thatsthewaywegetby

Jag har börjat hatälska Bergen.

Det är ju mitt hem nu, på gott och ont. Jag känner mig trygg på alla gator som jag kan så väl, är trygg i mitt kollektiv, är trygg i arbetssökandet, är trygg i språket, trygg trots min osäkerhet. Men ingenting fascinerar mig längre. Ingenting får mig att hoppa till, vifta och peka, skratta sådär förtjust, haja till. Ingenting är extraordinärt längre. Bergen har förlorat sin rosenskimrande glans och sin status som min vita riddare. Jag har landat men jag har landat för hårt. Och det tråkar ut mig.

 

Och det är här varningsklockorna börjar ringa. Några synapser fångar upp ett mönster som de känner igen, hey, säger de, det här har hänt förut och det var inte så jävla trevligt, kan vi banga det? Och jag ser mig omkring, vår lägenhet, vår gata, Ulriken som skymtar långt borta mellan husen, rösterna från grannkollektivet, folk som skrattar. Och jag bara vet inte. En del av mig vill bara iväg. Omedelbart och långt härifrån. En annan del av mig gör hyschande ljud och försöker lugna mig: du har tid, säger den. Kan du inte försöka stanna? Bara lite till. Försöka se om du kan hitta ett hem där du kan trivas en längre tid. Bara prova. Se om du kan. Det finns alltid tid att resa, men du måste lära dig att stanna upp.

 

Eller?

 

Varför måste jag lära mig att stanna upp? Varför måste jag stanna på ett och samma ställe längre än min rastlösa skalle vill? Och det är skrämmande att börja prata om sånt här, för frågorna som dyker upp för med sig svar jag inte tycker om.

 

Jag måste inte stanna. Det enda som håller mig kvar här är jag själv. Mina rädslor, min lathet, mitt jävla förnuft. Jag borde ju ändå spara ihop pengar, eller hur. Och Bergen är ju fint och trevligt, eller hur. Och jag kan ju ändå jobba barnehage och 7-eleven här, eller hur. Och jag trivs ju i våra kollektiv, eller hur, det är inte som att jag vantrivs. Men rastlösheten. Rösten i bakhuvudet som börjar mumla oartikulerat och tyst men fullt hörbart. Det enda jag kan urskilja är det räcker inte. Men det absolut värsta är att jag vet att jag inte kommer göra nåt åt det. Jag kommer stanna här, kommer bli ännu lite mer bekväm, jag kommer ignorera rastlösheten och försöka dämpa den med vitvinsglas och blidka den med kollektivhäng. För jag väljer den enkla vägen idag. Jag har en årsplan, det är en bra plan, en plan som jag är helt okej-nöjd med, som kombinerar förnuft med känsla. Och den involverar några månader till här i Bergen. Bergen som har förlorat sin rosenskimrande glans och sin status som min vita riddare. Bergen som är så trivsamt.

Men rastlösheten.

 

Jag har druckit för mycket kaffe igen och går kallsvettig och skakandes över Torgallmenningen. IT håller mig stadigt i armkrok och upmuntrar mitt osammanhängande babblande medan jag knyter nävarna i jackfickan. Det kommer gå fint, säger hon lugnande varje gång jag kvider till och börjar vifta med händerna. Uhuhuh, svarar jag och kör ner händerna i fickorna igen.

 

Hon lämnar mig vid en sidogata, kramar om mig och önskar mig lycka till. Jag nickar nervöst och går den sista biten till Blå Stenen där killen jag dejtat några veckor väntar. Han vänder sig om när jag är några meter bort och ler brett, kommer fram och kysser mig. Jag drar mig undan, ser ner i marken, frågar hur läget är. Pulsen dunkar i öronen och jag hör knappt vad han svarar. Ser upp på honom och jag tror redan han förstår.

 

Den lilla rösten i bakhuvudet som jag har lärt mig tillhör hjärtat och själen har viskat oupphörligt i några dagars tid. Jag har försökt ignorera den, vill inte höra vad den har att säga, jag vill så gärna tycka om honom, han är ju så mysig. Men den låter sig bara ignoreras så länge och jag blev tvungen att inse att den har rätt: det känns inte helt rätt med honom. Jag kan inte fortsätta såhär, kan inte låtsas. Så jag möter upp honom vid Blå Stenen och säger det så snällt jag kan. Att jag inte vet vad det är men att jag helt enkelt måste lyssna på magkänslan, att jag är ledsen. Nånting slocknar i hans blick en stund, men han nickar, ler lite, säger att det är helt lugnt. Sen går vi och dricker kaffe (te för mig) och det har aldrig känts så enkelt och avslappnat att vara med honom. Han håller med: det är tråkigt, men rätt beslut.

 

Det var förjävliga trettio sekunder och timmarna innan var en mardröm. Jag vet inte hur man dumpar någon. Jag vet inte hur man säger att man inte vill vara med någon. Jag ville bara försvinna tyst och odramatiskt, ville inte såra någon. Men jag respekterar och tycker om killen för mycket för att ta den enkla, fega vägen; att låtsas, börja mygla, hitta på ursäkter. Nej. Och jag har aldrig varit så tacksam för den lilla rösten i bakhuvudet, eller så stolt över mig själv för att jag lyssnar på den. Insikten sätter sig djupare för varje gång jag gör det: den är rätt. Den är helt enkelt rätt.

 

Snälla. Försök urskilja den där rösten som talar lite djupare, lite klarare än de andra. Lyssna på den. Den kommer bara växa sig starkare och du kommer lära dig att känna igen den. Du kommer inte alltid tycka om vad den har att säga, men du kommer alltid vara glad för att du lyssnade. Det är inte mycket jag vet eller kan säga helt säkert, men det här är jag övertygad om.