thatsthewaywegetby

Rihanna spelar i Bergen. 

Klockan är sådär 22.20-22.30 nånting, och jag och min kollega har utan större missöden hanterat vågorna av fans som alla var på väg till konserten under hela eftermiddagen. Under en tiominutersperiod droppar det in tre kollegor till som ska ta nattskiftet, och under en halvtimme eller så är vi fem anställda som trängs bakom diskarna. Vi ropar hit och dit, lagar pølse, kastar cigaretter och snus, räknar kassor, dansar som retards när någon sätter på Hoppa Som En Bratwurst i högtalarna, drar internskämt och duckar under och svänger runt varandra som i en dans. Kvart över elva nånstans är jag färdig med kassan och skiftet, och jag kränger på mig min jeansväst och slänger väskan över axeln, och kastar en blick på mina kollegor som alla är uppslukade av sina uppgifter. Och jag inser: jag är inte färdig med de här människorna än. 

Jag vet att jag kommer vilja dra vidare snart, det är bara en tidsfråga. Men inte än. Inte riktigt än. Jag vill inte lämna Anna, med sin djupa röst, underfundiga humor och ukrainska brytning och sina hemska lila Crocs. Inte än. Jag vill inte lämna Dan, den egenupplärda rapparen, som är precis lika mongo som jag kan vara, och aldrig backar ur när vi får för oss att spöka ut oss i kopphattar eller fråga om folk vill ha tändare till sitt snus. Nej. inte än. Eller Henrik, ack så vänliga, trygga Henrik, som fick mig att känna mig välkommen och kapabel när jag inte fattade någonting. Eller Kai, som med sin utstuderade nonchalans får allt att verka så enkelt, och så jävla kul. Eller Isabell, som är totalt orädd och ogenerad, som skippar det där stadiet med att inte känna någon och går direkt till att vara chill och bekväm med dem. Eller Kristel och Ove, som bjuder med mig till sin inflyttningsfest och är så jävla... varma. För att inte tala om mina svenska vänner. Sarah, Anna, Erik, Elin, Hjelte, Tina, Jimmy, Maria. Bland andra. 

Häromdagen kastade Dan till mig en skylt som det står Selger istället för Opplæring på. Jag har gått runt med den skylten sen jag började trots att jag för längesen slutat vara fomellt på uppläring. Och det blev liksom så officiellt för mig. Jag är en del av dem nu. Av Teamet. Jag kan hojta ISABELL, tyve Marlboro Gold! och fem sekunder senare fånga ett paket cigg i luften. Eller DAN, kunde du lagat to bacon, en med rekesallat i bunn, och strax därefter ligger de på disken. Jag har auktoritet till att göra det nu. Istället för att försynt knacka någon på axeln och mumla, eh, jo, skulle du kunna fixa en korv med bacon, är du snäll, nej, jag är en av dem, jag pratar som de, jag jobbar som de. Och jag är inte färdig med det här riktigt än. 

Jag kommer vilja dra vidare snart, det är bara en tidsfråga. Men inte än. Inte riktigt än. Jag har ju precis börjat. 

 

 

Min sista vecka i Bergen inleds inte helt olikt från min första vecka här, men ändå ganska fundamentalt annorlunda. En stor del av vårt femmannakollektiv befinner sig tillfälligt (eller permanent) i Sverige, precis som i början. Jag går runt på Sandvikens bakgator och förundras över hur den här staden ens kan finnas till för den är så jävla söt, precis som i början. Men jag tillbringar inte dagarna med att hetsa runt och söka jobb, för nu har jag ett, som jag äntligen, äntligen börjar komma tillrätta med. Precis när jag ska härifrån. Såklart. Norskan är fortfarande skitsvår, men nu kan jag ändå kommunicera relativt väl med Bergensare och östlänningar, som de kallas (dock kom en herre in från Stavanger häromdan, av vilkas ord jag inte förstod ett enda). Jag börjar känna mig allt säkrare här, allt tryggare. 

Precis när jag ska härifrån. Såklart. 

Sen finns det ju sånt där man inte riktigt ska säga högt. Man kanske jinxar det, kanske får hybris. Men jag måste få utforska en tanke här. 

Min mamma har länge kallat mig ett socialt geni, och jag har länge skrattat gott och pussat henne på kinden, tackat, men tillagt: kära mamma, det är jag som är ungen som hellre satt med näsan i en bok än att leka med mina vänner, som satt och försökte skriva romaner när mina vänner spelade tv-spel, som segade sig igenom högstadiet som ett socialt miffo. Men som så ofta är fallet så tvingas jag inse att trots att jag inte håller med henne helt och hållet, så har min kära mor som vanligt en poäng. Förlåt. Men om jag tänker på det. Kolla på det senaste året. Hur många nya vänner har jag inte skaffat? Hur många mysko sociala situationer har jag inte briljerat i? Förlåt. Men om jag tittar nyktert på det. Kolla bara på mitt jobb. Mina kollegor bjuder in mig till inflyttningsfester och tar upp en chatt på facebook och dampar ur med mig bakom kassan. Förlåt. Men faktiskt. Jag passar som hand i handske i vårt kollektiv och jag spontanfikar i vårt kök mitt i natten med Hjelte och resterna av en kladdkaka. Förlåt. Men ändå inte. Både i England och i Norge - jag verkar ha lätt att skaffa vänner nuförtiden. Det går så friktionsfritt, så smärtfritt. Jag vet inte hur det kommer sig. Och jag vill knappt säga det; vill inte jinxa det, vill inte få hybris. Men jag kan inte komma ifrån att mitt sociala alter ego har tagit över totalt. 

