thatsthewaywegetby

Till Mig Själv
Sängen I Brighton kl. 04.17.

Andas. 

Jag vet att du känner dig som Bilbo. Som för lite smör på för mycket toast, tunn, du har inget mer att ge. Du önskar att du kunde hata, förbanna, snacka skit och svära, men du älskar honom. Jag vet. Det kommer du alltid göra, mer eller mindre. Det ekar i ditt huvud och det är bara lite för sant, men du måste älska dig själv mer. Det vet du också för ni är inte bra för dig. Det här är rätt. Du känner det ju. Jag vet att det gör ont, att du inte kan sova, att dina ögon klibbar igen av dunstade tårar och att din magkatarr gör uppror, men du vet varifrån den kommer och att du måste därifrån. Att du inser det är det starkaste och det svåraste du nånsin gjort. Det är okej att det gör ont. Du gör rätt. Jag lovar. Du gör rätt och jag älskar dig och du kommer träffa nån annan som också kan kyssa dig i nacken sådär. Nån som inte ger dig magkatarr för du slår knut på dig själv. Jag vet att det gör ont men du gör rätt. 

Du kan göra precis hur mycket glass du vill, dricka hur många vitvinsglas som helst och skriva så många låtar du känner för. Du kommer att fixa det. Du känner det ju själv, eller hur? För du vet att du gör rätt. Det krävs bara tid, du måste bara bita ihop. Jag är så stolt över dig. Du tar ansvar för dig själv, ditt liv och din lycka. Du satsar, du gör nåt, du faller men du försöker. Du lever. Och det är så det måste vara. 

Du kommer inte sova mycket inatt. Det gör inget. Du kommer vakna med grusiga ögon och fortfarande lite feber, du kommer gråta en hel del, din bästa vän kommer krama om dig och ge dig ett sista oroligt ögonkast innan hon går till jobbet och du köper flygbiljett hem till Sverige. Du kommer tvinga i dig mat och Ipren, sen kommer du ta dig till hans lägenhet och göra slut. Det kommer göra ont men du kommer fixa det. Dina vänner kommer vänta hemma med en vinflaska med ditt namn på samt mycket choklad och kramar. Du kommer gråta tills du får vätskebrist, men det är bra smärta. Hälsosam. För du gör rätt. Jag är stolt över dig och jag väntar här, en bit in i framtiden. Det är nice här. Jag trivs skitbra. Jag ser fram emot att ses. 

Jag älskar dig, och kom ihåg att andas. Du gör rätt. Jag lovar. 

Ses snart, 

Lisa 

Tillbaka i Brighton sitter jag med korslagda ben på dubbelsängen jag delar med Elin och mammas röst knastrar genom datorns högtalare. Jag hör inte så noga vad hon säger, bara att det är mjukt och tröstande, att hon försöker stilla det kaotiska kosmoset i mig med alla trasiga bitar med vassa kanter som flyger runt och tvingar fram en helt ny sorts djupare gråt. Jag vet inte riktigt varför jag gråter, om det är av självömkan, rädsla, ilska, jag vet inte, men där sitter jag, och inser för första gången själva vidden av min trasighet. Jag måste förändra nåt, hulkar jag till mamma. Ja, säger hon. Det är okej, säger hon, vi hjälper dig, jag är glad att du inser det här nu, jag älskar dig, säger hon. Och jag gråter. Jag har brottats med samma idiotier sen jag tänkte min första tanke, men det är inte förrän här, nu, som jag på riktigt inser hur ohållbart det är. Det är lite som en sån där synvilla, när man har sett gubben med skägget bakom linjerna som utgör damen i hatten, så kan man inte o-se det igen. Jag ser en framtid bakom linjerna som utgör min nutida trasighet, och den är inte bra. Framtiden. Den ser inte bra ut. Så jag gråter lite till, mamma älskar mig, sen går jag och säger upp mig från telefonfundraisingjobbet. Det var också ohållbart. Jag har nu officiellt förlorat fotfästet totalt, och jag vet att det är nu inlärningskurvan är som brantast. 

Jag vet inte hur det här kommer gå. Ljuset i tunneln är bara ett knappt synligt nålsöga och jag är redan utmattad. Men det här är ett nytt lågvattenmärke och jag måste göra nånting nu. Så jag håller koll på mina tankar, slår dem på händerna när de är taskiga, tvingar dem med en kraftansträngning att byta riktning. Det är svårt. Jag skriver ner snälla saker om mig själv och gråter för det känns som jag ljuger. Det är svårt. Jävligt svårt. Men jag måste göra nånting nu och jag håller på. Sammanbitet. Trött. Med jämna mellanrum gråtandes. Men jag gör nånting nu.