Och Där Trillade Polletten Ner
Det är de små sakerna som känns störst.
Att komma hem och, fortfarande med musik i öronen, vrida om nyckeln och dra upp ytterdörren till huset. Knuffa upp lägenhetsdörren, hojta hallå till Elin och Hannah som lagar mat.
Gå runt med en kundvagn inne på en monstruöst stor Tesco's och vårdslöst kasta ner kakor och sallad och mjölk om vartannat.
Svara i telefon på engelska.
Sitta uppflugen i en fönstersmyg i vardagsrummet med en tekopp och min Macbook och då och då kasta en blick på det ilskna regntunga havet.
Sätta upp posters på Jimi Hendrix och Audrey Hepburn på väggarna.
Ljudet av kassan som öppnas på jobbet.
Att säga bye see you tomorrow hun till mina jobbarpolare.
Muskelminnet när jag staplar koppar och fat på varandra på effektivast möjliga sätt innan jag vinglar ner till köket.
Att dra på mig mina stora mjuka sockor och tassa runt på heltäckningsmattan.
När jag precis har diskat klart och sätter mig bredvid Elin i soffan och tittar på serier.
Det är de små sakerna som känns störst, för de är de enda jag kan ta in. Det är sådana saker jag har kunnat se framför mig när jag funderat på hur det kommer vara Att Ha Flyttat Hemifrån, det är sådana saker som får mig att få svindel på ett behagligt sätt och sådana saker som får mig att fatta att det här är verkligt, det här är på riktigt. Jag tror inte att det har börjat sjunka in förrän precis just nu.
Jag har flyttat hemifrån. Jag bor i England.
Åh herregud.
Wow.
Mitt Jobb
Persongalleri Och Så Vidare
Nuförtiden finner jag mig själv, allt mellan tre och tio timmar om dagen, omgiven av ett visst gäng människor. Det blir en särskild sorts relationer som uppstår. Tro mig eller ej, men det blir liksom, vad ska man säga. Intensivt. Intimt på nåt vis, för vi behöver hela tiden jobba tillsammans, lite som en helhet. Det är mycket intressant.
Först har vi Tracy, nere i köket. Med sin milsbreda sydengelska dialekt och mumlande oförståeliga slang har hon ett fantastiskt leende och är den jag ventilerar med när jag kommer nedspringande med två brickor disk och ännu en berättelse om hur jag fuckat upp i kassan. Tracy skrattar, säger nåt jag inte riktigt hör, garvar och säger don't let it get to you. Jag nickar. Tar ett djupt andetag och kubbar upp igen.
Sen, såklart, Gen, som är mycket professionell. Hon är den som gör kaffe och rättar till mina misstag i kassan och ber mig hämta mackor och visar hur vi serverar scones och vänligt men bestämt ber mig komma ihåg att skriva ut toasted eller non-toasted på våra bagels. Hon är mina föräldrar och mina lärare och alla gånger jag hatat att bli tillsagd vad jag ska göra. Hon är min chans att komma över mig själv och mina prestationskomplex.
Sen har vi Malek, ett libanesiskt bombnedslag med hipsterglasögon, ett enkelt leende och en svag lukt av svett och curry, som var först att med allvarlig min fråga hur allt gick för mig, om jag klarade mig bra. Vi har fått en liten vana att stå och hänga bakom disken, han vid kaffemaskinen, jag precis bredvid eller vid kassan, och snacka slött om allt mellan fotografi och hipsters och arabiska.
Vi har även Bethan (tror jag. Jag är fortfarande inte helt säker. Jag mumlar bara nånting och hoppas att hon inte hör), som tydligen är min chef. Hon ler brett och ofta och pratar snabbt som fan och jag ler lika brett tillbaka och nickar och sen frågar jag Malek.
Nånstans chillar även Jonathan runt, en kille som inte utstrålar något annat än just chillhet. Killen har en aura som bara får mig att slappna av. Han är som en surfare som allting bara ordnar sig för. Han är lite av ett mysterium, men det är okej, han är inte mystisk på nåt obehagligt, konstigt sätt, utan bara... chill. Chill personifierat.
Sist men inte minst har vi Chloe, som är en ängel. Förlåt. Men det är hon. Hon borde inte kunna existera. Hon är den absolut sötaste, genomsnällaste, mest sympatiska människa jag nånsin stött på. Jag kan inte låta bli att le när jag ser henne, för hon ler alltid tillbaka och ser så oskyldigt vänlig ut.
Och så jag. Med frissigt hår tillbakadraget i en knut i nacken, ett smutsigt förkläde, torra diskhänder, en konstant frågande min klistrad i ansiktet, ett ursäktande leende mot varje kund jag möter. Alltid råförvirrad och/eller stressad. Men lycklig. Jag ser fram emot att gå till jobbet, trots nio- eller tiotimmarsskift och stress och hets och dålig lön. För jag diggar de här människorna. Och jag passar in. Jag passar som en pusselbit i vår dysfuktionella lilla caféfamilj.
