag minns av min pianolärare är småsaker. Han luktade alltid tuggummi och varm hud, han hade en stor silvrig klocka, kort hår, håriga fingrar. Han pratade alltid snabbt, rörde sig nästan lite ryckigt, men hans händer verkade flytande när han spelade. Jag undrar vad Hon kommer komma ihåg av mig. Hur jag alltid knäcker mina knogar? Säger Uuhhmm och kisar upp i taket? Råkar säga skit och rodnar? Min tunna silverring på högerhanden? Doften av min parfym? Någonting överhuvudtaget?

Jag stänger grinden och kommer ut på gatan. Ler, fiskar upp iPhonen. En elektrisk rullstol med en tant med solglasögon brummar förbi. Den har en skylt som det står The Boss på. Det blir för mycket. Jag skrattar högt, mitt på trottoaren. Folk går förbi, brummar förbi, cyklar förbi, de stirrar. Jag biter ihop. Orkar inte. Skrattar igen. Sätter handen för munnen, fnissar hysteriskt. Helt jävla labil, men lika lycklig. Samlar ihop en liten klump av den lyckan och skickar den som en present till vad det än finns för gudar, tackar dem för att jag får vara med.

På religionen snackade Mentorsrebecca om att livet är ett enda lidande (enligt buddhismen, har jag bestämt för mig). Sant. Kanske. Bortsett från sådana här stunder, när det bara är gravitationen som håller kvar en på marken. Det gör det värt alla brustna hjärtan, kvaddade själar, skadade självkänslor, det ger en något att klamra sig fast vid när man sitter på botten och blir tillkastad en spade. Att det finns tappade murar, raserade försiktighetsfasader, bullshitbarrikader. Extra leenden och häftiga hejdåvinkningar.

Hon. Hon lyfter upp mig ur septembergrått deppträsk med sina små händer, och hon håller mig där. Hon.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta och fnissa åt sms under en lektion och känna mig som en femåring.

Sweet dreams <3

Jag ger upp redan från början, vet att det kommer hjälpa. Och det gör det. Huvud diggar och fötter vippar i nån sorts takt, det enda jag förstår är att jag inte förstår nånting alls och det räcker, för jag känner. Marcus och Rochelle på varsin sida bordet i vårt dåligt upplysta hörn, så ett jag med tungt huvud, glansiga ögon; ett förkylt jag men som är lugnt för första gången på veckor.

It's jazz. Jag väljer jazz och unken källarlokal.

Jag väljer jazz och unken källarlokal och jag väljer överbefolkat bokmässan, att bläddra i fotoböcker och få en skymt av Alex Schulman, inte få luft och vara nära att svimma men ta mig ut med ett par nya böcker och ett trött leende. Jag väljer middag med barndomsvänner och bekanta, väljer småprat över renskrapade tallrikar och bubblande småskratt i maggropen, trygghet och vatten för mina rötter.

Jag väljer nattspårvagn in till stan och virrande på Andra Långgatan med vänner som är förvirrade och glada, väljer misshandlade fötter och spegling av mitt försiktiga leende i bussfönstret vid Lilla Torget, väljer mjuk säng och vakna sent och knalla runt på gymmet, att göra halva franskan och skita i resten. Jag kan välja att göra vad jag vill med min fritid och det är det här jag väljer. Och älskar.

Dagens lilla glädje-grej: att dricka varm choklad, äta wasabinötter och klistra ihop en spellista med blues som gör mig lycklig.

Sweet dreams <3

Träden är frusna i färgsprakande lågor, marken är strösslad med eldfärgade löv. Jag älskar det. Temperaturen sjunker, jag gömmer mig i halsdukar, stora tofflor, värmer händerna på tekoppar. Åker lyxbuss, dricker chokladkaffe som luktar desperation men smakar styrka. Jag älskar det men är lite nervös. Blir rädd när larmet vrålar i mitt öra på morgonen och det är mörkt, rycker till när jag känner hur kalla mina händer är. Sneglar omkring mig på naturkunskapen och fattar ingenting. Får svindel när tanken snuddar vid projektarbetet, undviker det. Snörvlar lite och orkar inte bli sjuk. Hösten är för välbekant men skolarbetet för nytt. Tänker positivt tills jag får sursmak i munnen. Sväljer det och börjar om.

