Om Stammisar
Det mest intressanta med att jobba på 7-eleven (tja, deltidsjobba för min del) är stammisarna. Praktiskt taget varje dag kommer det in vissa människor som inte nödvändigtvis ens pratar med mig, men som jag ändå tycker mig börja lära känna.
Vi har den äldre mannen som kommer in och är arg och alltid köper ett flertal tidningar. Han är alltid så stressad, säger aldrig ett ord, bara slänger fram tidningarna och en sedel, och står ilsket och stampar med foten medan jag så fort jag kan rotar fram växeln. Sen går han därifrån utan så mycket som en blick på mig. Varför är han så jävla arg hela tiden? Är det för att han läser så mycket om vad som pågår i världen att han bara blir bittrare och bittrare? Jag ler alltid lagom svalt och proffsigt mot honom men det är så falskt att leendet bleknar direkt så fort han vänder ryggen till.
Sen har vi den anorektiskt spinkiga kvinnan med blont hår med utväxt och ett svart kors i halsgropen. Hon pratar ingen norska och knappt engelska, men skyndar alltid fram till disken och mumlar hundred Lyca, vilket innebär påfyllning på kontantkortet. Jag har aldrig sett en människa vara så uppgivet, totalt genomsorgsen. Det är som om hon har gett upp om livet och bara går och uthärdar det. Vafan har hänt henne? Jag brukar önska henne en fin dag och le så varmt jag bara kan, men hon ser mig inte ens.
Eller mannen med leopardmönstrad ögonlapp som köper gula Camel och alltid är asgött ostressad. Han känner igen mig nu när jag är tillbaka och skiner upp och frågar vad som hände med Frankrike. Jag frågar hur det är med honom och det slutar med en konversation om livet, mål och handlingskraft.
Eller mannen med det yviga skägget som alltid köper en glass men aldrig säger ett ord, bara ler tyst och betraktar allt och alla som om han vet nåt vi andra missat. Häromdagen såg jag honom sitta på ett torg med sin glass i handen och titta på folk som gick förbi.
Eller herren som brukar köpa ett paket Marlboro och ser på mig med de absolut vänligaste par ögon världen någonsin skådat; jag bara ler när jag ser honom, jag ler så jävla brett att det känns som ansiktet ska klyvas itu bara för han är så jävla fin. Vi pratar aldrig bortsett från att hälsa och säga hejdå.
Ensam bakom kassan på 7-eleven är det de här människorna som blir mina arbetskamrater, det är de jag ser fram emot - eller i alla fall förväntar mig - att se när jag kommer till jobbet. Och jag känner dem inte överhuvudtaget. Men jag bryr mig om dem.
Om Att Återvända
Bergen. Ja jävlar.
Allting är sig nästan kusligt likt. Kullerstensgatorna, den välbekanta förvirringen när norskan ekar i ett tomt huvud, samma bakchoklad från samma affär i samma centrum. Jag har kommit tillbaka.
Jag har kommit tillbaka.
Jag sitter här i sängen jag delar med en vän och känner mig lite illa till mods. Jag har kommit tillbaka. Det är inte... det är inte helt rätt. Det känns inte helt rätt. Min konstanta hunger efter ständig förnyelse klöser inom mig. Visst är det tryggt, men... det är bara ett stort, fett meh. Jag vill ha mer än det. Jag vill inte leva ett meh-liv.
På andra sidan dörren sitter resten av mitt kollektiv och har det allmänt gött. De sitter på madrassen vi har på golvet istället för en soffa och pratar om allt möjligt, det låter rätt mysigt. Imorse var de allihop på samma intervju och det verkar ha gått bra för dem, de ska tillbaka imorgon, de pratar upprymt om jobben. Jag skickade ett mail till samma snubbe men har inte fått nåt svar, ingen intervju - nog för att jag hörde av mig senare än de andra, men ändå. Det gör mig rädd. Jo, jag vet. Fjolligt. Men ändå. Tänk om jag inte får nåt jobb ändå, tänk om jag måste åka hem igen, besegrad, trasigare, mindre, fan, jag vill inte, vad händer då med mina stora framtidsplaner, mina omsorsfullt konstruerade drömmar, jag orkar inte, tänk om jag inte är tillräckligt bra, tänk om jag inte räcker till trots allt.