Återinsikt
Och ja, allt är fortfarande bra.
Sitter för närvarande i en mjuk fåtölj på Urban Outfitters, Hannah och Elin provar kläder, jag gick direkt hit och satte mig, tittade ner i marken, vågade inte titta på kläder av rädsla för att hjälplöst impulsköpa nånting. Det hände igår. Jag köpte mörkgröna jeans. Jag kunde inte hjälpa det. Jag går runt i dem och förgås av självförakt varje gång jag ser mig i spegeln. Självförakt och en gillande blick, how YOU doin'?
Vädret har slagit om, från de två veckorna strålande sol och småljumma vindar, till fjorton grader och ilskna skurar. Och det blåser.
Gick ner till havet igår, tre minuter från vår ytterdörr (vi ser havet från vardagsrumsfönstret), och fotade de arga vågorna. Och det var det bästa jag gjort sen jag kom hit. Jag skojar inte ens. Bättre än att skaffa ett jobb, än att hitta lägenhet, än att få vänner. Den halvtimmen (timmen?) var det bästa jag gjort. Dels för att jag skakade av mig en envis irritation som suttit i hela dagen, men mest för att jag inte fotat på så länge, och nu kom på hur fruktansvärt mycket jag älskar det. Kom tillbaka hem och strålade. Hannah och Elin tittade på mig. Jag fotade, förklarade jag. Jahaaa, sa de förstående, och sen var det inte mer med det.
Snabb Update Och Häftighet
Fort som fan medan jag kan snylta på grannens internet.
Sitter för närvarande i fönstret ut mot gatan i vår nya lägenhet på Fourth Avenue i Hove. Det är en ljuvlig liten tvåa ca tjugo minuters promenad från Churchill Square, tjugofem minuter från mitt jobb. Vi har två sovrum, ett med dubbelsäng (Stora Rummet), och ett mindre med enkelsäng (Lilla Rummet), som jag för närvarande ockuperar med min förhoppningsvis avklingande förkylning. Vi har även ett relativt rymligt vardagsrum med stora fönster, en bedrägligt mjuk soffa, samt en liten lucka in till köket. Vi har varken mögellukt, varmvatten (vi har bara lyckats få ut ljumvatten) telefonmottagning eller bredband, vilket gör att vi är totalt isolerade i vår lägenhetsoas, bortsett från de stulna stunder då vi kan hacka in oss på grannens trådlösa signal.
Elin står i köket och lagar mat (vegetarisk improviserad lasagne), jag småpratar med henne genom köksluckan, Hannah duschar. Ikväll ska vi laga chokladmuffins och titta på Breakfast at Tiffany's. Det har regnat hela dagen, vi har storhandlat på Tesco, druckit stora mängder te, suttit i fönstersmygar och haft slöa samtal om just ingenting särskilt. Imorgon ska jag jobba förmiddagsskift och vi ska undersöka möjligheter till bredband.
Jag har hittills jobbat ett par gånger, senast igår då jag mirakulöst nog tog mig igenom ett niotimmarsskift trots en brutal förkylning. Räddningen var Ipren, mochakaffe och mycket trevliga arbetspolare som fick mig att skratta och äta kaka.
Jag trivs. Jag trivs verkligen. I lägenheten och på jobbet, i stan och med människorna. Jag är lycklig. Det är en ganska häftig sak att kunna säga.
Jag är lycklig. Tänkte bara att ni kanske ville veta det.
Hemma Bäst Aka En Definitionsfråga
Det känns mysko när vi går in på GoodDeal Agency, fem minuter väster om Churchill Square. Lite b. En svagt brummande fläkt i ena hörnet, en gitarr lutad mot någons skrivbord, en lätt unken doft i rummet. Vi slår oss osäkert ner vid ett skrivbord tillhörande en man som vinkar in oss med en fläskig hand. Hans engelska är halvtafflig, men så fort han får veta att vi är svenskar lyser han upp och blir skitglad. En japansk kollega kommer fram och blir också skitglad. Alla på agencyn älskar tydligen svenskar. Vi ler och nickar förvirrat, vad säger man, typ... tack?
Den japanska kvinnan kör fram sin bil och sen åker vi med henne ett par minuter till ett hyfsat lugnt, SKITFINT område i Hove, ca en kvart utanför supercentrala Brighton. Bilen stannar utanför ett hus ett eller ett par hundratal meter från stranden, med en snygg fasad, stilren hiss. Och lägenheten känns som ett hem. Jag och Hannah tassar runt på heltäckningsmattan, hummar lite med huvudena genom dörröppningarna, pekar på de stora fönstrena i vardagsrummet och nickar mot varandra, javisst, några kuddar här, en filt där, åh, lite ljus på bordet där, titta det ingår micro och tvättmaskin, vi hade kunnat bo här, eller hur, Hannah tar kort för att visa Elin som kommer dagen efter. Jag vädrar misstänksamt i luften, men nej: inget mögel.
Vi trivs.