Samtidigt läser jag om Sverige och det nationella paniksyndromet i I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard. Femtio sidor in och jag är rädd för att jag är rädd eftersom Eberhard har för rätt. Paralleller dras mellan en enskild individs panikattacker och panikattacker på en nationell nivå. Visst är det bara en teori, men mitt ansikte blir en skev blandning av breda leenden och ledsna miner när jag inser att det är min verklighet han beskriver. Jag, vi, är rädda, och vi är fan rädda för allt. Vi sätter så mycket gränser, skyddar oss tills vi murar in oss själva och inte hittar ut. Bygger in oss i ett hörn. Femtio sidor in och jag är trött på att vara rädd. Trött på mina gränser. Trött på att vara trygghetsnarkoman.

Så jag tar ett djupt andetag. Googlar universitet i Skottland. Intervjuar en professor för mitt projektarbete. Håller ett föredrag inför en okänd sjundeklass, uppbackad av vänner. Skapar en spellista som jag kallar Och Hela Världen Är Min. Tar tag i arbetsplatsstudien. Knarkar pianoelevtjejens försynta leende istället för trygget.

Småsaker hjälper.

Tisdagsfest hos parallellklasskompis. Breakfast at Tiffany's en onsdagkväll. Spontanscones hos Miranda. Morgonspårvagn med Shelly och musik. Planer på jazzklubb och bokmässa, middag och utgång. Överblivna avsnitt av Smallville. Skrattsabbat smink. Krockar med vänner i korridorer. Veronica Maggio på brutal volym i öronen på vagnen. Småsaker hjälper Och Hela Världen Är Min. Femtio sidor in och jag är trött på att vara rädd.

Dagens lilla glädje-grej: att, som miljoner gånger innan, reflektera över möjligheten att få ett kass betyg i något ämne, men för första gången i mitt liv inte känna mig skrämd av tanken. Tack David Eberhard.

Sweet dreams <3

Fredag morgon och alla ögon i klassrummet lyser, det är fascinerande, fantastiskt. Vi har utsikt över Eriksberg och Göta Älv och det är soligt över Göteborg. Lärarmartin ler mot oss, kör igång. Jag undrar om Lärarmartin använder sig av sina psykologikunskaper för att få oss att älska honom, eller om han bara är allmänt asbra. Oavsett så är resultatet detsamma: överlyckliga elever, engagerade elever, lite smått förälskade elever.

Lärarmartin ber oss ta ställning till ett antal påståenden och ställa oss i olika hörn beroende på vårt ställningstagande. Rummet är varmt, vi är glada, jag är kaffekickad, andas snabbt, är yr. Ett av påståendena är särskilt svårt. Jag brottas med det. Mina världssyner och livsperspektiv krigar inom mig, de är våldsamma, mitt inre är ett blodbad av intellektuella och känslomässiga argument.

Påståendet: människans alla handlingar är grundade i egoistiska syften. Nåt sånt.

Sekunden innan betänketiden är slut kastar jag mig framåt, armbågar mig fram till orimlighetshörnet. Tre andra personer står där. Resten av klassen står i rimlighetshörnet. Jag håller inte med dem. Lärarmartin ser intresserat på oss. Ber oss berätta hur vi tänkte, utan att han låtsas att han har något rätt svar. Jag älskar honom för det.

Rimlighetshörnet böljar och kokar av smarta argument. Folk snubblar över varandra i ivern att göra sig hörda, jag förstår dem, deras argumentation är bra. Trots det minns jag inte ett enda argument bara några timmar senare. Lärarmartin ler alltjämt, drar nåt skämt, uppmuntrar alla som vågar ge ett ljud ifrån sig.