Eller hur jävla kul det är. 

 

Jag stannar upp. 

Klockan närmar sig midnatt och vårt femmannakollektiv är tomt sånär som på mig och ett surrande kylskåp. Så fort Anna lämnade lägenheten för någon timme sedan började mina hjärtslag leta sig upp mot huden, lite ytligare, lite skarpare, liksom. Jag försöker dämpa tystnaden genom att kolla på en film, lyssna på Chet Bakers sammetsmjuka röst, men allt jag egentligen hör är min egen puls. Jag har inte varit ordentligt ensam på så länge nu. Jag har glömt hur man gör. Jag har inte stannat upp på så länge nu och lyssnat på rädslan i de där ytliga hjärtslagen, men nu är det det enda jag hör. 

Det är så lätt att bara fortsätta. Jag är outtröttlig här. Nej. Såklart inte. Men jag kan måla upp en outtröttlig fasad så jävla väl att till och med jag tror på det ibland. Jag bara ler mot alla och garvar och dansar i butiken och lagar mat och städar och diskar och skämtar och kramas och festar och nätverkar och fixar bank och nya vänner och skattekort och universitet och lär mig norska och fan. Jag stannar ju inte upp längre. Så fort jag ens börjar sakta ner letar jag upp någon som får mig att fortsätta. Det är så lätt. Det är så skönt. Men plötsligt är vår trånga lilla lägenhet så tom och ödslig och jag är så obestridligt ensam. Genast går hjärnan igång på högsta växeln: vem ringer vi? Vem Skypar vi med? Vem går vi och träffar? 

Nej. Mina alldeles för ytliga hjärtslag bankar hårdare i protest: nu stannar du upp. Nu fan lyssnar du här. 

Och jag försöker. Jag lyssnar på alla gamla sår som aldrig riktigt läker, alla rädslor som jag redan kan utantill, och plötsligt sitter jag där och snorar och hulkar. Och den hårda skärpan i pulsen minskar sakta. Det är okej, hör jag mig själv trösta. Det är ingen fara. Det är okej att du är rädd. Det är okej att du är ledsen. Bara du vet om att du är det. Snälla ljug inte för mig. Och jag gråter lite till. Men jag vill ju inte, snyftar jag. Det är ju så mycket lättare att bara vara glad, bara låt mig vara! Jag klappar mig själv på kinden. Du behöver det här, svarar jag tyst. Du måste stanna upp lite nu. Bara för ikväll. Gråt. Jag vet. Det suger. Men jag är här. Vi gör lite te och tar på oss en stor tröja och kryper ner under ett täcke och bara lyssnar på oss, okej? Bara för ikväll. Imorgon kan du fortsätta i ditt tempo igen. Jag lovar. Men landa i det här först. Gråt ut det värsta så mår du bättre när du vaknar, jag lovar. Du behöver det här. Släpp fasaden, bara för ikväll. Se dig själv ordentligt så du vet om du döljer något. Och du. Jag älskar dig. Gå och gör det där teet, nu. 

 

Jag sitter här i mina hipsterkläder och funderar återigen på vad det finns att säga. Det står rätt stilla. En spenatlasagne står i ugnen, en kladdkaka på bordet och vänner gosar i soffan framför Game of Thrones. 

Mina tankar upptas förvånansvärt mycket av dessa vänner, på senare tid. Jag kommer på mig själv på jobbet med att längta tillbaka till vår varma, fuktiga lilla lägenhet, med mina vänner som är så bra på att kramas. Mina vänner som är så bra på att skratta. Mina vänner som jag alltför snart kommer lämna. Ja. Jo. Åker hem igen i början av augusti. Precis. På ett sätt är jag pepp. Såklart. Krama min mamma, dra internskämt med pappa, leka med mina kompisar och inte behöva betala överpris för allt jag gör. Inte jobba, få sova länge. Men sen är det ju det här med att jag lämnar en massa saker. Människor. Platser. Hela jävla tiden. Jag säger ju hejdå till alla hela jävla tiden, jag åker ifrån allt hela jävla tiden. 