Dagen efter jobbar jag på förmiddagen (plocka disk le mot kund taffla runt med kassan skratta generat diska diska diska), sen går vi tillbaka till GoodDeal Agency. Samma man som igår ler brett och igenkännande efter ett par sekunders förvirring. Ge oss lägenheten, säger vi. Det kan vi lösa, säger han.
Så imorgon flyttar vi till en lägenhet.
Bah så bah.
HA!
Okej. För er som missat både facebook och Twitter och Skype och sms:
JAG HAR FÅTT JOBB!
Ville bara säga det.
Extremt Torrt
Att se Hannah sitta på the coach station var som att bli slagen med ett mjukt duntäcke. Jag tjöt till och sen sprang jag fram och kramade skiten ur henne. Det var mycket trevligt. Att sedan ha någon att käka middag med för (praktiskt taget) första gången på en dryg vecka var ännu trevligare, att ha någon som fick mig att skratta (man glömmer så snabbt hur härligt det är) var helt enkelt ljuvligt.
Så vi käkade lite middag på piren och kollade lite på film i sängen och drack lite te och la oss lite extremt tidigt och det var lite jättemysigt.
Dagen idag har alltså, för den intresserade läsaren, spenderats på MacStore i Churchill Square Shopping Centre där Hannah köpte en iPhone och jag dreglade storögt över alla prylar jag såg, samt på liten promenad runt The Lanes för att få Hannah acklimatiserad till tillvaron. Nu sitter vi på (vårt) favorithipstercafé, Hannah skriver cover letter, jag skriver detta, vi skypar lite med Elin som kommer på tisdag och grekiska guden bjuder med oss till pasta night ikväll. Det innebär att vi tar med egen pasta och öl och svänger förbi på middag.
Vi har det bra, här borta. Jag saknar er mindre och mindre.
Nothing more to report.
Det Har Blivit Bättre
Min engelska är ganska bra.
Det är inte, tycker jag, att skryta eller tro mig eller nåt sånt. Det är helt enkelt fakta. Min engelska är ganska bra. Inte exceptionell, inte OHMYGOD-bra, men... bra.
Många, både i Sverige och här i Brighton, blir konfunderade på grund av detta, lite störda, stötta, nästan. Ger mig en anklagande blick: jamen varför pratar du så bra engelska?
Att till detta svara jag vet faktiskt inte, jag bara gillar språk, är, har jag märkt, inte så populärt. Jag får en misstrogen blick och sen tenderar samtalet att dö ut ganska snabbt. Om jag däremot har något att skylla på, en orsak, så slappnar folk av på ett helt annat sätt. Jaha, din systers pojkvän är engelsk, du måste ha umgåtts en hel del med honom, okej, eller, jaha, din bästa kompis är halvengelsk, då förstår jag - ger folk en ursäkt. Det gör det acceptabelt för dem. Men jag tycker det är tråkigt.
Självklart, både Ben och Hannah har gjort sitt för min engelska. Utan tvekan. Men faktum kvarstår: det är inte helt deras förtjänst, de är inte den enda orsaken till att min engelska är såpass bra som den är. Den största orsaken är att jag helt enkelt gillar språk. Jag tycker det är tråkigt att det inte räcker. Men nåväl.
Att provjobba på Café Coho i förmiddags var tamejfan riktigt trevligt. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte... trevligt. Stressigt, svårt, svettigt, javisst (dessa förväntningar infriades också), men inte trevligt. Men det var det. Min supervisor var snäll, resten av gänget likaså, alla var väldigt hjälpsamma och sociala. Jag hittade saker att göra nästan hela tiden, och när jag inte kom på nåt så kom någon med en vänlig fingervisning. Jag log mycket, sa många excuse me sir/madam/miss i'm very sorry, enjoy, hey how are you. Jag fattade galoppen ganska snabbt, plockade disk, delade ut kaffekoppar och sorterade ren disk. Min supervisor sa att jag jobbade bra. Och det kändes som jag gjorde det. Ja. Det kändes bra.
Så vi får se. Jag har ingen aning om jag får jobbet, men jag borde i alla fall ligga ganska bra till vid det här laget. Och fan, det vore verkligen grymt. Jag diggar stället, gillar folket. Det känns... bra. Det känns bra.
Och nu chattar jag med grekiska guden som vill ha bilderna jag tog från karaokekvällen. Jag tycker om grekiska guden. Grekiska guden är rolig. Och om två timmar kommer Hannah.
Det har blivit bättre. Haha. Tacksamheten.
Fetma
Då ska vi se.
Vi börjar med igår.
Efter min lilla update från piren går jag hem till hostelet och kollar på slutet på nån dålig film och sitter barnvakt åt någons iPad. Klockan närmar sig nio och jag ska precis gå och göra mig iordning för att gå ut när jag får ett mail från en caféägare som frågar om jag kan komma på intervju imorgon klockan 11. Hjärtat hoppar över ett slag och jag kisar misstänksamt mot skärmen. Sen viftar jag med händerna och fnissar och svarar att det låter jättebra tack vi ses då. Flänger iväg till 18bäddsrummet och gör mig iordning.
