Varning För Groupie-Mail
Käre Paul Hansen.
När jag var yngre trodde jag att jag skulle bli författare. Jag är och har alltid fått höra att jag är bra med ord, att jag uttrycker mig målande och väl. Fick alltid bra betyg och var svensklärarens ögonsten, du fattar grejen. Jag har väldigt länge varit stolt över min förmåga att sätta ord på det mesta. Men. Tja. Du vet vart det här är på väg.
Sen hittade jag Människa människa. Och alla ord och klyschor svek mig utan förvarning, utan förklaring. Det har hänt ett par gånger förut, jag vet vad det är, men det tar luften ur mig lika brutalt varje gång. Jag blir bokstavligen talat mållös på det här sättet när jag ställs inför ren jävla genialitet. Steve McCurry, Cartier-Bresson, Robert Capa, James Nachtwey, Paul Hansen.
Sättet ni kommer så nära människor på. Sättet ni ser dem på. Sättet ni ser världen på. Jag försöker förklara för vänner och familj som inte riktigt fattar men det slutar alltid med att jag står och vevar med armarna och spottar och fräser, plågsamt oförmögen att förmedla storheten i era foton i ord. Men det är väl så det ska vara, antar jag. Antingen fattar man det, eller så gör man det inte. Ibland visar jag med bultande hjärta någon av era bilder för en vän som tyst betraktar den en stund. “Fin”, säger de lätt och nickar mot mig. Jag förstår inte den reaktionen. Det gör jag verkligen inte. När jag ser era bilder ser jag så mycket mer. Jag ser inte bara den overkliga timingen eller hisnande kompisitionen, utan även en mening med fotot. Må så vara att det kan vara en mening som jag skapar åt mig själv som fotografen inte hade som avsikt, men spelar det alltid så stor roll?
När jag var yngre trodde jag att jag skulle bli författare. Det hade jag nog kunnat bli bra på. Men alla ni genier som tar luften ur mig såhär gjorde nånting med tjejen som var så bra med ord; ni tog dem ifrån henne. Men visade henne i gengäld ett helt nytt universum av möjligheter och hysteriskt bra foton, som mer än väl fyller hålen i det skrivna ordet.
Det är så mycket jag egentligen skulle vilja fråga (vad betyder fotografi för dig? Hur fick du jobbet på DN? Var utbildade du dig? Vilka är de största utmaningarna som fotojournalist? Hur gör man när man fotar i ett starkt religiöst område, t.ex Afghanistan? Hur ska jag göra för att bli lika överjävligt fantastisk som du? Listan kan göras lång), men jag vet att sånt här varken kan eller bör diskuteras över mail. Så egentligen, mer än något annat, ville jag säga tack. För att jag har fått chansen att se dina bilder, för att du ger människor en röst, för att du får mig att gråta, för att du får mig att se världen lite annorlunda, lite djupare, med lite fler toner i gråskalan. För att du gör det du gör och för att du gör det så jävla bra. Sedan, såklart, om du skulle komma till Göteborg någon gång, Paul, eller om jag befinner mig i Stockholm, så bjuder jag mer än gärna på en lunch och lite trevlig konversation. Verkligen, det vore kul. Men mest av allt och återigen - tack. And keep up the good work.
Med värme,
Lisa
--------------------------------------------------
Hej Lisa!!
Jag ska banne mig printa ut ditt mejl och rama in det! :-)
Jag förstår att din svensklärare hade dig som ögonsten. Din kärlek till språket är i högsta grad besvarad. Det känns nästan lite jobbigt att ens försöka nå upp till din kommunikativa nivå så jag tänker inte ens försöka utan nöjer mig med ett par, tre ord...
Tusen, tusen tack!
och
Varma, varma hälsningar från Amsterdam!
Paul
Del 3: Du
Det börjar redan på flygningen från mellanlandningen i Paris till Florens. En leende flygvärdinna räcker dig en liten miniatyrförpackning Grissotti; små rostade brödklumpar med smak av rosmarin (de är asgoda, du äter upp hela påsen), tillsammans med en pytteburk cola. Du sitter med din bok i knät och The Hives i lurarna och med förfriskningarna på det lilla bordet framför dig, och inser: jaha. Så det är såhär man njuter.