Det här är mitt huvud. Hör ni? Rastlösheten, rädslan, fan. Missunsam och misstänkt mager. Jag blir så trött. Jag försöker älska mig men ibland är det svårt.
I ett försök att tänka på nånting annat går jag ut i vardagsrummet, lägger mig på golvet med huvudet på en sackosäck som Måns slappar i, Karin och Linus spelar baseball med en tom Pringlesburk och en hopknycklad McDonaldspåse, Jessica och jag dricker te och chattar med Elin som är påväg hem från biblioteket, nån sorts jazz sprakar ur halvtaffliga högtalare. Jo, jag är fortfarande rädd, fortfarande lite illa till mods. Det är inte omöjligt att det kommer vara så ett tag, men du vet, det kommer bli bättre. Jag vet ju det. Jag kommer hitta nya saker att förundras över, nya vänner, jag kommer hitta saker att kalla nya. Men tills dess. Jag har det skitbra här, det har jag verkligen. Jag är bara lite rädd hela tiden. Och det gör mig trött.
Om Att Förlora
Så var jag då här, på ännu ett tåg, öron som skaver efter för mycket musik, en lite avslagen cola i fickan framför. Jag finner mig själv power-nappande bredvid en ung brat som kollar på Twilight medan den norska landsbygden ljudlöst blixtrar förbi utanför. Träden börjar tveksamt skifta färg, luften är hotfullt tung av regn. Jag snackar lite norska med konduktören och det är liksom inte så spännande längre, jag är också lite avslagen. Jag tänker att för ett dygn sen gick jag precis på tåget i Stockholm och det går en behaglig liten rysning längsmed ryggraden. Jag sjunker djupare ner i sätet och tillåter mig själv, för första gången på så länge, att dagdrömma. Känslan av hoppfullhet ekar fortfarande efter gårdagens möte med Paul Hansen och jag kan ju bara inte låta bli. Jag börjar tänka på alla bilder jag ska ta, alla projekt jag ska göra, utbildningarna jag ska gå, människorna jag ska möta, platserna jag ska resa till, historierna jag ska få uppleva, herrejävlar, jag gnuggar handsvetten från handflatorna mot låren, hjärtat bankar. Men inte bara av pepp, inser jag efter en stund - utan också av rädsla. Vilket får mig att le brett mot min spegelbild i tågfönstret.
Jag har något att förlora. Jag har något jag vill så mycket att det i sig är tillräckligt för att få mig att björnkrama livet. För inte alls längesen var det enda jag var rädd för, att jag aldrig skulle vara rädd för någonting igen.
Jag säger inte att jag kommer lyckas med vad jag nu bestämmer mig för. Jag kanske inte alls blir nån ny Paul Hansen; jag kanske fastnar på en 7-eleven nånstans. Men viljan, min beslutsamhet, att jag vill bli bildjournalist och krigsfotogtaf och hallelujah va; bara det får mig att stå ut med tanken på att misslyckas.
Jag börjar tro att jag sakta men säkert är på väg tillbaka, suckers.
Om Paradis
Det ringer.
Jag står som fallen från skyarna i lobbyn på Dagens Nyheter och krånglar med hörlurar och väska och ilsket ringande telefon, fepplar fram mobilen och svarar snabbt.
Hej, det var Paul Hansen, säger Paul Hansen. Och kommer gående tio meter bort med ett par kamerahus runt halsen.
