thatsthewaywegetby

Jag sitter på Älvsnabben mot Klippan och tappar förståndet. Vattnet är blygrått och mitt ansikte är bedövat av vinden och jag vill gråta. 

Den här sortens förvirring är inte ens rolig. Har jag drömt ihop fyra månader? Åkte jag nånsin till Brighton? Lämnade jag ens Göteborg? 

Det är som tiden har stått stilla här. Vi går fortfarande till Sticky Fingers och pimplar vitvinsglas och snackar ljuvligt mycket strunt och jag spelar piano och glömmer skölja ur yoghurtpaketen och dricker te som smakar projektarbete och känner mig lite instängd. Jag kan det här. Jag kan det här. Alldeles för bra. 

Jag hänger upp verkligheten på småsaker. Jag går runt i kläder jag inte kunnat ha på flera år för jag har rasat i vikt nu. Jag chattar med Malek i timtal, bara för att försäkra mig om att jag inte hittat på honom. Det är så sjukt. Det är som att leva med konstant déja vu. Och det är nyårsafton och jag vaknar med en tanke som tar luften ur mig: fan. Jag åker tillbaka imorgon. 

Tanken på jobbet får mig att tappa balansen. Någon säger telefon och jag vinglar till, jag berättar om en jobbarkompis och måste hålla mig i något. Pappa frågar hur är läget och jag börjar gråta. Jag vet inte vad det är men jag har aldrig hatat något så mycket. Vänner och familj och pojkvän ler och säger att det är naturligt att hata sitt jobb. Mina ögon bränner och jag skakar på huvudet, nej, ni fattar inte, det är mer än så, det är bortom att bara otrivas, jag går fan sönder varje gång jag går dit. Och ni ler igen och säger okej men ni förstår fortfarande inte. Det är okej. Bara ni fattar att det suger just nu. Att jag är ihålig och trasig just nu. Att jag bara behöver kärlek just nu. Att det är tufft just nu. 

Och det är nyårsafton och jag ska käka middag med familj och sen fira in 2013 med vänner. Det är bra. Jag spelar mycket gitarr och har sjungit mig hes och träffar Alice och det är bra. Jag dricker en jävla massa te och Skypar med Malek och stökar till mitt rum och provar förundrat gamla kläder och det är bra. Det är tufft just nu men det finns saker som är bra. Jag klamrar mig fast vid det och Alice ger mig choklad och det är bäst. 

Gott nytt år, vänner. Jag skriver en årskrönika nån annan gång. Nu ska jag fucka upp mina fingertoppar lite mer på gitarren och sen pressa ner fötterna i mina skyhöga klackar. Kärlek. 

 

Visst är det lite naivt, men jag önskar bara att det var lättare. 

Jag läser igenom blogginlägg från längesen och jag slås av tryggheten. Det var för mycket av den och det var det som var problemet, men nu kommer jag på mig själv med att sakna det. Jag vill inte oroa mig för att bli kickad från ett tredje jobb. Jag vill inte oroa mig för hyran. Jag vill inte oroa mig för att Malek vill till Libyen. Jag vill inte oroa mig för universitetsansökningar. Jag vill inte oroa mig för mitt förhållande. Jag vill inte oroa mig över hur sönder jag kan vara. Det enda jag vill behöva oroa mig för är en inlämning, att lukta rök efter en utekväll, vad jag ska käka till middag, om jag ska hinna till vagnen.

Jag är bara - så - jävla - trött. Utmattad.

Jag vill inte säga det för jag vill inte erkänna att det är sant, men det är det. Jag är så in i benmärgen slutkörd av att hela tiden oroa mig. Det sliter för hårt på skalet av frihet som hittills skyddat mig från de djupaste svackorna och nu är det ingenting kvar mellan mig och omvärlden. Jag är Jacks blottade nerv. Och fan. 

Jag stirrar mig blind på helgen. Idag är sista skiftet innan jag tar julledigt fram till 2a januari. Ikväll ska jag fira med att försöka stränga om en gitarr som Malek köpte till mig (för han visste hur mycket jag saknade musik, sa han - jag menar, vafan? Vem gör så?) och imorgon sova längelänge. Sen kommer jag stillsamt tillbringa helgen och juldagarna med Malek innan jag på Annandag Jul dimper ner på ett plan hem till Sverige ett par dagar över nyår. Jag förväntar mig många kramar och Queenhäng och kaffedejter. Och jag är så pepp. Jag behöver det här. Jag behöver semester från min oro. Jag behöver få vara liten igen. Jag behöver landet och jag behöver min egen säng och jag behöver mina vänner och jag behöver mitt objektiv och jag behöver krama min mamma och jag behöver spela piano och jag behöver min duffel och jag behöver välja det här igen. Just nu vill jag bara lägga armarna över huvudet och gråta för jag är Jacks blottade nerv. Jag har sagt att det ordnar sig så många gånger att det inte betyder nånting längre. Jag behöver ladda batterierna. Jag behöver en paus. 

 

Det som pågår härborta. 

Jag fick fundraiserjobbet och har jobbat några dagar och har aldrig hatat någonting så intensivt. 

Visst är det för en bra sak. Mycketmycket bra. Jag är på en kampanj för NSPCC, typ som BRIS eller nåt liknande, fast mycket större. Jag kan praktiskt taget scriptet i huvudet. Men många jag ringer blir så lacka. Hur fick du det här numret? Jag ger för fan redan till välgörenhet, låt mig vara! Jag har precis förlorat jobbet, jag har inte råd säger jag! 