När du är på trattorian med den gudomliga pastan och inleder samarbetet med din själ och ditt hjärta, är du halvvägs igenom andra genomläsningen av Paulo Coelhos Alkemisten och någonting håller på att hända med dig. I början är det subtilt. Det märks i småsaker, som i det försynta valet med en cola istället för ett glas vin. Eller det försiktiga önskemålet om en mellanmålsglass. Eller det blyga erkännandet att du inte är så superpepp på Uffizzierna. Och för varje gång du lyssnar på vad din själ och ditt hjärta viskar, desto högre talar de. Långsamt, prövande, börjar de prata om lite större saker. Du vill inte vara här. Du vill verkligen ha en framtid som involverar foto (det spelar inte ens någon roll att kvinnan du pratar med på planet hem rynkar pannan och säger ja, asså... det kan ju bli lite svårt, kanske, du tänker satsa ändå). Du vill inte träffa den där polaren. Du blir förbannad på din mamma. Du är inte redo att börja jobba än. Du är ledsen.
Det är inte alltid enkla sanningar du får höra. Och ibland är du inte ens säker på vad din själ och ditt hjärta säger, för de talar så lågt. Men för varje gång de gör sig hörda, är du noga med att tacka dem och berätta att du älskar dem. För varje gång du följer deras råd känner du hur du växer, utvidgas, existerar lite mer. Du vågar be om lite mer, vågar älska och hata lite mer, vågar säga nej och tacka ja lite mer; du är trött på dina jävla lagomhaglande feghetsfjollerier. Långsamt, prövande skrapar du bort smutsen som fördunklat och tyngt ner dig så länge.
Du vet att det här inte är slutet. Du har inte Kommit Till Insikt om hur livet bör levas. Självklart inte. Du har bara kommit en liten bit på väg, skrapat hål på ytan. Du vet att det här inte är slutet. Om något är det en början. Och för dig räcker det.
Del 2: Pastan
Av alla overkligt bra restauranger och trattorior och enotecas du besöker i Florens är det ett ställe som nästan får dig att tro på Gud.
När du kliver in en kväll från gatan som är full av förväntansfulla, väntande gäster, möts du av ett högljutt sorl, skinkor som hänger i taket och en man bakom en trädisk som står och skär tunna skivor från ett grishuvud. Du garvar och tar kort på honom. Han garvar tillbaka. Kyparen pratar riktigt bra engelska och ni får in ett gäng olika antipasti; lite lövtunn, halvgenomskinlig parmaskinka, salami, små krämiga mozzarellaknyten med blodröda tomater, några söta melonskivor, kyckligleverpasta på crostini, samt en massiv flaska egentillverkat vin. Det är fantastiskt. Såklart. Men vänta.
Kyparen kommer tillbaka, flirtar lite vänskapligt med dig (varför är du så jävla blond, tänker du), och en stund senare lassar han fram tre tallrikar med olika pastarätter på; gnocchis med lammfärs, penne med ragú av chinghiale och ravioli med spenat- och ricottafyllning i tomatsås.
Du börjar med pennen och första tuggan fastnar i munnen. Det är som en blandning mellan en gastronomisk orgasm och att få huvudet bortblåst av kulinariskt vansinne. Du stirrar på tallriken. Misstänksamt, prövande, tar du en tugga till. Lika overkligt gott. Du börjar skratta okontrollerat. Men vänta.
Du tror att det inte kan bli bättre men så smakar du raviolin och är på väg att börja gråta. Det är som att ha upptäckt Platons idévärld. All annan mat du ätit tidigare i ditt liv har bara varit bleka skuggor av den sanna kokkonsten. Du snurrar runt i ett delirium och har svårigheter att hantera hur gott det är, du vet inte vart du ska ta vägen. Kyparen flanerar förbi och frågar om allt smakar bra. Gråtfärdig och med munnen full bekänner du att pastan håller på att göra dig religiös. Han ler förnöjt; han är inte ens förvånad.
Men vänta.