Jag håller försiktigt upp en hand. Höjer den långsamt. Lärarmartin fäster blicken på mig. Nickar. Jag sväljer.

Jag tror inte egentligen att jag har nån logisk, vetenskapligt stödd argumentation. Jag håller bara inte med om att människan i grund och botten är egoistisk. Visst, det är vetenskapligt bevisat att man själv mår bra av att göra en god gärning, men jag kan bara inte tro att det är enda anledningen till att man utför den. Jag tror att vi helt enkelt vill hjälpa andra för att de ska bli lyckliga. Angående att man själv tjänar på det, så vill jag hellre tro att det är evolutionens, universums, guds, Buddhas, Krishnas, sätt att tacka oss för att vi gör något vänligt för någon annan. Jag måste tro det. Jag kan inte tänka mig en värld där alla bara är ute efter att tillfredsställa sig själva. Det är tillsammans som vi skapar det viktiga i världen, tillsammans som verkligheten skapas, tillsammans som vi blir lyckliga.

Jag möts av tystnad i klassrummet. Jag ler inom mig. Nej, ingen logisk, vetenskapligt stödd argumentation. Men en, i mina ögon, sanning.

Klassen tar upp ett annat spår, fortsätter argumentera fram och tillbaka. Kriget inom mig har mattats av. De intellektuella argumenten sitter bredvid med händerna i luften, medan de känslomässiga har vunnit en jordskredsseger. Det är inte omöjligt att människan faktiskt är egoistisk, men jag känner det inte. För mig är det inte sant, och intellektuella argument verkar helt enkelt inte bita. Jag påstår inte att jag har rätt. Jag säger bara att det här är min världsbild, mitt livsperspektiv. Det är det här jag måste tro för att kunna vara lycklig.

Dagens lilla glädje-grej: att totalfastna framför Inception trots att jag borde gå och lägga mig, och helt enkelt inte bry mig.

Sweet dreams <3

Ibland tar jag en nattpromenad runt Järntorget och hittar ett spontanband som går runt med blåsinstrument, gitarrer och trumma, själv blir jag överfallen av ett överraskningsleende.

Ibland tar jag båten från skolan och känner för att ge Eriksbergskranen en kram.

Ibland hör jag någon prata bred göteborgska och blir lite varm inombords.

Ibland träffar jag vänner på spårvagnen och vi pratar strunt, ackompanjerade av spårvagnsgnissel och stadsljud.

Ibland går jag ut och dansar sönder mig på stora dansgolv.

Ibland tar jag långa promenader ensam.

Ibland sätter jag mig nånstans med en chailatte och tittar på folk.

Ibland sitter jag på sextonbussen med en mocha och lyssnar på dubstep.

Ibland älskar jag min stad som en bästa vän, och det är så jävla viktigt att komma ihåg när studenten känns så inihelvete avlägsen, livet efteråt så omöjligt, Göteborg som ett fängelse. För det stämmer inte. Inte egentligen.

En gång fick jag höra att olycka är ouppfyllda drömmar. Jag har tänkt på det sen dess. Det blir mer och mer sant för varje gång citatet dyker upp i skallen. Jag tror på det. Olycka är ouppfyllda drömmar. Och drömmar är framtiden, och framtiden kan aldrig vara nuet. Och det är väl så, att man måste leva i nuet? I de drömmar som är uppfyllda? Istället för att tappa fotfästet av allt man längtar efter?

Därmed inte sagt att det är lätt. Tvärtom. Det kan vara sjukt jävla assvårt. Ibland fuckar huvudet sönder för det är så svårt.

Därför hyr jag film med vänner. Dricker te. Dansar. Skrattar tills jag gråter, utan att vara ledsen. Hittar ny musik. Lägger mig på vardagsrumsgolvet och bara lyssnar. Försöker att inte stänga in mig med mina framtidsdrömmar, för de kan aldrig vara här och nu så länge de är just drömmar. Tids nog blir de verklighet. Tids nog.

Tills dess har jag en verklighet framför fötterna som ibland gör mig gråtfärdig av tacksamhet. Ibland.

