Sankta Lucia, Skänk Mig En Tia

Det som pågår härborta. 
Jag fick fundraiserjobbet och har jobbat några dagar och har aldrig hatat någonting så intensivt. 
Visst är det för en bra sak. Mycketmycket bra. Jag är på en kampanj för NSPCC, typ som BRIS eller nåt liknande, fast mycket större. Jag kan praktiskt taget scriptet i huvudet. Men många jag ringer blir så lacka. Hur fick du det här numret? Jag ger för fan redan till välgörenhet, låt mig vara! Jag har precis förlorat jobbet, jag har inte råd säger jag! 
För vi måste fråga tre gånger. Tre jävla gånger. Visst är det för en bra sak, men för helvete. Det är människor vi snackar om. Vill de inte så vill de inte. Vissa lägger på i örat. Vissa blir förbannade. Vissa är senila. Vissa är ensamma. Vissa är skittrevliga. Vissa ger till och med pengar. Men de flesta ber mig bara vänligt men väldigt bestämt att hålla käft. Utan mina underbart mysiga jobbarkompisar, Livvie, Stephen, Simon och The Lukes, så hade jag slutat för länge sen. Jag hatar fan det här. 
Jag gråter på väg till jobbet, jag gråter på väg från jobbet, och ibland gråter jag till och med  jobbet, och sen kommer jag hem och så kläcker min pojkvän ur sig att han känner för att sticka till Libyen och vara engelskalärare där i ett halvår, och jag gråter så till den milda grad att jag ser ut som en seriefigur med mascarasvarta tårstrimmor på kinderna. Fuck fuck fuck fuck fuck säger jag, vi fixar det säger han, jag älskar dig säger han, sen kan vi plugga på universitetet säger han, vi fixar ett eget ställe säger han, fuck fuck fuck fuck fuck säger jag. 
Jag är trött, vänner. Jag är så in i benmärgen trött på att oroa mig, grubbla, snåla, vara rädd. Nån sorts sluss har öppnats i mig och jag gråter så mycket nu. Vaknar med svullna ögon och bara oroar mig för... allt. Jag önskar att det kunde vara lätt. Att jag kunde slappna av. Att jag kunde åka hem över jul och få vara liten igen. 
Men. On a more positive note. Kom att tänka på det här med Luciafirande häromdan när jag skulle försöka förklara för Malek vad vi gör vid jul i Sverige. Så basically, sa jag, så klär alla ut sig i vita dräkter, går i procession och sjunger psalmer, och följer en brud med en krona av levande ljus. Han gav mig en mycket underlig blick. Ja-ha, sa han. Nej nej, skrattade jag. Det är inte alls som det låter. Det är inte så religiöst egentligen. Eller, det är för att hylla ett kristet helgon. Men det är bara en tradition, egentligen. Och tjejerna har ljus i händerna och killarna har vita toppiga hattar och små spön med stjärnor på och sen äter alla saffransbullar och dricker varmt kryddat vin. Ja-ha, upprepade han och tittade rakt fram. Ähmäh, sa jag. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0