thatsthewaywegetby

En gång skrev jag att att bli galen är som peeling för själen. Jag vet inte hur jag kunde veta det då, men det ligger en hel del i det.

 

Vänta.

 

Jag har alltid klagat över att jag bryr mig för mycket (jag tror att jag vid fler än ett tillfälle använt termern 'empati på crack' och liknat mig själv vid 'en emotionell nerv'). Det är intressant för nu bryr jag mig knappt om nånting alls. Eller jo. Det är klart att jag gör, men inte alls på samma sätt. Jag bara orkar helt enkelt inte. Nånstans längs vägen rann nånting över, en gräns passerades, en mur föll, och nu bah: nä. Jag pallar inte. Det är därför jag tar fetjobbiga diskussioner, ringer samtal jag egentligen hatar, går upp halv sex varje morgon, inför Tourettes-tisdagar, dansar som ett mongo på jobbet, pratar med folk jag inte känner, käkar choklad när jag borde träna, för jag bara orkar inte bry mig längre. Jag har brytt mig för mycket.

 

Och nu verkar jag inför min omgivning som en galning, ett nervvrak, ett fyllo, en dåre. Jag vet att det verkar som jag tappat det totalt och det kanske jag har. Men som jag skrev. Det är som peeling. Fyfan vad gött det är. Friheten. Den totala jävla friheten när du släpper alla inbillade rädslor, spränger genom murar du byggt upp runt dig själv och faktiskt bara gör det du känner för. Jag vet att det låter fjolligt. Jo, men det gör det ju. Jag håller med. Men det finns inget bra sätt att säga det på; det är ju så uttjatat, så jävla kliché. Men sant.

 

Det är inte alltid bekvämt. Ibland blir jag ratad, skrattad åt, det blir dålig stämning, jag skrämmer folk, jag misslyckas, und so weiter. Men vet du vad det bästa är. Jag skiter i det också. Och det är ju så jävla fucking värt det. Jag peelar bort alla döda celler som gör mig grå och äcklig, och därunder finns nåt nytt och livligt och jävligt märkligt.

 

Jag uppmanar dig: Skit I Allt! Bara gör det. Släpp sargen. Snälla. Bara en liten grej. Hälsa på den skitsnygga killen/bruden i baren. Digga lite när du lyssnar på skitfet musik på stan. Ge komplimanger när det faller dig in. Var inte så jävla rädd. Och om du är det, skit i det också. Jag vet att det låter märkligt. Men jag lovar dig, kompis. Det är så värt det. Livet blir så jävla kul.

 

En vanlig torsdagskväll i vår ursäkt till soffa och jag blir plötsligt helt överväldigad. En regnig eftermiddag under ett paraply som bråkar i den bitande vinden och jag känner mig nedbäddad under ett täcke av tacksamhet. Jag blir ju fortfarande hög på det ibland. Du vet. Friheten. Bo hemifrån. Eller snarare ett nytt hem, såklart. Ett till hem. Jag har sagt det förut men det bara slår mig ibland, hur jävla bra jag trivs med det. Förlåt. Jag älskar er därhemma, det gör jag, men... jag måste älska mig själv också.

 

Jag är jävligt medveten om att det här är mitt uppror. Min wannabe-nomadiskhet är ett uttryck för nån sorts upproriskhet; absolut. Oh ja. Jag knarkar sönder min frihet, jag får inte nog av den, jag missbrukar den säkert. Jag är rätt okej med det. Jag svär för mycket och dricker för mycket och flirtar för mycket och sover för lite och äter för lite och pluggar för lite men jag väljer det. Det faktum att jag faktiskt kan bestämma över min egen tillvaro gör mig tamejfan hög som ett fucking hus. Och det är det - min frihet, min valfrihet - som är byggstenarna som långsamt bygger upp mig igen.

 

Mina vänner ser snett på mig ibland när jag häver ur mig nåt särskilt skandalöst eller grovt, eller plockar demonstrativt fram en frukt när jag sitter där med mina sjokoladeboller, och oavsett hur trött det kan göra mig så låter jag det inte riktigt röra mig i ryggen. För de har ingenting att säga till om. Långsamt börjar det sätta sig i ryggraden. De får faktiskt tycka vad de vill och jag kan välja att högaktningsfullt ge blanka fan i det. Vilket jag ofta gör. Tar trotsigt en stor tugga sjokoladebolle och håller kvar ögonkontakten. Dansar småhysteriskt på jobbet och pumpar bara hårdare när nån stirrar. Pratar ogenerat om precis allt med de jag behöver prata om det med. För att det behövs göras. För att jag vill. För att jag kan.