Jag är två minuter tidig till baren där jag avtalade att ses med parallallklasspolares grekiska gud till schweizisk kompis, och jag ser ingen utanför, så jag väntar, fem minuter blir tio blir femton, jag blir nervös, jag undrar om jag kanske bara borde gå hem och lägga mig tidigt, jag skiter i det, jag går in och ser mig omkring, ser ingen jag känner igen, är nedslagen på väg ut igen när jag precis vid ingången fångar någons blick, och jajemen, är det inte grekiska guden, jovisst, han har sparat en plats åt mig och är glad att jag kunde komma. Jag strålar och hälsar vitt och brett, köper en cider. Kommer ifrån grekiska guden och snackar med en härlig holländare. Kommer ifrån honom, pratar med en annan schweizare, hittar tillbaka till grekiska guden och hans vän. De pratar om saker de ska göra som de tycker jag borde hänga med på. Jag skrattar och säger I'd love to. Runt elva-tolvtiden går jag hem, nynnandes för mig själv, lite lycklig.
Vaknar nio timmar senare med ett ryck, ja jävlar, jobbintervjun ja, bloody hell, käkar snabb frukost, skypar med mamma och syster ysters engelska pojkvän, gör mig iordning (drar ner på eyelinern, en enkel grön anspråkslös tröja, svarta byxor, hey, vem skulle inte vilja anställa mig nu), hittar adressen och väntar på att klockan ska slå 11. På slaget går jag in och knackar försiktigt på den öppna dörren. En man står längst in i lokalen, den är under ombyggnad, en stor röd härligt sliten tegelvägg, ett par väggfasta, väloljade bord, byggdamm på golvet och en splitterny kaffemaskin. Vi hälsar, jag gillar honom vid första anblick, han känns så... sympatisk. Vi snackar lite vänligt, han ställer lite frågor, jag håller darrningarna i schack när jag fiskar upp mitt CV och ger det till honom, jag är vettskrämd men förvånansvärt glad. Vi tjötar i en kvart och sen ber han mig komma imorgon och provjobba i två timmar. Jag nickar ack så självsäkert, säger tack, skakar hand, ler brett och säger have a nice day. Han lät optimistisk. Det gjorde mig hoppfull. Och imorgon kommer Hannah.
Vet ni vad, med lite tur ska det här nog bli ganska jävla fett.
Växtvärk Och Wok
Jag börjar få swag i stegen när jag går genom Brightons blåsiga gator nu.
Visst går jag lite vilse i The Lanes, men jag sträcker på mig och går med ett vid det här laget professionellt jobbsökarleende in på vart och vartannat café jag hittar och tvingar på dem mitt CV. Jag kan gatorna och känner mig hemma på piren. Sen klappar jag mig själv på axeln och kollar på film på favorithipstercafet.
I skrivande stund sitter jag på piren och käkar wok i solnedgången. Jag tror att det är Dovers vita klippor i öster, och en dånande vind och bländande sol från väster. Parallellklasspolares polare frågade om jag ville med ut ikväll, jag tvekade en stund, jag menar, jag har bara träffat snubben en gång, men å andra sidan, han var ju sjukt go, fast, tänk om det blir jätteawkward, men, hey, vem fan bryr sig. I så fall går jag hem. Jag behöver ju vänner.
Och medan jag satt och svarade 'nejmen vet du vad det låter faktiskt jättetrevligt vilken tid tänkte ni', så insåg jag att precis där, precis just då, så växte jag lite till. I Göteborg hade jag sagt tack men nejtackjagmåstevattnaminkaktus, men jag har inte råd med att göra det här. More importantly, jag VILL inte göra det här. Jag behöver helt enkelt växa här.
Och killen var ju faktiskt chill.
Rutin
Vardagen i Sverige börjar äntligen kännas avlägsen nog för att göra plats åt den engelska.
Jag tenderar att vakna runt 9.30, sega mig upp med datorn under armen till lobbyn och den småtragiska frukosten bestående av flingor, mjölk och toast med marmelad. Sen sitter jag där i nån timme, dricker te, pillar med lite bilder, nåt cover letter, ett blogginlägg kanske. Så gör jag mig iordning i maklig takt. Stirrar i spegeln och gör upp en preliminär plan för dagen. Jag brukar hinna göra nåt ärende eller två, till exempel fixa SIM-kort, skriva ut cover letters eller liknande, innan det är dags för lunch, vilken brukar intagas antingen i form av varm asgod macka på mitt favorithipstercafé eller billig wok längst ut på piren. Efter lunch (lång, lång satans lunch, vanligtvis ackompanjerad av Skypesamtal och/eller facebook/blogg), brukar jag försöka ta mig ut och tvinga på caféer mitt CV i en eller ett par timmar innan jag klappar mig själv på axeln och nöjer mig för dagen. Under senare delen av eftermiddagen är jag alltså extremt tillgänglig för Skypesamtal; undantaget varandes igår då jag träffade kära parallellklasspolaren Jane för fika, middag och karaokekväll på en mycketmycket engelsk pub med hennes ljuvliga studentkompisar. Igår var en synnerligen bra dag. Igår gick jag och sjöng för mig själv påväg hem från puben, igår gissade jag mig fram i melodin på Wonderwall, omgiven av dessa levnadskåta studenter. Igår såg jag en framtid skymta och den såg, om jag får säga det själv, jävligt bra ut.