DN:s redaktion är en precis lagom kaffedoftande kakafoni av hamrande tangenter, dämpade telefonsamtal, post it-lappar, snabba möten vid någons skrivbord. Jag följer storögt i Pauls kölvatten, piper till när jag ser en av hans bilder larger-than-life uppsmälld på en vägg, hälsar på redaktörer och praktikanter om varandra. Jag känner mig som ett frågvist barn där jag går runt och undrar över allt jag ser och kramar plastpåsen med mitt medhavda fikabröd i ena handen.
Paul frågar om jag också plåtar och jag nickar lite för ivrigt. Oh ja, fnissar jag. Vi pratar lite om fotografi i allmänhet, jag säger att Cartier-Bresson är en av mina största idoler, visar en av mina bilder som jag själv tycker påminner om hans stil, och Paul Hansen, en av Sveriges absolut bästa bildjournalister, säger: ja shit vad snygg. Väldigt mycket Cartier-Bresson. Jag sitter där med min pappersmugg med te och rodnar av glädje. Han bläddrar vidare. Nickar. Jag håller hårt om muggen så handen inte ska darra. Han kastar en blick på mig. Riktigt bra, säger han. Jag menar verkligen det.
Jag blir så lycklig att jag måste skratta så jag skrattar. Tackar varmt.
Paul Hansen. Du kommer aldrig förstå hur viktigt det var för mig att höra. Det var det jag behövde, det avgörande steget, den sista pusselbiten. Jag kommer göra det här nu. Om jag var orubbligt säker redan innan så är jag sinnessjukt säker nu. Jag måste. Och Paul Hansen, du får mig att tro att jag kanske till och med kan.
På busshållplatsen en halvtimme senare står jag och dansar. Tonårsbrudarna till höger stirrar, barnvagnsmamman till vänster backar, jag ringer folks telefonsvarare och säger: UÄÄRHHAAAAHAHAIIIHHHRGHHNNGG ring mig.
Nej. Jag borde kunna skriva bättre om det här men det kan jag inte. Det är ett litet hörn av visshet som är bara mitt, och det är för... bra för att tålas att skrivas ordentligt om. Så jag sitter här på Stockholms Central med min chailatte och bara är så jävla glad. Om ni kunde förstå. Om ni kunde få uppleva det här. Idag är världen paradiset.
Om Att Vara Eller Inte Vara Akademiker
Det är väl rätt lustigt ändå. Jag vet att det är en välkänd sanning, men jag tycker ändå att det är lustigt. Att ingenting blir som man tänkt sig. Att man inte blir det. Hur allting plötsligt en dag kan verka helt utochin.
Jag sitter på en uteservering i ett soligt Linköping tillsammans med min vän som jag hälsar på. En gammal, väldigt avlägsen bekant har på något sätt joinat oss, vi är fortfarande inte helt säkra på hur det kom sig att han dök upp, men hur som helst, han sitter precis och pratar om sina polare som, enligt honom, är "rätt körda". Det vill säga, förtydligar han, dessa polare är nu på sitt andra sabbatsår, de har varit ute och rest och festat, de har bara jobbat, inte pluggat nånting. För varje sak han räknar upp skrattar jag lite högre, men det finns en obekväm kant i skrattet, för det är ju ganska uppenbart; dessa "rätt körda" polare är ju kopior av mig.
Och jag tvingas ta lite grann i den där frågan: hur fan gick det här till? Jag är ju akademikern. Right? Litterära kulturella Lisa? Hur hamnade jag här? Jag blir obekväm in i själen. Det är ju det här jag är. Eller? Den där skavande kanten stannar med mig resten av kvällen, och det är inte förrän på bussen hem nästa dag som jag lyckas se den andra sidan av det.
