Jag Tror

Och jag funderar på det här med kommunikation. 
Klockan är nånstans strax innan dagen efter och jag sitter omgiven av lättklädda dansande studenter med ett glas gratischampagne i ena handen och min iPhone i den andra, som jag apatiskt stirrar på. Killen jag var på dejt med (fortfarande: DEJT! Haha! Vafan!) skulle hängt med ut, men bangade plötsligt. Han har varit sval, opersonlig, på sms, jag är så jävla sårad. Han ska egentligen laga mat till oss imorgon men tonen är så kylig. Så jag skriver så ödmjukt jag kan mellan de vettskrämda champagneklunkarna: bara om du fortfarande vill. I'm not trying to be funny, utan bara erbjuda dig en enkel utväg om du inte känner för det. Jag skulle fatta, vet du. 
Han skrattar åt mig, kallar mig söt. Säger att det är klart han vill komma och laga mat åt oss. Att han vill stöka till i köket och krypa upp i soffan med en film. Jag slappnar av en aning. Och jag vet att det är en så liten, mikroskopisk jävla grej, men för mig är det stort: jag visar klart och tydligt att det känns som nånting är fel. Jag säger det. Jag, med min historia av att undvika konflikter tills de blir preskriberade. Jag konfronterar. 

Det är ett par timmar senare och jag trängs i en säng med min irländska hostelpolare och hans tjejkompis. Hon sover och andas långsamt bredvid oss, jag och snubben ligger och snackar viskandes. Först vill jag vara väldigt tydlig med att polaren är just bara en polare, vilket vi båda är medvetna om och har pratat om. Sen vill jag berätta om hur många gånger, och på hur många olika sätt, han säger att jag är vacker. Inte på något raggigt sätt, utan bara... vänligt. Som om han vet att det är precis det jag behöver höra, eftersom jag fortfarande inte tror på det. Och jag menar, varför skulle jag? Den enda som kallar mig vacker annars är min mamma, och när resten av världen säger åt mig att jag borde gå ner i vikt köpa nya kläder ha snyggare hår träna oftare sola mer, så... räcker det inte. Jag är ledsen, mamma. Du har gjort ditt bästa. Men det har inte räckt. Och där i gryningsljuset i hans rum säger polaren att han kommer fortsätta säga det till mig, tills jag tror honom. Och jag väntar. På att han ska börja garva, driva med mig, håna mig, säga gick du på den lätta! Du är fan inget speciellt så schas och stick och brinn nu va. Men han ligger bara där tyst och sömnig. Jag tittar in i väggen och tänker: varför säger vi inte det här till varandra oftare. Om vi vill kunna vara nöjda med oss själva undrar jag om vi inte får börja med varandra. Bekräfta våra nära och kära precis som de är, berätta för dem hur värdefulla de är, säga att de är vackra om vi tycker det, så att när någon säger det till oss, så kanske vi kan ta till oss det. Vi kan inte ge reklamerna och skönhetsindustrin rätt. Och jag tror att motståndet börjar med att vi förutsättningslöst bekräftar vänner och familj. Och jag tror att vi måste kommunicera mera. Och jag vet hur jävla skrämmande det är. 
 

Kommentarer
Postat av: Zellpsynt

Var hälsad fellow månvarelse! När jag har problem med kommunikationen så brukar jag lyssna lite på Pink Floyds "The Division Bell" som just handlar om det.

Annars finns Skypé yo.

2012-10-24 @ 15:28:02
URL: http://zellpsynt.blogspot.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0