thatsthewaywegetby

Sista morgonen i Berlin är en vemodig sådan. Vi vaknar i vårt lilla rum med fyra våningssängar till ljudet av någons mobilalarm. Vi drar på oss någorlunda rena kläder och går till det gemensamma badrummet i den gemensamma korridoren. Vi tafflar på lite smink och hasar upp till den gemensamma frukost-/matsalen. Vi nibblar på baguetten och flingorna och går gemensamt till lobbyn där vi samlas i vår grupp och checkar ut, dumpar resväskor och åker till en annan stadsdel. Denna gången går U-bahn till Prenzlauer Berg. Prenzlauer Berg är inte jättemycket roligare än Lichtenberg. Prenzlauer Berg har inte jättemycket intressant att bjuda på. Den här gången har vi till och med glömt anteckningspapprena. Istället köper jag och Hedda thaimat och knatar runt nånstans utanför Mitte, tills vi hittar några andra och frivilligt åker till ett konstmuseum med Mentorsrebecca i täten, som på sin breda göteborgska snackar om att allt är könst.

Jag brukar inte gilla konst. Jag fattar det aldrig. Står och tiltar huvudet på alla möjliga sätt men förstår fortfarande inte vad konstnären menar. Till stor del är det här likadant. Men vissa tavlor/konstverk fattar jag. De är starka. Jävligt starka. Känslan efteråt påminner lite om den jag får efter tjugo minuters Audioslave.

I en park nära hostelet har vi ett seminarium i tvärgrupper. Jag och Lizzy paras ihop med två andra från parallellklassen och sitter med Lärartommy och snackar om våra stadsdelar. Lärartommy blir jättepepp. Lärartommy och jag (som är den enda samhällaren - de andra är ekonomer. Konstigt folkslag det där) sitter och diskuterar gentrifieringsprocesser, kosmopolitism och provinsialism. Lärartommy nickar entusiastiskt åt mig och jag blir glad.

Nattåget går från Berlin Hauptbahnhof strax efter tio på kvällen. Hela gruppen är, om inte så jättedämpad, så åtminstone bra mycket mer dämpad än på hitvägen. Vi har ätit för lite och druckit för lite och sovit för lite men framförallt har vi haft för lite tid. Berlin är för mycket, för bra, för snabbt. På tåget från Malmö till Göteborg nästa morgon är stämningen mer lik den på en begravning än den hos sextio gymnasieungdomar som precis varit på skolresa.

Och ändå är det lite gött att komma hem. Mamma hämtar mig på centralen. Jag stoppar in minneskortet i datorn. Käkar lite flingor. Tar ett bad (ja, Lisen, ett bad). Tittar på mitt historiearbete. Blir ledsen och klickar ner det. Börjar skriva det här. Hälsar på pappa. Njuter lite av min kaosartade, stressinfekterade vardag. Av lite ensamhet.

För övrigt så laddas bilderna fortfarande in. Tre timmar senare. Så det blir ingen bild just idag.

Undrar bara när jag kan stoppa in nästa minneskort.

Sweet dreams <3

• packa det sista
• skriva till lite fotnötter
• göra ett par mackor
• åka lite bil

And then-

we take-

BERLIN!!

Ha det guys.

När mitt psyke märker att det börjar balla ur på grund av nån sorts brutal stress - typ skolarbete, hrm hrm - och det inte räcker till med vanliga försvarsmurar, så verkar det som om mitt psyke gör en 180 graders sväng helt om och driver rent jävla hejdlöst med det som egentligen gör mig stressad. Följaktligen sitter jag och skrattar högt åt vetenskapliga historiska rapporter och statistiska undersökningar och slutreflektioner, för det är bara helt - jävla - sjukt. Jag kan inte låta bli att le brett när jag berättar för en kompis om hur mycket vi har att göra, fnissa åt min stressrelaterade brist på aptit. Mitt psyke viker sig under vikten av allt arbete och garvar åt det. Pekar på högen av facklitteratur som tar upp halva mitt skrivbord och tjuter av skratt.

Jag misstänker att mitt psyke har rätt dålig humor.

Dagens lilla glädje-grej: att käka lunch med min överawesome klass.

Sweet dreams <3

Lisen tvingade mig att ta ett bad. Jag hatar att bada. Börjar alltid svettas och så blir hela badrumsgolvet blött och det tar evigheter för håret att torka och yada yada yada.

