Mållös
Jag sitter i köket som tillhör moster och morbror i Stockholm. En radio står på någonstans och sprakar ur sig ett vagt mumlande, en kladdkaka står i ugnen, parkettgolvet är ljummet under mina ömmande fötter, väggarna är vitmålade, träet är välpolerat, de rostfria detaljerna blänker i eftermiddagssolen. Småkusiner gibbar och kollar på teve. Mormor... jag vet inte, sorterar tvätt, tror jag. Moster och morbror är bortresta. Jag sitter vid köksbordet och känner mig som ett nystämt instrument, jag är liksom på samma frekvens som omvärlden. Jag är inte helt säker, men det kan ha någonting att göra med förmiddagen.
Vänta.
Vinden som blåser in från Djurgården mot Slussen är bitande kall på det där sättet som bara marsvindar kan vara kyliga, och när jag och mormor ÄNTLIGEN stapplar in på Fotografiska Muséet är mina öron så kalla att jag får huvudvärk. Jag försöker att verka kolugn och stencool på väg in, men kan knappt hålla mig från att kubba de två trapporna upp till Henri Cartier-Bressonutställningen.
Now, för er som inte är riktigt lika nördiga som jag är, så var Cartier-Bresson kort sagt fotojournalismens fader, och en av de mest berömda fotograferna i historien. Han var också mina andra favoritfotograf, Steve McCurrys, mentor, vilket är ganska talande. Cartier-Bresson reste runt över hela världen och tog bilder som kombinerade fotojournalism med plågsamt konstnärliga kompositioner, vilket resulterar i tidlösa och obeskrivliga foton.
Hur som helst. Hur som helst så tillbringar jag en viss mängd tid, jag skulle aldrig kunna säga hur länge, med att driva runt i den dunkelt upplysta lokalen med handen för munnen och med jämna mellanrum häpet skakandes på huvudet. Ett par gånger går luften bokstavligt talat ur mig och jag sjunker ner på en soffliknande installation, oförmögen att göra annat än att stirra på fotografierna med dumt särade läppar. Jag dimper till slut, till slut, ner bredvid mormor i bistron och stammar och svamlar och viftar med händerna med uppspärrade ögon. Mormor ler mot mig. Klappar mig på benet. Jag hulkar ur mig brottstycken av språkkavalkader men slutar hela tiden med nej fan det går inte, det borde inte gå, det går inte.
Sen går vi ner i butiken och köper tre böcker. De ligger på bordet bredvid mig nu. Det är sådana där böcker som jag kommer ha med mig när jag flyttar, de kommer stå slitna, stolta och vältummade i mina bokhyllor när jag är gammal. Jag bläddrar lite i dem och känslan av att vibrera på samma frekvens som omvärlden infinner sig igen.
Jag vill förklara bättre, vill förmedla, uttrycka, visa, men språket räcker inte. Det går inte. Nej fan det går inte, det borde inte gå, det går inte.
Copernicus
Och jag börjar äntligen förstå varför 2+2=5.
Vänta.
Jag har alltid föreställt mig livet som en matteuppgift. Det kan vara svårt och jävligt och trist, men med en lösning, en logik, matematiska lagar som hjälper dig igenom problemet. Utan att gå in på för många detaljer, låt oss bara konstatera: nah. Det funkar visst inte så.
Om 2+2 var = 4 så skulle mina vänner ha gett upp för längesen. De skulle tittat på mig, på det medicinerade vrak jag blivit, rycka på axlarna och hitta på nåt mer givande att ägna sin tid åt. För de får ingenting tillbaka av mig. Det är inte logiskt att fortsätta älska mig såhär. Därför väntar jag bara på att de ska sluta.
Och där smyger sig en lagbrytare in. Nej, de får ingenting tillbaka, men mina vänner älskar mig ändå, ändå. 2+2=5. It makes no sense. De bryter mot mina matematiska lagar och vänder uppochned på min världsbild. Det är som om någon travat fram till mig och påstått att världen är kubisk. Spärra in dåren. Men inte förrän nu kan jag börja ana kraften bakom villkorslös kärlek. Jag greppar den fortfarande långt ifrån helt, jag liksom bara spanar lite på den, smygkikar, petar prövande på konceptet. Backar lite och kisar misstänksamt, nej, vafan, det kan inte stämma. Och... ändå. Livet är vad som händer när 2+2=5, och finns mellan x och y. Ingenting är logiskt. Därför är det värsta som hänt mig också det bästa och viktigaste. Ingenting är logiskt, och det är därför det är så befriande att bli galen. Som peeling för själen.