En stund senare, när du inte kan få ner en bit till i din överfulla magsäck och har hunnit lugna dig lite, dyker en idé oombedd upp i din skalle. Du höjer på ögonbrynen åt den. Vad sägs om att gå in och fota i köket? föreslår din hjärna. Du blir osäker. Really? frågar du misstroget tillbaka. Din hjärna nickar åt dig. Du rynkar pannan och kopplar förbi hjärnan och knackar på hos hjärtat och själen. Vill jag det? undrar du. Hjärtat och själen överlägger en liten stund. Sen nickar de också. Ja, säger de. Jävlar vad du vill det.
Så du gör det. Du knallar in i köket, beväpnad med ditt Sigmaobjektiv och charmigaste leende, och hela kökspersonalen älskar dig; den blonda, skrattande svenska bruden som pepprar bilder mellan fraser och frågor på dålig italienska och brittisk engelska. Och din hjärna, ditt hjärta och din själ jublar. Lite senare går du in på toaletten, och i spegeln med ett leende som glöder av visshet ser du en ung fotograf. Och i det ögonblicket tycker du dig se hur allt i ditt liv har lett fram till just det här - den här resan, din triumf över rädslan att fota främlingar; saker du lär dig nu som du bara kan lära dig på det här sättet. Hur allting hänger ihop och varsamt leder dig vidare, in i en framtid som du inte kan se, men känna.
Du står där, ensam på en florentinsk toalett, och vibrerar av harmoni en liten stund. Sen går du och köper mer glass vid Ponte alla Carraia.
Del 1: Gelaton
Den Bästa Gelaton i Florens finns på en liten, ganska oansenlig gelateria precis invid Ponte alla Carraia. Du hittar dit efter ett insidertips från Beppe the Italian Guide/Mechanic, som dagen innan visade er den toskanska landsbygden från en röd liten Fiat 500 från 60-talet. Beppe the Guide/Mechanic är också en passionerad mat-, glass- och vinälskare. Du kom bra överens med Beppe the Guide/Mechanic.
Du tar dig till gelaterian tidigt en eftermiddag och precis som alla andra tider på dygnet är det fullt. I en tjugometersradie ser du människor i alla möjliga åldrar, sociala klasser och nationaliteter med strutar och bägare i händerna, sittandes på trottoarkanten eller lutade mot bron på andra sidan gatan. Efter en (kort) stunds övervägande bestämmer du dig för den näst största storleken på bägaren där du lyckas klämma in fyra olika smaker (go big or go home, tänker du och bunkrar upp med servetter). Beppe the Guide/Mechanic slog fast att du antagligen skulle dö när du smakade den mörka chokladen, och när du mitt på bron tar den första skeden och är nära att få en stroke är du benägen att hålla med. Du hämtar dig något, traskar iväg till en miniatyrpiazza nånstans i Centro Storico och hittar en liten vindstilla ficka med sol där du sätter dig och beundrar din glass. Folk som går förbi tittar på dig. Du har glass runt munnen och fnissar lyckligt och hjälplöst för dig själv med jämna mellanrum. Du klandrar dem inte. Istället nickar du mot dem, ler och säger dumt gelato och pekar på din bägare.
Du känner dig som en yngre och fattigare Elizabeth Gilbert i Eat, Pray, Love där du vandrar omkring i Italien i ett försök att rent fysiskt bygga upp dig själv igen. Du äter glass och pizza och pasta (mer om det senare) och choklad och cola och vin utan några som helst skuldkänslor. Du klandrar heller inte dig själv när du tvingas konstatera att du är passionerat ointresserad av renässanskonst, utan mycket hellre tillbringar dagarna med kameran i handen på Florens gator, i jakt på nästa hänförande mål mat. Och vilka gator, sen. Vilka människor. Vilken stad och vilket ställe och du är så jävla mycket Cartier-Bresson med din Nikon om halsen, du knäpper bilder i folks ansikten men ni bara ler mot varandra. Och du känner mer än nånsin hur du aldrig kommer kunna sluta fotografera. Och hur lycklig du blir av glass.
Nån Sorts Vardag