Idag är en inte riktigt lika bra dag. Idag är jag så sömnig. Inte bakfull - tro det eller ej - utan bara så in i skelettet trött. Tittade in på ett café/restaurang som min irländska BFF rekommenderade. De hade stängt. Jag gick därifrån direkt till min lunch och har nu suttit här i en dryg timme. Skelar mot skärmen. Är för sömnig för att orka växa som person.
Jag vet att jag antagligen borde jobba hårdare, men jag måste vara snäll mot mig själv. Trots att det hela tiden går bättre och känns lättare, så är det här tufft; jag fokuserar fortfarande mest på att orka med. Och det måste få vara okej. Jag gör så gott jag kan, helt enkelt.
Glädje
Jag slår in koden och drar i dörren till vårt 18bäddsrum. Lampan lyser rött och jag lackar. Jag drar i dörren igen. Den öppnas inte. Jag är trött och lite småledsen och fan. Knappar våldsamt in koden igen när dörren plötsligt öppnas inifrån, jag trycker förvånat upp den, möts av ett asgarv i dunklet och en engelsk mansröst yeah you've gotta pull the handle up, not press it. Jag slänger in min väska på min säng, yeah I KNOW, svarar jag, haven't had a problem in four bloody days until now. Går irriterat ut och gör om proceduren. Dörren öppnas utan problem. Engelsmannen garvar igen. Det smittar, jag skrattar trött jag också. Vi snackar lite och sen slutar vi inte med det på fem-sex timmar. Vi promenerar och käkar middag på piren och jävlas lite och kollar youtubeklipp och dricker te och promenerar mer och byter nummer och skrattar väldigt väldigt mycket och det känns som vi känt varandra fan så mycket längre än bara ett par timmar. Och det är så enkelt. Så fruktansvärt jävla välbehövt. Alla tankar på CV:n och hemlängtan och glasskålar och vitvinsglas förpassas till ett undangömt litet hörn där de inte gör någon skada. Jag har bara kul. Låter mig själv slappna av och förtränga alla måsten. Sover, vaknar, käkar frukost, dampar, sjunger Disneylåtar på tågstation i en halvtimme innan engelsmannen som egentligen är irländare går på tåg och säger hejdå och kommer tillbaka om åtta dagar. Och livet känns plötsligt så mycket lättare, och framförallt roligare. Jag känner mig busig. Det är kul.
Rörelse
Dag 4.
Internet är alltid lika spännande på mitt hostel. Man vet aldrig hur det ska bete sig. Ibland funkar det felfritt, ibland inte alls, ibland funkar det fem sekunder i taget. Det är ett litet äventyr. Idag funkar det fem sekunder i taget.
Igårkväll satt jag i en park på andra sidan gatan med en spanjor och en Smirnoff Ice, det var trevligt, jag kom ihåg hur skönt det var att skratta, trots att jag inte fick så överdrivet många tillfällen att göra det. Men det var förvånansvärt välbehövt att ha någon att prata med IRL, om man säger. Jag sa att jag hade pojkvän (nej, det har jag alltså inte), men en kvart efter att vi kommit tillbaka till hostelet skriver människan på facebook att jag inte gav honom någon goodnight kiss. Jag stirrade på skärmen. Tror inte att min pojkvän skulle uppskatta det, svarade jag. Out of sight, out of mind, svarade han. Jag garvade. Fortsatte kolla på Mulan.
Jag tror att idag är en lite bättre dag. Tanken på att gå till banken eller en telefonbutik skrämmer inte livet ur mig idag, den får mig bara att darra lite. Idag tror jag att jag kan göra lite lite mer än att bara hålla mig upprätt, jag tror att jag kanske kan börja röra mig framåt. Långsamt, trögt, med svårighet och motstånd. Men framåt.
Alltså ska jag idag gå till bank och telefonbutik. Förmodligen hänga några timmar på mitt favoritcafé och skriva klart några cover letters, fråga runt efter och leta upp nånstans att skriva ut dem på.
Har märkt att småsaker att se fram emot är en enorm hjälp. Mycket, mycket små saker kan räcka långt. Som att ta en kopp te. Äta min Thornton's Fudge. Kolla på en film. Skypedejt med vänner. Preliminärfika med parallellklasskompis imorgon. Såna minisaker ger mig nåt att hänga upp denna skruvade verklighet på, hjälper mig igenom dipparna. Dessa pytteprylar blir hela min värld ibland. Och det är okej. Det får vara så just nu. Det blir bättre.
