thatsthewaywegetby

Det är natt. Såklart.

Jag har ätit chips och dipp och halsat te för att blidka en rasande förkylning och min polare har precis gått härifrån. Jag kollapsar i soffan med laptopen i knät och chatten blinkar till.

Jag har en vän. Hen och jag har ett hat-kärlek-förhållande, och av någon anledning berättade jag för hen att Lyon inte blir av.

Vänta. Backa. Fan.

Några timmar tidigare får jag ett svar på mail från studievägledaren på instutitionen angående ett mail jag skickade med frågor som Vilka datum gäller i Lyon? och Har du några tips gällande boende? Svaret lyder: jag ser här att du sökte och kom in på franska i Göteborg, och tyvärr finns ingen möjlighet att byta grupp eftersom den är överfull.

Så det hände.

Jag berättar det här för min vän och jag förirrar mig allt djupare ner i ett träsk av alla mina gamla rädslor - jag har ett anti-drömliv klart och tydligt uppmålat framför mig, och det känns som om jag bara dras mot det, oundvikligt, som om det hade en egen gravitation. Och det börjar här. Med att bli fast i Göteborg. Jag rabblar panikslaget allt det här för min vän som säger: Lisa. Sluta. Nu är du överdramatisk.

Jag stannar upp. Mitt snörvlande stannar upp. Vinden utanför stannar upp. Allting fucking stannar upp. Hen sa inte precis det där.

Jag stirrar på skärmen, sen avbryter jag abrupt samtalet och säger godnatt. Hen säger okej. Jag loggar ut. Stirrar på skärmen. Kokar. Emotionellt tarmvred. Jävla helvete. Jag loggar in igen och börjar bråka.

Ni som känner mig förstår hur vansinnigt det är för att vara mig. Jag bråkar inte. Jag ler och kompromissar och sväljer. Alltid. Men inte inatt, fa-an, jag vet inte varför men jag blir så jävla lack; jag tänker inte be om ursäkt och kallas ÖVERDRAMATISK för att jag berättar om hur rädd jag är. Jag vägrar. Jag förtjänar vänner som lyssnar färdigt, som lugnar mig, som inte bara låter mig prata i väntan på sin tur att få säga nåt. Mina fingrar smattrar ilsket mot tangentbordet och det är såklart inte bara den här konflikten jag bråkar om, det är alla gånger någon har förminskat mina rädslor, förlöjligat dem, alla gånger jag behövt ta plats och be om hjälp men varken vågat eller kunnat; alla jävla gånger jag har ÖVERREAGERAT, ÖVERTOLKAT och varit ÖVERDRAMATISK.

Och anledningen till att jag är vän med den här provokativa människan: jag vågar bråka med hen. Jag skulle överleva utan hen, men samtidigt bryr vi oss såpass mycket om varandra att vi tål en hel del. Perfekt balans. Vad jag behöver det.

Kanske drar jag tillbaka till Norge. Kanske hittar jag en annan kurs någon annanstans i Frankrike. Jag vet inte. Jag är skitskraj. Det kanske är onödigt. Men jag tänker försvara min rätt att vara det.

 

Gode herr Navid Modiris farsa sitter på huk i den lövtäckta mjuka jorden bredvid mig och håller handen för munnen lite grann när han pratar. En Canonkamera med ett teleobjektiv hänger bekvämt från hans axel; det är intressant, man kan nästan skilja en professionell fotograf från en hobbyfotograf bara genom att titta på hur de håller sina kameror. Min ligger i väskan bredvid mig på filten, min hand vilar lätt på väsklocket, lite beskyddande, lite misstänksamt. Herr Modiri Senior har grå stänk i sitt mörka hår, hans svenska är oklanderlig och han kom till Sverige 1985. Och han är fotograf. 

 

Arbetsförmedlingen på 80-talet säger till herr Modiri Sr. att det inte behövs så mycket fotografer just nu, det är en förjävlig bransch säger de, ge upp det där säger de. Gode herr Navid Modiri Jr. kommer många år senare med mörkt satiriska texter sjunga om precis det här, och när herr Modiri Sr. målar upp arbetsförmedlaren, dennes kontor och den tjugo år yngre misstrogne herr Modiri Sr. märker jag att det är en berättelse han berättat många gånger tidigare. Och han berättar den väl. Bakgrunden ger mer tyngd åt fortsättningen, som handlar om hur han sammanbitet och envist segade sig till en strålande fotokarriär. Jag lyssnar uppmärksamt på varje omsorgsfullt valt ord och möter den stadiga bruna blicken som berättar om flykten från Iran, integrationen i Sverige, frustrationen, och allt det där som jag aldrig riktigt kommer förstå. Samtidigt besitter han ett sådant lugn, herr Modiri Sr., en sådan ödmjukhet. Jag känner igen de där dragen. Jag ser dem i intervjuer med James Nachtwey, Paul Hansen, världsresenären jag träffade på en hemmafest i Norge; människor som har levt saker. Inte bara sett eller reflekterat över händelser, utan upplevt dem. Tagit till sig dem. Den där empatin. Fan vad jag gillar den. 