 

Jag kommer utveckla detta om ge fan i saker och ting i sinom tid, men just nu vill jag bara försöka förklara hur jävla nöjd jag är med att stå lite på egna ben. Det är helt sjukt vad jag älskar det. Jag behöver det så mycket. Jag går runt på Bergens gator och bara försöker greppa att det här är min stad, att jag bor här, att jag klarar mig själv. Kommer hem till mitt kollektiv som jag är helt förälskad i. Blir helt blödig och bakar scones och masserar vänners huvuden och kliar ryggar bara för jag är så tacksam för dem. Just det. Tacksamheten. Den är inkilad mellan varje tanke nuförtiden. Tacksamheten över att oavsett vad som händer sen, så får det här vara mitt liv just nu. Just nu gör det inte så ont. Just nu krävs det ingen ansträngning för att andas. Och tacksamheten.

 

Jag vill skriva om sånt som gör ont. För jag tycker det är viktigt att prata om. Jag vill skriva om sånt som gör ont för det är så jävla svårt att prata om.

 

Jag vill skriva om integritet, om gränserna vi sätter upp, hur långt vi är beredda att gå; hur långt vi tillåter andra att gå. Jag vill skriva om svårigheten i att göra rätt men att avsky det. Om att vara ensam och ratad och vår jävla kamp för att inte vara det. Jag vill prata om faran i tröttheten och likgiltigheten - när vi är så trötta på att slåss mot allt och alla att vi helt enkelt inte orkar bry oss längre.

 

Jag sitter på en sängkant bredvid en nära vän som nyligen gått igenom ett förjävligt breakup. Hen ser inte direkt på mig, ser till att ha hår som hänger ner i ansiktet, men jag hör hur rösten är tjock av gråt. Hen säger att hen inte vet vem hen är längre, att hen får våldsamma impulser att slå ner (vissa specifika) personer. Jag sitter rådvill med en kropp som värker av empati och klappar hen på armen, och det enda jag kan komma på att säga är: det är ju tamejfan en helsund reaktion. Min vän frustar till av motvilligt skratt. Jomen på riktigt, fortsätter jag. Du vill, jag vet inte, hämnas dig själv, typ. Du tar inte den skiten du var med om. Tänk om du bara hade suttit där och svalt det. Nej, vafan kompis. Var arg, var svinförbannad fan.

 

Och jag försöker applicera det här på mig själv. Jag tror jag borde vara argare. På lärare, polare, föräldrar, arbetsgivare, bitchen i kassan och jäveln på bussen. För min egen skull. För att jag kommer tappa bort mig själv om jag bara sväljer allt, tappa respekten för mig själv.

 

Jag vill skriva om sånt som gör ont men det är så jävla svårt. För smärta är så nära förknippat med skam, eller hur, saker som gör ont är inte sällan saker vi vill hålla för oss själva. Som att vara ensam. Ratad. Avvisad. Vi pratar inte om det. Tänker knappt på det; försöker, i alla fall. Nej. Men vi kanske borde. För kanske kan vi upptäcka att det inte är nåt att skämmas över, kanske kan vi bli arga istället för att svälja. I alla fall jag. Jag måste fan börja sträcka lite på mig och kaxa tillbaka lite. För vad är alternativet? Om jag inte ens utsätter mig själv för risken att bli avvisad, vad kommer jag då få för jävla meh-existens? Nej, för helvete. Jag borde vara argare. För det är okej att det gör ont, men vi behöver inte mer än vår beskärda del.

 

Jag önskar att jag hade nåt hjälpsamt att säga, säger jag hest till min vän. Typ att det kommer ordna sig, eller nåt som får det att göra mindre ont. Men dels vet du det redan, och dels hjälper det inte nu ändå. Det bara suger. Det är förjävligt. Jag hajar det och jag är ledsen för det. Men det är okej. Det du var med om var förjävligt, och det måste få suga ett tag. Men jag kommer vara här genom all förjävlighet, okej? Du har mig. Och du har all jävla rätt i världen att lacka ur och jag tycker det är bra att du gör det för du bryr dig om dig själv. Och det kommer ju bli bra.

Det kommer ju bli bra, upprepar jag som ett mantra eller en bön. Jag vet att jag har rätt. Det kommer ju bli bra.