Kanske är jag inte bara en akademiker. Kanske är jag det inte alls. Det är okej, vilket som. Det kommer alltid finnas böcker att läsa, uppsatser att skriva och tankar att tänkas. Men jag kommer inte alltid orka, eller vilja, leka nomad och leva ur min resväska, jag kommer inte alltid vara såhär flexibel och faktiskt kunna göra vad jag vill. Jag tänker på vår gamla bekant och blir plötsligt så säker. Han har fel. Det jag och hans "rätt körda" polare lär oss och upplever just nu går inte att lära ut på hans universitet. Jag skulle inte byta hans liv mot mitt för någonting i världen. Hans liv skrämmer skiten ur mig. Universitet och sen studieskulder och sen jobb och sen familj och sen pension. Fan. Nej. Jag har för mycket spring i benen för att stadga mig på jävligt länge; om ens någonsin.
Och tänk att jag en gång skulle bli författare. Sitta i min lilla stuga på landsbygden och knappt röra arslet ur stolen. Så sinnessjukt avlägset det känns. Och nu är allting utochin. Snälla. Låt mig aldrig fastna.
Om Det Är Dags
Kan vi prata om det här konceptet 'att gå vidare'?
Kanske är det jag som umgås i finkänsliga kretsar, men ingen i min närhet säger det direkt till mig. Det är ingen som säger: Men Lisa. Gå vidare. Men det betyder inte att jag inte hör det. Jag hör det i tystnaderna som uppstår när jag drar upp samma frågor som för ett halvår sen, jag ser det i blickarna som inte vill möta min. Det är ingen som säger det högt, men vi tänker det allihop. Det är dags nu, eller hur. Det räcker. Det är dags att gå vidare. Eller hur.
Jag sitter nedsjunken i läderfåtöljen mittemot min psykolog (klart jag har en psykolog, människan har praktiskt taget räddat livet på mig) och säger precis det här. Orden smakar surt i munnen när jag frågar varför jag bara inte kan gå vidare, varför det fortfarande gör så jävla ont, vad är det för fel på mig?
Hen säger egentligen ingenting som inte är ganska självklart, men att höra det. Det är okej, säger hen med sina snälla ögon som speglar min egen desperation och det skrämmer mig. Det gjorde såpass ont i dig. Klart att du inte är över det, det vore absurt. Du måste få sörja färdigt.
Och när hen säger det så pajar en mur inom mig och jag börjar gråta. Jag kan inte hålla skenet uppe sådär som jag gör resten av dygnet. Nej, erkänner jag för mig själv mellan hulkningarna, jag är inte över det. Jag har inte gått vidare. Varje dag är den där dagen när jag gick till hans lägenhet och lämnade tillbaka nycklarna, varje dag är den där hjärtannihilerande farvälkyssen, varje dag är de följande dagarna när jag inte ens tog mig ur sängen. Varje dag är ett helvete men jag har lärt mig att trycka undan det. Jag fungerar skitbra. Du vet, jag träffar vänner och gör saker och flyttar till Norge (ja, det ska jag göra) och skrattar och fungerar... skitbra. Men jag kan inte lura mig själv. Det finns alltid precis under ytan. Det bara väntar. Lurar.
Jag vill prata om det här konceptet 'att gå vidare' eftersom jag tycker det är så absurt. Det går inte att sätta ett datum på när man borde vara klar, eller nåt, jag menar, vafan? Ingen förutom du själv kan veta exakt hur hårt någonting har tagit dig. Ingen kan säga nånting om när du 'borde gå vidare'. Och att vi har skuldkänslor för att vi inte lyckas gå vidare tillräckligt snabbt? Nej. Så absurt.
Missförstå mig rätt. Jag vet hur trötta ni är. Jag vet att ni har hört mig säga samma saker tusen gånger; jag är minst lika trött på att säga dem. Men jag har inte gått vidare än. Jag är fast i det här just nu. Kanske är det ett bevis på hur mycket jag älskade den här killen, eftersom det fortfarande gör så ont. Jag vet att det har gått helt vansinnigt lång tid, men tid har ingenting med saken att göra. Låt ingen lura i dig att det är så. Det måste få göra ont.