För någon timme sedan började jag terrorisera Lisen på chatten med panikartade meddelanden i caps lock om mattenationella imorgon. Jag började gråta varje gång tanken på provet dök upp i huvudet. Världen krängde mer än vanligt. Jag kunde inte ta mig ur mitt huvud som målade upp hela världen som en ond, jävlig feberdröm som är omöjlig att vakna från. Lisen skrev också i caps lock. TA ETT BAD, skrev hon. Jag svarade NEEEEJ JAG HATAR ATT BADA. Lisen lovade att ta en joggingtur imorgon och sedan blogga om det om jag badade och sedan bloggade om det.

Då gick det ju inte att säga nej.

Jag körde hela grejen fullt ut. Tappade upp stekhett vatten i badkaret, satte på en aschill spellista, hällde i några oljor från mystiska flaskor, tände till och med ett ljus (som dock slocknade efter en halvminut, men det var ett tappert försök av ljuset). Lade mig ner, spärrade upp ögonen när jag sjönk ner i det varma vattnet, och... andades. Det var det jag gjorde i den kvart jag tillbringade i badkaret. Andades. Fortsatte med det när jag kom upp, fortsätter fortfarande. Jag får fortfarande ofattbar ångest när tanken på matten blixtrar förbi, men min kropp är för trött för att gråta nu. För varm. Gosig. Av... vågar jag säga det? ...slappnad. Ja, allt är väl relativt. Men jo. Lite avslappnad. Faktiskt.

Nu ska jag däcka i sängen, till doften av mystiska oljor och ljudet av mina egna djupa andetag. Matten kommer, matten går. Allting är relativt. Saker blir inte alltid som man tror. Bad kan till och med vara trevliga. Comme sera, comme sera.

Tack Lisen. För att du tvingar mig att bada och för att du tvingar mig att skratta. Sånt behövs.

Ses imorgon.

Egentligen vet jag faktiskt verkligen inte allt, jag vet faktiskt väldigt lite, jag vet faktiskt helt sjukt jävla aslite. Jag fattar inte alla referenser och ironiska kommentarer i Pshycho från 1960. Jag blir förvirrad av min mattelärares försök till förklaringar. Jag ler till svar när min franskalärare ställer en fråga. Jag vet inte vilken politisk ideologi som sitter inne med alla de rätta svaren. Jag suger i mig Lärartommys teorier och modeller som en törstig svamp.

Egentligen är jag trött, vill inte vara med, vill inte lära mig mer på ett tag, vill ta en paus. Men jag är en kunskapsslampa. Och min nyfikenhet är en stenhård pimp. Så min trötta hjärna slavar på, driven av en kunskapstörst motsvarande den i en intellektuell öken. Ändå kan jag så sjukt jävla aslite.

Något jag däremot vet är att det är okej. Det är okej att mitt IQ inte är i samma liga som Einsteins. Det är okej att jag inte har alla svar. Det är okej att jag undrar, frågar, inte fattar, lär mig, framstår som lite korkad, frågar igen, kommer fram till att jag inte vet. Att inte fatta gör mig ödmjuk, att vara lite korkad gör mig öppen, att vara osäker gör mig mångsidig.

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte vet allt. Quite the contrary: jag är stolt över det. Om jag hade alla svar skulle jag inte vara här, det skulle inte vara nån mening med nånting då. Då skulle jag vara Gud. Och, även om det kanske kommer som en överraskning för vissa av er, så är jag inte Gud. Jag är en smärtsamt, underbart, hjärtskärande vanlig människa, med alla människans fel, brister och förtjänster.

Jag säger fuck alla orealistiska krav på kunskap, fuck alla orimliga krav på utseende, fuck alla omänskliga krav på rätta svar, för vi har dem inte. Omfamna din mänsklighet. Älska dina brister. Var stolt över allt du inte kan, för det driver dig, gör dig till människa. Och människor är vackra.

Dagens lilla glädje-grej: att komma ut från muntliga nationella i Engelska B med Miranda, titta på varandra och garva hejdlöst.

Sweet dreams <3

Det här är bästa stunden på hela veckan.