För vi måste fråga tre gånger. Tre jävla gånger. Visst är det för en bra sak, men för helvete. Det är människor vi snackar om. Vill de inte så vill de inte. Vissa lägger på i örat. Vissa blir förbannade. Vissa är senila. Vissa är ensamma. Vissa är skittrevliga. Vissa ger till och med pengar. Men de flesta ber mig bara vänligt men väldigt bestämt att hålla käft. Utan mina underbart mysiga jobbarkompisar, Livvie, Stephen, Simon och The Lukes, så hade jag slutat för länge sen. Jag hatar fan det här. 

Jag gråter på väg till jobbet, jag gråter på väg från jobbet, och ibland gråter jag till och med på jobbet, och sen kommer jag hem och så kläcker min pojkvän ur sig att han känner för att sticka till Libyen och vara engelskalärare där i ett halvår, och jag gråter så till den milda grad att jag ser ut som en seriefigur med mascarasvarta tårstrimmor på kinderna. Fuck fuck fuck fuck fuck säger jag, vi fixar det säger han, jag älskar dig säger han, sen kan vi plugga på universitetet säger han, vi fixar ett eget ställe säger han, fuck fuck fuck fuck fuck säger jag. 

Jag är trött, vänner. Jag är så in i benmärgen trött på att oroa mig, grubbla, snåla, vara rädd. Nån sorts sluss har öppnats i mig och jag gråter så mycket nu. Vaknar med svullna ögon och bara oroar mig för... allt. Jag önskar att det kunde vara lätt. Att jag kunde slappna av. Att jag kunde åka hem över jul och få vara liten igen. 

Men. On a more positive note. Kom att tänka på det här med Luciafirande häromdan när jag skulle försöka förklara för Malek vad vi gör vid jul i Sverige. Så basically, sa jag, så klär alla ut sig i vita dräkter, går i procession och sjunger psalmer, och följer en brud med en krona av levande ljus. Han gav mig en mycket underlig blick. Ja-ha, sa han. Nej nej, skrattade jag. Det är inte alls som det låter. Det är inte så religiöst egentligen. Eller, det är för att hylla ett kristet helgon. Men det är bara en tradition, egentligen. Och tjejerna har ljus i händerna och killarna har vita toppiga hattar och små spön med stjärnor på och sen äter alla saffransbullar och dricker varmt kryddat vin. Ja-ha, upprepade han och tittade rakt fram. Ähmäh, sa jag. 

 

Jag sitter på bussen och tjejen mittemot mig luktar rutten fisk. 

Jag vill inte tänka det för det är så elakt men tanken har etsat sig fast, och jag vrider huvudet i en lätt onaturlig vinkel mot fönstret för att undvika lukten. Och jag är sen. Hjärtat bankar av stress och oro och koffein och utanför fönstret snöregnar det. Busschauffören chillar stenhårt. Snackar med resenärer och tar det lugnt på hållplatserna. Min jobbintervju börjar om fem minuter och jag vet inte ens hur långt det är från hållplatsen till byggnaden jag ska till. Jag försöker tänka lite zen, lite tao: finns det en lösning till problemet? Ingen idé att oroa sig. Finns det ingen lösning? Ingen idé att oroa sig. Så ja. Nej. Jag flippar ur. 

Jag kubbar över några övergångsställen och stormar flåsande in i en lobby nånstans och fyller i ett besöksformulär i recpetionen. En handfull människor betraktar mig under tystnad. Jag frågar tre gånger vilket datum det är innan jag hör att tanten i receptionen står och upprepar fifth. Fifth. FIFTH. Jag ler dumt och ger henne pappret. Tanten vinkar till en man och säger we've got another one for you. Killen nickar, och med vår lilla grupp i släptåg tränger vi oss in i en hiss och hamnar i en sorts konferenslokal där vi fyller i papper och sedan gör vi ett testsamtal där vi pressar en imaginär bidragsgivare på pengar för cancerforskning. Det är det jobbet går ut på, alltså. Som en telefonförsäljare fast de kallar det fundraiser. För välgörenhet, alltså. Cancer och Röda Korset and shit. 

Jag vet inte. Det går okej. De ber mig komma tillbaka dagen efter för att ha en träningsdag. Jag ler mitt charmigaste leende, lämnar in mina papper och säger cheers, see you tomorrow. 

Jag går hem och flänger ihop vad jag än kan hitta i frysen, blandar pasta med spenat med quornfärs med sweet chilisås och äter lite besviket och väldigt snabbt innan jag bättrar på sminket och power walkar till secondhandaffären jag precis börjat volontärjobba i. Och. Jag måste få säga. Det är så trevligt. The store manager, Richard, skämtar ofta och skrattar mycket, och första gången jag träffade honom började han kalla mig Lis. Så när jag ropar på honom från lagret hojtar jag Rich! Hey where you at yao, och han skrattar högt och gör en kopp te till mig. Två-tre timmar förflyter på liknande sätt. Jag lär mig kassan och rotar fram CD:s och price tagar kläder och badmattor. Småpratar med folk och medarbetare. Är förvånansvärt trygg. Trivs. Sen går jag hem och kollar på Harry Potter.