thatsthewaywegetby

Det är natt. Såklart.

Jag har ätit chips och dipp och halsat te för att blidka en rasande förkylning och min polare har precis gått härifrån. Jag kollapsar i soffan med laptopen i knät och chatten blinkar till.

Jag har en vän. Hen och jag har ett hat-kärlek-förhållande, och av någon anledning berättade jag för hen att Lyon inte blir av.

Vänta. Backa. Fan.

Några timmar tidigare får jag ett svar på mail från studievägledaren på instutitionen angående ett mail jag skickade med frågor som Vilka datum gäller i Lyon? och Har du några tips gällande boende? Svaret lyder: jag ser här att du sökte och kom in på franska i Göteborg, och tyvärr finns ingen möjlighet att byta grupp eftersom den är överfull.

Så det hände.

Jag berättar det här för min vän och jag förirrar mig allt djupare ner i ett träsk av alla mina gamla rädslor - jag har ett anti-drömliv klart och tydligt uppmålat framför mig, och det känns som om jag bara dras mot det, oundvikligt, som om det hade en egen gravitation. Och det börjar här. Med att bli fast i Göteborg. Jag rabblar panikslaget allt det här för min vän som säger: Lisa. Sluta. Nu är du överdramatisk.

Jag stannar upp. Mitt snörvlande stannar upp. Vinden utanför stannar upp. Allting fucking stannar upp. Hen sa inte precis det där.

Jag stirrar på skärmen, sen avbryter jag abrupt samtalet och säger godnatt. Hen säger okej. Jag loggar ut. Stirrar på skärmen. Kokar. Emotionellt tarmvred. Jävla helvete. Jag loggar in igen och börjar bråka.

Ni som känner mig förstår hur vansinnigt det är för att vara mig. Jag bråkar inte. Jag ler och kompromissar och sväljer. Alltid. Men inte inatt, fa-an, jag vet inte varför men jag blir så jävla lack; jag tänker inte be om ursäkt och kallas ÖVERDRAMATISK för att jag berättar om hur rädd jag är. Jag vägrar. Jag förtjänar vänner som lyssnar färdigt, som lugnar mig, som inte bara låter mig prata i väntan på sin tur att få säga nåt. Mina fingrar smattrar ilsket mot tangentbordet och det är såklart inte bara den här konflikten jag bråkar om, det är alla gånger någon har förminskat mina rädslor, förlöjligat dem, alla gånger jag behövt ta plats och be om hjälp men varken vågat eller kunnat; alla jävla gånger jag har ÖVERREAGERAT, ÖVERTOLKAT och varit ÖVERDRAMATISK.

Och anledningen till att jag är vän med den här provokativa människan: jag vågar bråka med hen. Jag skulle överleva utan hen, men samtidigt bryr vi oss såpass mycket om varandra att vi tål en hel del. Perfekt balans. Vad jag behöver det.

Kanske drar jag tillbaka till Norge. Kanske hittar jag en annan kurs någon annanstans i Frankrike. Jag vet inte. Jag är skitskraj. Det kanske är onödigt. Men jag tänker försvara min rätt att vara det.