Har pluggat hela dagen och unnar mig därför en stund icke-plugg-relaterad tid. Det är Donneronsdag vilket betyder mätt på icke-bamba-relaterad mat, typ sushi, och pianolektion, vilket betyder livsglädje.

Om jag fick nominera någon till ett imaginärt pris av typen Världens Bästa Människa så skulle jag nominera pianoelevtjejen. Hon är en av mina favoritmänniskor. Hon är ett åttaårigt flumknippe med fräknar, utväxande visdomständer och pyttefingrar. Hon har stora ögon som liksom lyser av nyfikenhet när jag babblar på om något halvdunkelt musikteoriavsnitt och kisar lite när hon strålar av mitt beröm. Hon har korta ben som knappt når ner till pedalerna. Hon skrattar halvt frustrerat och halvt förtjust när hon spelar fel. Hon säger meeen! och trycker hårdare på tangenterna när hon vet att hon egentligen kan spela rätt. Hon sticker alltid fram huvudet bakom sin mamma, vinkar häftigt och ser lite småledsen ut när jag går därifrån. Jag är den förvirrade men roliga tjejen som dyker upp en gång i veckan och tar med sig en dos okomlicerad barndom därifrån, ren och oförstörd glädje, som inte innehåller komplexa samhällsmodeller eller begynnande stressmagkatarr.

Jag tror inte hon fattar, egentligen, hur mycket den där halvtimmen (45 minutrarna, kanske) betyder. Det här går bortom lärarglädje för att en elev är engagerad, det här är mer. Det här är nånting äkta. Det här är lycka i sin renaste form. Det här är fucking tacksamhet.

Dagens lilla glädje-grej: att stå och bläddra i en fototidning med Kicki och stå och stirra på hyllor fullproppade med modemagasin.

Sweet dreams <3

Vi samhällssoldater är under reträtt. Det är för mycket, för snart, för svårt, förjävligt. Fortfarande intressant. Men bara för.

Död eller ej? Varför slängdes han i havet? Var det amerikanska styrkor som dödade honom? Var han död innan? Hur kunde han gömma sig i så många år? Kan man lita på USA:s redogörelser? Vad händer nu?

Det är lunch i skolan och halva samhällstvåan sitter i ett klassrum och käkar pastasallad med gaffeln. Oscar snor mina oliver. Alla är arga på samhällsarbetet och trötta i huvudet och allmänt snurrigt flummiga. I alla fall tills någon säger bin Ladin. Plötsligt svänger hela rummet till och ut bryter en hetsig diskussion, överkroppar lutas över bordet, händer flyger i luften, röster höjs och vattenglas töms.

Jag sitter och ler. Jag har aldrig varit så stolt över min samtid. Här sitter ett gäng sjutton-/artonåringar och ifrågasätter ifrågasätter ifrågasätter, kräver bevis, spekulerar om konsekvenser och framtida eventuella hämndaktioner - som om det var helt normalt. Min historiearbetearbetande hjärna som ser censur och propaganda överallt lyser glädjestrålande innanför kraniet. Det jag hör är: fuck deras propaganda, fuck deras censur, vi vägrar bli lurade. Jag hör redskapen för ett kritiskt förhållningssätt, jag hör en jävligt lovande framtid, jag hör en samtid att vara stolt över.

Och det är inte bara i Donnerklassrummen. Det är överallt. Det är i tidningar, nyhetssändningar, bloggar, statusuppdateringar, samtal på bussen, hela jävla landet kritiserar, ifrågasätter. Jag älskar det.

Mitt Engelska B-häfte uttrycker en oro för att vår generation är the tethered generation, unable to fend for itself. Som om vi inte skulle kunna stå upp för oss själva.

Fuck that. Vi kommer bli den bästa generationen nånsin. Lyssna bara på våra lunchsamtal. Vi är grymma på autopilot, vår awesomeness är inbyggd, vi förbättrar världen på vår fritid.

"The tethered generation." Tss.

Dagens lilla glädje-grej: att mamma ringer och vill bjuda mig på middag på stan.

Sweet dreams <3

Igår bakade jag kakor. Lukten satt kvar i håret ända tills jag tvättade det för några timmar sen. Nu luktar det blommor efter mitt schampoo med lukt-ADHD. För tillfället sitter jag och tappar bort verkligheten i stämmorna i Joseph Arthur – Honey And The Moon, chattar med vem som än råkar vara inloggad på facebook och försöker vara glad.