 

Vi sitter på den mjuka marken under träden i Nya Allén, precis utanför Trädgårdsföreningen. Solen skiner sporadiskt men värmen når inte riktigt fram, jorden är strösslad med gulnande löv och hösten viskar förförande i den kyliga vinden. Jag och herr Modiri Sr. (och 130 andra) har smällt upp ett par bilder var på planket, och tittar på folk som tittar på våra foton. Mina fyra bilder sitter i omaka ramar i varierande storlek; presentationen är en katastrof. Men folk lutar sig närmare och tittar, backar, kisar. Och det är allt jag vill. Att någon ska se.

 

Ibland funderar jag över varför jag vill göra det jag vill; resa jorden runt, bli krigsfotograf, bildjournalist och hallelujah liksom. Och jag är rädd att jag vill det av fel anledningar. Att jag är för ung, för självupptagen, att jag är för fåfäng och för mycket ego. Att jag vill fota elände och misär världen om för att folk ska se bilderna och säga: wow. Fan vad ballt. Vad fantastisk hon är. Att jag inte vill göra det för att jag drivs av ett obetvingligt begär att försöka göra en skillnad, utan för att jag vill verka cool. Jag möter min egen blick i spegeln och jag ser inte samma djup i min egen empati som jag skulle önska. Jag behöver... bli händ, saker måste få hända mig, jag behöver uppleva mer. Jag är inte redo för att få det jag vill än.

 

Det är okej. Du kommer att bli mer redo. Ta det bara lugnt. För tillfället, försök att bara njuta av hur du blir mer och mer förälskad i fotografi för varje dag. Ramla handlöst. Tids nog. Tids nog, motherfucker.

 

Göteborg. Jag ruskar på huvudet och blinkar några gånger. Och vaknar upp på en soffa i Stockholm. 

Och tillsammans med syster yster och morsan tar jag IKEA-bussen till Kungens Kurva, och det är något så hjärtskärande tragiskt över hela stället. Lämmeltåget som lunkar av bussen, pilarna som manar en längre in i labyrinten på plastgolvet (utgång den här vägen, står det, man bah: eller?), den lite otydliga reklamrösten i högtalarna som nån jävla George Orwellparodi, den kvävande svenskheten över alltihop. Trötta småbarnsföräldrar så långt ögat når, björkträ i varenda kökslucka, Skandinavisk Design För Hela Slanten. 

Det är en sån dag. När jag bara ser det fula i hela världen, det gråa och äckliga, den där dammråttsfärgade smutsen som döljer sig mellan sprickorna. Så trött jag blir. Så föraktfull, så äcklad. 

Men samtidigt. Den där längtan i mig efter att höra till. Delen av mig som vänder och vrider på en Åsunden förvaringskorg och precis som Edward Norton i Fight Club undrar om den definierar mig som person. Jag menar, jag har ju växt upp i det här. Jag har formats av det. Jag är en björkträsälskande, vitväggsvurmande svennebanan. Ingen fråga om saken. Så vadan detta svidande självförakt? 

Det är en fin balansgång inom det här området. Det är så lätt att oavsiktligen förolämpa någon, eller till synes anklaga någon. Men jag börjar tro att min hatkärlek till IKEA och trötta småbarnsföräldrar och den kvävande svenskheten inte har ett skit att göra med sakerna i sig - det är bara mitt primitiva bekräftelsebehov som kickar in med en epileptisk entré. Och det går ju att dra så mycket längre. Glöm IKEA. Hur är det med mina värderingar? Min personlighet? Mina intressen? Hur mycket har jag egentligen valt själv, och hur mycket har ett desperat bekräftelsebehov som grund? 

Jag börjar mer och mer ta till mig insikten att jag någonstans längs vägen har hamnat oerhört fel. Jag behöver höra till, men jag vill inte göra det just här, inte på det här sättet. Och ju djupare ner i den insikten jag faller, desto tydligare börjar någonting annat utkristalliseras. Nån sorts motsats. Om det inte är trötta småbarnsföräldrar och lämmeltåg från IKEA-bussen jag gillar, vad är det då? Och svaren smyger sig på som skuggorna av gamla dagdrömmar. 

Nej, hör jag mig själv bestämt deklarera. Jag vill inte bo i Göteborg. Jag vill vagabondera omkring med min kamera. Jag vill inte umgås med människor som får mig att känna mig kass. Jag vill hänga med folk som är precis lika vansinniga som jag. Jag vill kunna säga nej och våga tacka ja. Och Göteborg räcker inte; den här stan är som ett favoritplagg jag växt ur. Jag letar efter nånting annat att höra till. Något mer. Som passar lite bättre.