UppOchNer
Det går mycket upp och ner, som en emotionell vågmaskin. I ena sekunden sitter jag och snackar musikproduktion med en skitsnygg spanjor och är ganska nöjd med tillvaron, i nästa vaknar jag dagen efter och vill dö.
Det finns en särskild känsla som jag har upptäckt, som jag aldrig upplevt förrän de här sista dagarna. Det känns lite som om jag bara har luft i ådrorna, som om världen rör sig lite för långsamt. Hjärtat slår lite för hårt så det nästan gör ont i bröstet och jag kan inte sluta skaka. Och ingenting känns det minsta verkligt.
Ibland (alltsomoftast) har jag så svårt att rättfärdiga det här för mig själv. Ibland och alltsomoftast känns ingen anledning tillräckligt bra för att få mig att förstå varför jag gör detta. Men ibland, alltför sällan, är det nånting som lättar, en sorts dimma som höjer sig och allting känns plötsligt lite lite lättare. Saker sätts i perspektiv och jag börjar tro att jag faktiskt kan göra det här. Och det är de små ögonblicken som gör att jag orkar.
Idag är en sämre dag. Igår gick det bättre, jag promenerade runt i The Lanes och vid piren, hängde med en fransk präst från samma hostel som för närvarande äter frukost på andra sidan bordet. Den snygga spanjoren bjöd ut mig på en drink, jag frågade om vi kunde ta det imorgon. Hans engelska var den bästa jag hört på hostelet än så länge. Jag mailade in CV:n till höger och vänster, drack mycket te och köpte fudge och hängde på mitt favorithipstercafé. Det var en ganska bra dag.
Idag är en sämre dag. Jag tänkte gå runt med mina CV:n idag men jag vet inte om jag pallar. Jag hänger inte med idag. Ni vet, luftådror, våldsam puls, darrandet. På eller över gränsen till att lipa. Så jag ska vara snäll mot mig själv idag och vänta på att dampdimman lättar. Ta en långdusch, äta fudge, kolla på film, kanske gå ner till piren och köpa lunch. Tänker inte längre än så. Det här är överlevnadsmode. Men jag vet att det blir bättre och jag klamrar mig krampaktigt fast vid tanken. Det blir bättre.
Dag Två
Jag är sex år igen och ska sova borta för första gången.
Mamma går ett varv runt kvarteret med mig för att lugna ner mig, jag har en påse riven parmesan som jag kramar hårt i handen. Är rädd. Kramar mammas hand och det är inte det jag ska göra som skrämmer mig, utan det jag inte ska göra. Det jag missar. Jag tänker på mina föräldrar med en skål glass i soffan och flippar ur. Mamma håller mig i handen och jag tröstäter parmesan.
Jag är sex år igen fast jag är nitton nu och ska inte sova borta, utan bo borta. Långt borta. Aslångt borta från mina föräldrar och deras glasskålar, från mina vänner och deras vitvinsglas. Det är inte det att det jag (försöker) göra här inte skrämmer mig, men det jag vet att jag går miste om är minst lika illa. Sena kvällar på Queen, filmkvällar i Karins lägenhet, kompisfikor på stan, långfrukostar med film, fotoredigeringsmaraton, glassproduktion i köket.
Nej, vet ni vad som skrämmer mig mest? Det är att jag var nöjd nu i sommar. Det räckte. Jag behövde inte mer. Fattar ni hur skrämmande det är? Att bara... nöja sig? Sluta kämpa? Jag behöver inte göra det här på samma sätt längre. Jag känner inte samma brännande, desperata längtan som i våras efter att komma bort, så långt bort som möjligt. Jag hittade för mycket att stanna för. Det som skrämmer mig mest är att jag inte tror att jag vill det här på samma sätt som förut. Antagligen behöver jag det visst, jag behöver se nåt annat göra nåt annat bli nåt annat, men jag var... nöjd. Det räckte.
Och att tänka såhär kommer göra mig galen, det känner jag redan. Därför tar jag en jävla massa mentala varv runt kvarteret, omkalibrerar min hjärna så gott det går. Har inget val förutom att kötta på framåt för det är enda sättet att göra det här. Fullt ut. Därför sover jag nio timmar, pressar i mig typisk engelsk frukost, dricker mycket te. Söker ett par jobb via internet. Pillar med mitt CV och cover letter. Försöker att inte känna mig så utmattad, försöker att inte tänka på allt jag missar. Snackar upp ett par svenskar som bor på samma hostel, de är trevliga, jag är tacksam. Och det är bättre än igår. Det blir lättare. Det blir bättre.
Det Kunde Varit Bättre
Det börjar ta ut sin rätt.
Inte ätit ordentligt på fyra dagar. Sovit hälften så mycket som jag behöver. Sagt för många hejdå.