Dagens lilla glädje-grej: att käka helt satans enorm brunch med familjen.

Sweet dreams <3

And time yet for a hundred indecisions

And for a hundred visions and revisions

In a minute there is time

For decisions and revisions which a minute will reverse

-T.S Eliot

Vissa dagar går snett. Vissa dagar känner du redan på morgonen, den där första medvetna sekunden, när du stänger av alarmet, kniper ihop ögonen mot ljuset, inser att du är vaken - så inser du att det kommer gå snett.

Givetvis kämpar du emot det. Intalar dig att det kommer bli bra, du tänker baka scones eftersom du har sovmorgon men hittar inget bakpulver, skiter i det, vägrar låta dig nedslås, du kollar på en film och äter flingor och lyxkopp varm choklad och tar på dig fejkglasögon och borstar tänderna och fixar hår och smink och tar lyxbussen som tar tre minuter längre men hela tiden känner du bara att det går utför, det går snett. Du sitter på samhällslektion och äter äpple och allt du säger, allt du gör, allt du känner, allt du tänker, går snett. Nånting inuti dig skrapar med naglarna mot själens griffeltavla och universum vrålar i ditt öra att det här kan bara inte vara rätt, det här kan inte stämma. Så du äter en snabb lunch. Lyssnar på dina vänner som ballar ur, du gav för längesen upp att försöka överrösta dem. Önskar att du kunde starta om dagen. Göra om, göra rätt. Du säger hejdå, sätter dig på bussen, knarkar Red Hot Chili Peppers, försöker förgäves förstå vad det är som är så oändligt ledset i dig. Köper bakpulver. Provpeppar sushikväll med vänner, det känns bättre, tar ett överblivet glas cola, det känns också bra.

Vissa dagar är såna, vissa dagar går snett. Det får de göra. Det måste de göra, så att man vet hur en bra dag känns. Men inte fan blir de sneda dagarna roligare för det.

Och det är helt okej.

Jag har faktiskt varit rätt upptagen och tillbringat veckan med att göra en jävla massa ingentingvettigtalls. Vilket involverar fler avsnitt Smallville än jag vågar erkänna, ett par cafébesök med laptopen, en poetry slam-kväll på Café Hängmattan, glass- och tjötkväll med vänner, skrattsabbat smink under bambaidiotiska luncher.

För tillfället sitter jag med omslaget till Red Hot Chili Peppers nyutkomna album I'm With You i händerna. Högtalarna pulserar på sin plats på fönsterbrädan, basen vibrerar i golvet. Jag kan inte hjälpa rynkorna i pannan och skruvar lite obekvämt på mig - det känns helt enkelt sådär. Inte dåligt, inte extatiskt, bara... sådär.

Det är helt okej, absolut. Jag gillar det, det gör jag, jag saknar bara den där råa funken som försvann nån gång i samma veva som Stadium Arcadium dök upp. Men jag har bara lyssnat på skivan i nåt dygn, och it's kind of growing on me. Precis som det brukar vara.

Syster yster fyller tjugo idag, också. Det känns mysko.

Å andra sidan. Vem trodde att jag nånsin skulle bli myndig?

Annars då, ja, jo. Några av mina kompisar badade i älven idag. Göta Älv, that is. Ni vet den där stora, hårt trafikerade, skitsmutsiga älven. Där badade de. Kastade av sig kläderna och hoppade i. Jag filmade. Och skrattsabbade sminket. Och åt sushi. Och mådde så oförskämt bra, där i sensommarsolen.

Fan, jag är ledsen, jag har bara inget att säga idag. Jag har såna dagar ibland. När jag liksom rycker på axlarna och bara låter livet hända, för jag orkar inte styra det själv. Det måste få vara så, antar jag. Så... tja. Ni får väl ha det så bra, och jag hoppas att jag kan komma med nåt bättre nästa gång.

Dagens lilla glädje-grej: att sitta med en gitarr i ett hörn och inte lyssna på någon annan.

Sweet dreams <3