Kommer du ihåg de där klippen du brukade kolla på när du var liten, med de tecknade kaninerna som gjorde Titanic eller The Shining på trettio sekunder?
Det är precis det ni var. Nåt lite lätt surrealistiskt, overkligt, jävligt fint; en trailer över vad som hade kunnat bli men som är över innan du hinner fatta vad som händer.
Du sitter på ännu ett tåg genom ett snöyrigt norskt vinterlandskap och det är som om det lagts ett svartvitt filter på världen utanför, det finns inga färger överhuvudtaget, bara svarta träd och stenar och vitt, överallt vitt. En kvinna sitter och stickar bredvid dig, hon försökte inleda en lätt konversation när hon satte sig bredvid dig på Bergens station, men du bara grät och snart gav hon upp. Han stod fortfarande utanför fönstret under ett paraply och försökte le mot dig genom ösregnet och du hade inte kunnat göra det klyshigare ens om du hade försökt. Och ändå grät du. Och du fortsatte medan tåget rullade ut, medan kvinnan bredvid dig satte sig tillrätta och somnade till ljudet av dina försök att ta dig samman, medan folk gick av och på tåget, du fortsatte tills ditt huvud började värka och du däckade med armarna låsta om dig själv, utmattad.
Hur ska du fira jul nu? Hur ska du träffa släkten och vänner och vara glad nu? Hur ska du få dem att förstå att det inte är nåt personligt när du sätter dig i ett hörn med en flaska starkvinsglögg och fortsätter gråta?
Du försöker men du har helt enkelt ingenting att säga. Du har ingenting att säga, men desto mer att göra.
Du jobbar 56 timmar i veckan. Du försöker, desperat och hög på sömnbrist och koffein, att pussla ihop jobb, plugg, träffa vänner, killen du dejtar, sova, äta, planera framtiden, ta hand om dig själv, hinna njuta av din hysteriska vardag som rinner dig ur händerna. Du bara hinner inte. Det går inte. Du känner dig som ytan på en trampolin - du dras åt hundratals olika håll, lika hårt samtidigt, och du, du är så spänd, så jävla tunn och du kommer spricka snart. Om du inte hade älskat varje sekund så hade du redan kreverat.
Och mitt i allt: jävlar, vad du faller. Du faller så hårt att fartvinden dånar i dina öron, svindeln är nästan paralyserande; fa-an, vad du faller för honom. En del av dig får nästan dåligt samvete, du är så van vid din konstanta melankoli, att sörja över ditt ex. Du trodde ju på fullt allvar att du aldrig skulle klara av att gå vidare. Du ville inte ens. Och plötsligt står du där fånigt och förälskat flinandes, på grund av någon helt annan. Som flyttar till andra sidan jorden om åtta dagar.
Ja. Justdet.
Han tittar nästan ursäktande på dig och du hör, trots att han försöker dölja det, hur svårt det är för honom att säga det. Jag åker. Bara det. Han åker. Du nickar. Du håller med; han borde göra det. Det är rätt beslut. Det är det. Du petar lite på konceptet - En Framtid Utan Honom. Långsamt skalar du bort alla lager i ditt liv som han infiltrerat. Hans lägenhet. Borta. Hans sneda leende på jobbet. Borta. Sättet han säger ditt namn på. Borta. Marken börjar luta under dig. Du vänder dig om, bort från honom, drar upp benen mot bröstet. Du har börjat skaka. Igen. Såklart. Ögonen bränner och du tappar kontrollen över rösten när du säger: Okej. Absolut. Du harklar dig. Det är helt lugnt.
Ni ligger tysta en stund, du klamrar dig fast vid hans andhämtning och för varje andetag går du sönder lite mer, för varje sekund är en sekund mindre ni har tillsammans; du vill stanna tiden, sakta ner den i alla fall. Det skapas en liten mascarafärgad pöl under din kind och du torkar dig med baksidan av handen; diskret, så han inte ska märka nåt - du vill inte vara Den Tjejen. Men han reser sig i alla fall upp på armbågen och lägger en hand på din arm. Gråter du? frågar han tyst, och du hör inget av den irritation eller misstro som du halvt hade förväntat dig, bara mild förvåning blandad med geniun omtanke, och en gnutta självförebråelse. Du skakar på huvudet i kudden men tittar inte på honom. Nejdå, säger du alldeles för glättigt. Inte skulle väl jag. Han känner lätt på din kind i mörkret och ger ifrån sig ett litet plågat ljud, lägger armarna om dig, drar dig hårt intill sig, kysser din hjässa, din tinning, dina öron, dina kinder, din nacke. Ingen av er vet vad ni ska säga. Det finns helt enkelt ingenting att säga. Du försöker men du har helt enkelt ingenting att säga.