Brighton verkar fint. Var ner till piren, fem-tio minuters promenad från hostelet med superlaggigt internet som de lovat att fixa. Piren var trevlig. Jag skulle köpa wok för tre pund men bankomaten hatade mitt kort så det gick inte och det blev bara för mycket så jag ramlade ner på en bänk och låtsadsläste Shantaram och grät och försökte vakna för jag kan inte fatta att det här faktiskt händer. Just nu är jag så liten, skakig och svag. Just nu vill jag krypa upp i soffan i Göteborg och bara kramas. Jag vill inte växa som person idag.
Det här är en sån grej som jag vet kommer kännas så mycket bättre när jag har ätit och sovit ordentligt. Men just nu är det ingen som helst tröst. Just nu vill jag ge upp.
Men jag kan inte. Jag kan inte ge upp. Jag har satsat för mycket på det här, för att inte nämna det faktum att det inte ens gått ett dygn. Skrattretande. Så oroa er inte. Jag kommer stanna. Men just nu är det dåligt. Just nu är det jävligt, jävligt, jävligt svårt, tungt, skrämmande.
Så jag går in på ett mysigt café och beställer in en pizza och en cola, tvingar upp blodsockerhalten. Ska tillbaka till hostelet och ta en långdusch sen. Köpa nån enkel middag. Kolla på en film. Lägga mig jävligt tidigt. Vakna imorgon och börja om. Och framförallt ska jag ta ett litet bebissteg i taget och inte tänka. Det här ska fan bli bra. Det kommer bli bra.
Eller hur?
Avspark
Jag vaknar kvart över fyra, kallsvettig och darrande. Är på fötter inom ett par minuter. Drar på mig en kofta och med armarna om mig själv ser jag mig i spegeln, skakande, rufsig, med en flyktings jagade ansiktsuttryck. Men jag gråter inte. Jag borstar tänder racersminkar stänger väska öppnar väska lägger ner saker stänger väska. Stirrar på den. Gråter inte.
Vi är tysta i bilen, jag och mina föräldrar. Jag svarar på meddelanden, skriver sms, gäspar. Vi checkar in, betalar övervikt (jag gråter nästan), säger hejdå vid säkerhetskontrollen, jag köper frukost, gråter inte. Pressar mig på planet, gnuggar armbågar med en snäll äldre kvinna och en kostymklädd skåning. Tuggar tuggummi. Äter halv macka, får inte ner resten. Gråter inte. Lyssnar på Eddys spellista. Tappar luften. Minnen. Blinkar hårt ögon som bränner gråter inte gråter inte gråter inte skåningen reser sig och vill ut jag tittar på honom han rynkar pannan ser sorgsen ut jag inser att jag gråter. Ler skakigt. Ser bort och reser mig upp, han går förbi, ingen säger nåt. Jag byter musik. Fixar inte. Knarkar Cosmic Love med Florence & The Machine för det är det enda som funkar.
Landar (åh min flygnervositet), går vilse på Heathrow, hamnar rätt, hamnar på kafé med mochalatte och halvtimmes internet. Som tar slut nu.
Det här ska nog bli bra.
Hejdå.
Det Kommer Ordna Sig
Strilande duggregn över vindpinad hemstad. (Ny) Epicväska uppfläkt som ett öppet sår mitt på golvet, trasiga tights och Lisens kvarglömda kaffeglas på skrivbordet. Flyg som går om 10 timmar. Kurrande mage som inte låtit mig äta ordentligt på två dygn. Ett tomt sugande hål där mina vänner ska vara.
Det här är inte resfeber. Det här är, jag vet inte, reseinfluensa, resekörtelfeber, resekolera. Jag vet inte vad det är jag är så rädd för för allting kommer ju ordna sig. Det kommer ordna sig. Det kommer ordna sig, men orden har på nåt sätt förlorat sin mening för jag har sagt det så många gånger nu. Till oroliga föräldrar, skeptiska polare, till mig själv som ett mantra när jag tvivlar, vilket jag gör nån gång i timmen.
Jag försöker tänka logiskt och rationellt, men mest försöker jag att inte tänka alls. Jag bara trycker lite våldsamt ner kläder i min Epicväska. Knarkar PepcidDuo för min hysteriska mage. Fokuserar på att andas lagom mycket. Pratar med syster ysters engelska pojkvän som är så bra på att lugna mig, det funkar så länge vi pratar, jag gråter så fort jag går därifrån. Försöker att inte vara så rädd. Är så trött på att vara rädd. Biter ihop tills käkarna krampar. Bestämmer fika med parallellklasskompis i Brighton, det känns lite bättre. Laddar över filmer till min 2TB hårddisk. Bara filmer jag redan sett. Känns tryggt. Dåliga actionrullar och så Megamind. Nickar för mig själv. Javisst. Strilande duggregn över vindpinad hemstad. Det känns som jag drömmer. Vänner och familj: jag älskar er så jag blir yr, så mycket att jag inte kan andas ibland.
