thatsthewaywegetby

Min ursprungliga hypotes var att det skulle bli lättare med tiden.

Min ursprungliga hypotes var fel.

Det blir bara jobbigare. Höll på att klappa ihop framför en ledig dator på en samhällslektion idag. Om inte Rochelle hade varit där och skrattat lite snällt åt mig så är det fullt möjligt att jag hade gett upp. Men jag stod ut. Ger mig själv en klapp på axeln och berömmer min ståndaktighet. Försöker lugna fingrarna som darrar av längtan efter att få knappa in mailadressochlösenordochEnter.

Nuhet, härhet och frihet börjar alltmer ge plats åt ensamhet. Avskärmningen som jag först kunde fnissa lite åt och klappa på huvudet börjar växa sig större och överskugga min nuvunna frihet.

Det är fortfarande ballt. Och för varje timme som går blir jag mer imponerad av mig själv. Men bekräftelsebegäret har krupit ut i varje cell och skriker sig hest, och det är så mycket svårare att få kontakt med någon. Jag saknar tryggheten i att kunna logga in och se alla vänner och ovänner, där, på skärmen, ett klick bort. Istället blir jag så smärtsamt medveten om min egen verklighet.

Men som sagt. Det är fortfarande jävligt ballt.

Annars då, jorrå, tack det rullar på. Svenska nationella blev klart två timmar för tidigt, så med skamset böjt huvud knatade jag hemåt, tog båten, satt längst bak i solen, ensam på däck med James Yuill – This Sweet Love i lurarna. Gungade i takt med båtens rörelser och skrattade inom mig åt praktiskt taget allting. Åt att nationella gick alldeles för fort (nånting måste jag ju ha missat), att alla stirrade på mig vid Lindholmens kaj, att jag mådde så bra att det inte var klokt. Sen letade jag upp min kära far och vi frotterade oss i populärkultur inne på Bengans, innan jag gungade hemåt, en skiva och en film rikare.

Sen somnade jag på en historiabok. Två minuter senare stod jag och blinkade i mitt rum och slängde ner grejer i väskan för att gå på mattestuga med Hedda.

Så idag hade vi engelskaexamination. Efter en snabbspolad lunch, en halvliter vatten och en Alvedon stod jag framför klassen med en whiteboardpenna i handen och stirrade ut i luften.

Ni vet såna där tillfällen när fascinerande många tankar rusar genom huvudet på en enda sekund?

Precis så.

Fast

egentligen

precis

tvärt-

om.

I fem sekunder var det enda som hördes i mitt huvud ett enda långt, öronbedövande och utdraget öööööhhhhhh. Som att falla långsamt genom en kilometer sirap. Med tjugo par ögon på mig som alla undrade vad jag sysslade med.

Det var lite obekvämt. Men samtidigt förjävla komiskt. Jag gjorde en serie småhopp och ryckte på axlarna, sa never mind, let's continue, PLEASE och skrockade lite för mig själv.

Och nu är det påsklov. Är lite trött på Göteborg, så tror jag drar till London imorgon. Efter att ha träffat kära Dante med flera en snabbis ikväll. Och packat.

Shit.

Packa.

Oh crap.

Dagens lilla glädje-grej: att catcha upp med min busspolare.

Sweet dreams <3