Idag bangade jag idrotten. Är fortfarande uppskakad efter Valborgens massiva huvudvärksattack (det var för nära migrän för att jag ska känna mig lugn - iallafall med tanke på att sist jag hade migrän så fick jag åka ambulans, läkarna trodde det var en stroke), och ett hardcore träningspass kändes inte som en vidare bra idé. Därför åkte jag hem. Växlade in tio kvarglömda pund till en hundring. Knallade iväg till Vasa, köpte en chailatte, satt en stund på en bänk. Tittade på folk, funderade så mycket över deras liv att jag för en stund glömde bort mitt eget. Vilket var trevligt som omväxling. Kom hem. Satte mig på min säng med en kaka och försökte skriva lite litterär-bebis (litterär gestaltning-projekt, helvetet på jorden). Det är en novellsamling som handlar om tre vänner som inte förstår varandra. Jag tror inte att min lärare kommer gilla den för hon gillar inte mig.

Nej nu blir det bara ett halvt inlägg utan mening eller syfte för jag känner att jag börjar balla ur för jag chattar med Oscar och Lisen och det är rätt kul men jag orkar inte skriva här då för jag har inget vidare vettigt att säga i alla fall, så ha det och förlåt för att jag tog upp er tid med att låtsas att jag hade nån poäng med det här :))))))))))))))))

Började med att dra till Cortégen med Hannah, Alice och Karin - och några av Karins polare. Det var rätt kul, dock kallt som satan.

Men. Nånstans kring vagn 19 började jag känna ett vagt tryck mot tinningarna. Jag ignorerade det. Fokuserade på alla ljuvliga Chalmers-hemmabyggda bilar och garvade. Under tiden som trycket sakta men säkert utvecklades till ett skruvstäd som pressade på en enorm samlig rakblad som hade dykt upp i mitt huvud. När sista vagnen hade rullat förbi stod jag med stora ögon, händerna mot tinningarna och hade svårt att känna marken under mina fötter. Kved nånting till mina vänner om att äe det här går fan bara inte jag måsteeeh hem..., lyckades helskinnad ta mig till en hållplats, vinglade hem, larmet gick, tjutande i öronen + rasslande rakblad i huvudet = inte bra, hasade mig till medicinskåpet och en Ipren till räddning, kollapsade i soffan till de välbekanta replikerna i Titanic. 20:01. Spik nykter. Hungrig. Pappa kom hem en kortis och gjorde ridderligt iordning ett par mackor åt mig.

Det var min Valborg. Somnade strax efter midnatt. Ensam i ett tomt hus.

Det värsta är att det - bortsett från huvudvärken - var rätt okej. Jag har gått in i nåt sorts asocialt mode. Trivdes ganska bra med min glasskål och halvtaffliga actionrulle, helt själv. Är inte sugen på att vara Ms. Übersocial, på att pressa fram ett småfejkat leende och armbåga mig fram i statusinfekterade konversationer; inte nu. Jag orkar inte. Jag behöver tystnaden i mitt eget huvud. Behöver liksom sakta ner, ta en sak i taget, bara lyssna på mig själv. Vill jag göra x? Nej. Vill jag göra y? Nej. Vill jag göra z? Ja. Fine. Då gör jag z. Och försöker stänga öronen för allt och alla som säger åt mig att göra x eller y. För när det kommer till kritan är det ingen annan som behöver leva med mina val. Och just nu vill jag faktiskt vara ensam en del. Det kanske är lite fult i vårt perfektionistiska, flockorienterade samhälle, men så är det. Jag trivs med det. Lyssna på musik, spela musik, fota, plugga lite, sola på altanen med ett vattenglas bredvid. Inte prata med någon. Göra mig okontaktbar. Gå in i min egen bubbla och bara vara jag.

Det är bara en fas, naturligtvis. Snart kommer jag vara stans mest sällskapssjuka människa. Men just nu behöver jag helt enkelt dra mig undan en aning. Inget personligt mot någon. Ingen hyperångest eller deppträsk. Inget dödsfall i familjen. Bara en fas. Bara jag som behöver sluta snurra ikapp med världen.

Dagens lilla glädje-grej: att under en morgonrufsig pyjamasoutfit ana en gnutta solbränna.

Sweet dreams <3