Det här blir sista inlägget från Svea Rike. Vi ses till jul. Det svartnar lite för ögonen, jag skrattar trött åt tanken. Vi ses till jul, men jag hoppas att ni kommer och hälsar på oss. Annars är det bäst för er att ni lägger till mig på Skype (lisa.asberg) och pratar med mig varje dag.
Jag ska skriva här så mycket jag kan; här och på Twitter. Kommer kolla facebook. Bli stammis på Skype. Cybersocialast i landet.
Det kommer ordna sig.
Bitterljuvt
Jag tror att det här var både den bästa och den värsta kvällen i mitt liv.
Jag drog ihop ett himmelskt gäng av några av planetens absolut finaste människor och hängde några stulna timmar på stammisbaren Queen. För att säga hejdå. För att kramas hårt och desperat en sista gång, samla Skypenamn och dra dåliga skämt för att försöka förtränga det faktum att jag drar om mindre än 36 timmar. För att skakande, krampaktigt, fatta kallsvettiga händer och kämpa för att inte se så förstörd ut som jag känner mig.
Jag kan inte sluta darra. Ibland kan jag gråta en skvätt och då känns det lite bättre, men mest håller jag mig om magen för att försöka att inte gå i bitar. Skruvar på mig och grimaserar, hulkar ljudlöst.
Men nu är det värsta över. Det värsta är över. Limecurdmacka trösttäcke Bon Iver Bon Iver svidande ögon Bon Iver. Det värsta är över. Nu kan jag fokusera och titta framåt. Det kommer ju bli ett... äventyr. Det kommer bli fett, fränt, fantastiskt, fabulöst. Och jag vet att jag tjatar. Men trots att det här gör så oresonligt ont just nu så är jag så jävla, bottenlöst tacksam. Jag vet att jag behöver åka, jag vill åka. Och att veta att jag har så mycket att komma hem till gör det så mycket lättare, och så mycket svårare, att dra. Jag har aldrig haft så mycket, så många, att stanna för, så mycket att förlora. Jag har aldrig varit så rädd. Eller så lycklig.
Ambivalens
Jag tror att det börjar sjunka in nu. Långsamt, trögt, med svårighet och motstånd. Jag flyttar utomlands om fem dagar.
Jag flyttar.
Utomlands.
Om fem dagar.
Okej, helt har det inte sjunkit in än. Men det rör sig nånstans på botten av mitt medvetande. Rastlösa ringar på vattnet, något som oroligt vänder på sig med jämna mellanrum, vältrar sig i osäkerheten och förväntan. Väntar i detta limbo på att bryta ut och få ödelägga.
Så jag smyger runt härhemma och klättrar på väggarna. Börjar långsamt, trögt, med svårighet och motstånd, förbereda grejer. Säga upp telefonabonnemang. Köpa extern hårddisk. Kolla upp flygbussar. Banker. Lägenheter. Saldo. Blodtryck. Börjar lägga saker i tvätten och ta desperata massfikor. Hamnar på Sagan om Ringen-fest och ser mig omkring med händer som darrar runt vinglaset. Jag vill säga till alla jag pratar med att jag kommer sakna dem. Jag vill att någon ska skaka mina axlar och säga till mig att sluta, att det är okej att stanna kvar här - lite mindre, lite fegare, lite gråare men omgiven av trygga Göteborg och älskade vänner. Jag vill att någon ska ge mig en ursäkt att stanna, för det här skrämmer mig så gigantiskt mycket. Jag vill kunna säga nah, jag blir kvar här, men det var inte mitt fel. Jag vill ha något att skylla på.
För jag kan inte komma ifrån detta oundvikliga, bländande, påträngande faktum: det är upp till mig nu. Jag kan inte gömma mig längre - jag vill, för det är så mycket enklare, så mycket tryggare - men jag kan inte. Ingenting kommer hända om inte jag får det att hända. Och fuck me: nånting behöver hända.
Jag vill att någon ska ge mig en ursäkt att stanna så att jag kan se dem i ögonen och säga: nä. Jag behöver göra det här. Jag åker inte för att jag inte har något bättre för mig; jag åker för att jag vill bli lite större, lite modigare, lite mer färgsprakande. Jag är vettskrämd och det är därför jag måste fortsätta. Jag vill att någon ska ge mig en ursäkt så att jag kan välja det här ännu mer.
Det kommer bli skitbra. Det tvivlar jag inte en sekund på. Men visst finns det en liten del av mig som försynt pockar på uppmärkamhet när jag står och gör mig iordning på morgonen, sitter och snackar med en vän, står och diskar, precis innan jag ska somna. Visst finns det en liten del av mig som önskar att jag kunde ge upp allt och bara stanna. För det finns saker och människor här som jag inte vill förlora, som kommer skapa ett kraterformat hålrum i mig när jag flyttar. Men när det kommer till kritan så spelar det ingen roll, för jag måste göra det här ändå. För min egen skull. Så visst kommer det göra ont, visst kommer jag ångra mig ibland och nästan ge upp. Men det är okej. För det betyder att jag har saker att förlora.