Jag vet att jag väljer det här. Det är det jag upprepar för mig själv som ett mantra när det blir för tungt att tänka på: jag väljer det här livet. För jag får så mycket nytt i gengäld. För varje hejdå blir jag presenterad för två nya vänner. Det gör ont och det är skitläskigt. Men jag kan inte låta bli. 

Efter ett tvåmånadersintervall i Göteborg ska jag såklart vidare. Igen. Till Lyon. Plugga franska, ta nån vecka och hälsa på systeryster i Wales, pussla ihop nån sorts fotoportfolio till nästa år. Fortsätta resa, fortsätta fortsätta, jag och min kamera och mitt charmigaste leende med alldeles för mycket tänder. Jag kommer säga hejdå till mina nära och kära här i Bergen. I Göteborg. Kommer träffa nya vänner i Frankrike och jag kommer kasta mig in i saker utan att veta vad jag gör för det är tydligen så jag rullar. Och vet du vad. Jag gillar det. Ja, det gör jag faktiskt. Verkligen. 

Det har tagit ett halvår för mig att kunna se framåt med någon sorts entusiasm. Det är fortfarande skitsvårt och ibland glömmer jag hur man gör, men jag lyckas allt oftare. Och vänner som de jag skaffat här i Norge hjälper mig på traven, utan att ens veta om det. Och det största av allt - jag hjälper mig själv. Genom varje överkliven tröskel, varje liten skitsak jag klättrar över, varje problem jag löser, så orkar jag lite mer. Tror lite mer. Vill lite mer. Vågar lite mer. Existerar lite mer. Det går inte att förklara på något annat sätt än just så - ju mer jag gör, ju mer blir jag. Jag börjar så sakteliga känna mig värd alla kramar och jag börjar lita på att mina nära och kära fångar mig om jag skulle ramla. 

Jag sitter här i mina hipsterkläder och nej, jag har inte så mycket att säga. Förutom just det att jag sitter här. Jag hoppas att du aldrig kommer förstå varför bara det är värt att berätta. 

 

Det som gör mig mest illa till mods på jobbet är inte min chefs hårda KA SA DU? Det är inte norskan som fortfarande ringer lite obekvämt i öronen och det är inte pundarna som kommer in och trippar runt. Det är min egen oförmåga att sluta kategorisera. Ja. Faktiskt. 

Jag jobbar så centralt man kan komma i Bergen, verkligen mitt i turistsmeten, bredvid fiskmarknaden och vid slutet av Bryggen. Varje dag kommer det in ca 50% turister. Och jag kan inte sluta sortera in dem i fack baserade på deras nationaliteter. Det gör mig illamående. 

Såhär. Japaner är ohövliga och fruktansvärt dåliga på engelska. Ryssar är vänliga, försynta och också fruktansvärt dåliga på engelska. Tyskar pratar tyska högre och högre tills jag av deras kroppsspråk lyckas lista ut vad de menar. Amerikaner gillar att avbryta men är bra på att småprata. Britter är astrevliga. Fransmän låtsas att de kan engelska men stirrar bara dumt på mig när jag försöker svara, tills jag byter till franska, och de vill alltid ha frimärken. Norrmän är ofta lätt otåliga men alltsomoftast snälla om de inte är fulla, då blir de dryga. 

Jag hatar det här. Jag som tycker att nationer är ett asfjolligt påhitt egentligen, jag som vill vara en kosmopolit. Jag sitter här i mitt nordiska grannland och grimaserar när en japan kommer in genom dörren. Jag blir så äcklad av mig själv. Sluta. Fan. Vad gör jag. Jag är inte sån här. Jag lovar. Jag är bättre än såhär. Och så pratar jag skamset om det här med en nyfunnen amerikansk vän över en kaffe, och han säger fundersamt: jovisst, men samtidigt tycker jag det är bra att vi har våra olikheter, att vi inte är likadana överallt, att vi har våra olika kulturer. Och jag tänker på det under det följande dygnet. Jag tror jag håller med. Absolut - bara för att vi är olika, betyder det inte att vi är ojämlika; att någon till sin natur är bättre än någon annan. Så långt är jag helt med. Jag fattar inte varför japanerna verkar så ohövliga, men antagligen är de inte alls det; det är väl bara en kulturkrock. Men ändå. Just att jag dömer dem på förhand för att de är japaner. Eller amerikaner. Eller ryssar. Eller whatever. Jag vet att det är en mänsklig instinkt att kategorisera, annars skulle livet bli förjävla jobbigt, men såhär mycket? Med människor? Jag känner mig inte bekväm med det. Jag tycker verkligen inte om mig själv när jag gör så.

Så jag försöker se varje ny kund som ett oskrivet blad, jag ler, hei, säger jag på norska (vem vet, kanske är det en norsk med japanska förfäder?), och kämpar för att inte ta någonting för givet. Det blir lite svårare för varje dag, för varje gång jag får mina fördomar bekräftade. Men för helvete. Jag tänker fortsätta. För jag hatar verkligen det här. Jag tänker inte acceptera det. Vi är inte våra nationer.