thatsthewaywegetby

Fortfarande. Jag kan tamejfan inte hantera det här. 

Jag tror hela tiden att jag ska lära mig. Att jag ska börja bli lite lagom likgiltigt blasé, att jag ska sluta bli febrig och tårögd och skakig och förälskad och avundsjuk och galen och hysteriskt, hjälplöst, bottenlöst tacksam. 

http://stevemccurry.wordpress.com/ 

Där. Varje gång jag ser ett nytt inlägg tänker jag samma sak. Jag minns fel. Det kan inte vara så bra. Störtlöjligt. Och så tittar jag. Och det är som, jag vet inte, en atombomb, ett vulkanutbrott, en tsunami, en jordbävning; alla naturkatastrofer jag kan komma på, fast större, djupare, det är alltihop samtidigt på en cellulär nivå, nånting som genljuder i och skakar om roten av allt som är jag. Det låter fjolligt, tro inte att jag inte vet det. Jag vet det. Men... ändå. Jag bryr mig inte. Det är foton av ren mänsklighet. Fattar ni? Det är sanning. Det är verklighet. Det är det jag vill göra. Inte typ det - utan det jag vill göra. De fotona jag vill ta, den verklighet jag vill förmedla. Jag vet inte om jag ska vara förbannad eller extatisk över att någon annan har gjort det först. Jag tror jag satsar på extatisk.
Så jag ska lära mig. Jag ska imponeras, förundras, insupa flippa ur inspireras försöka misslyckas lära mig, jag ska göra det här. Jag ska bli extraordinär. Bara så ni vet. 

Gör mig en tjänst. Bara kolla på bilderna. Ta dig lite tid och se dem. Jag tror att det kommer göra oss till bättre människor och världen till en bättre plats. 

Det här är lite nostalgiskt. Lite småsorgligt, lite sentimentalt, lite sådär halvtragiskt. Kanske. 

Vi är ett femtontal pers från min så älskade gamla klass som har samlats på ett precis lagom pretentiöst café för att vinka av en vän som flyttar imorgon. Jag kommer sent, jag sov, åt frukost, ni vet, men i alla fall, jag kommer dit, och inom ett hjärtslag märker jag: det är precis som vanligt. Det är precis som vanligt. Samma människor pratar om samma saker på samma sätt som vanligt, som i skolan. Jag ler och hälsar vitt och brett, sätter mig ostadigt ner, koncentrerar mig på samtalen omkring mig. Jag har saknat det här. Jag har tänkt tillbaka på alla våra klassluncher, våra fredagsfikor, våra bussresor, våra Donneronsdagar, som i nån sorts halvrosa lite glittrande rosendoftande dimma. Därför kommer det lite som en chock när någonting plötsligt börjar skava. Jag känner hur jag inte menar det när jag ler, hur mina skratt är för högljudda, hur jag börjar flacka med blicken och hur tankarna börjar vandra. Så jag harklar mig, skruvar på mig. Byter stol. Fixar till klänningen och håret. Rynkar pannan, fokuserar. Men nej. Det skaver mer och mer. 

Det tar en liten stund, men sen inser jag: det här är inte jag längre. Jag är inte den trasiga Donnertjejen med magkatarr och sociala komplex. Jag var, och det är okej. Jag känner igen henne. Men jag har vuxit ur den rollen, den är för liten, den begränsar mig. Jag tycker inte om henne. Det här är inte jag längre. 

Det är lite nostalgiskt. Lite småsorgligt, lite sentimentalt, lite sådär halvtragiskt. Kanske. Eller så är det ännu ett litet steg framåt. Eller så är det ett kvitto på hur jag är påväg att bli någon att vara stolt över, på hur jag växer och lär mig och blir. Jag tror att den här sommaren har gjort mig till nån annan. Och det känns bra. 

Jag går ganska tidigt. Åker och hämtar mitt nya pass, kramar det hårt i handen. Dricker te hos Hannah och kollar upp hostels i Brighton. Planerar mitt nya liv för den nya lirare jag är påväg att bli. Och det känns bra. 

 

Okej. Litet försynt leende. Scratch that, enormt jävla välrldsbejakande flin. Kl. 20.27 igårkväll köpte jag flygbiljett till England. Enkel väg. Hoppade lite i stolen. Tryckte på 'köp' med skälvande händer. Skrattade lite hysteriskt, viftade med armarna och pep ohmygod ohmygod ohmygod ohmygod, päronen log och klappade mig på huvudet. Flinade för mig själv hela vägen ner till stammisbaren Queen, fortsatte vifta med armarna och pipa en stund efter att ha mött upp världens bästa stammishäng. Garvade, trivdes, tog bilder, som vanligt, som alltid. Och den numera välbekanta kampen: försök vara tacksam för allt och alla du kommer sakna. Sörj inte över det. Snälla jag: var tacksam istället. För att du gång på gång finner dig själv omgiven av så fina människor du inte vill lämna, för att ni kommer sakna varandra. För att du äntligen, om än lite för sent, fick en smak av det Göteborg du alltid anat bakom kulisserna. 

Vänner. Det här händer faktiskt. 

Jag åker. Den 7:e september. 06.45. 

Jag åker. 

Wow. 

 

Redig Baileys bredvid laptopen. U2 i högtalarna. Utloggad från facebookchatt. Så. 

Men. Skruvandes i stolen, illa till mods. Vad finns det att säga? 

Jag fick en höstkänning idag. Gick ut med en soppåse och där, i doften av jord och fuktig kvällsluft, där: höst. Klockan var tio och det var nästan mörkt. En kall rysning nedför ryggraden: vafan? Vad hände med sommaren? TIll vilket den uppmärksamme läsaren med rätta kan fråga sig - vilken sommar? Hah. Bra fråga. Jag har tillbringat sommaren med att vänta på sommaren. Som aldrig riktigt kom. 

Det har nu gått bra precis två månader sen studenten, varav en spenderades på lätt och resande fot, den andra... ja. I nån sorts oklar dimma. Väntandes på nånting. Sovandes. Undvikandes. Snabbt försvinnande tryck över bröstet och krampande armmuskler. Många långa timmar på uteserveringar med vitvinsglas. Sena nätter och skavsår från nattpromenader. 

Det jag har gjort. Jag har varit på road trip med farsan. Öland, Ystad, Köpenhamn och Malmö, så hem. Det var fint. Jag gjorde en liten film, som Eurotrippin'-filmen som ligger på facebook, fast 90 sekunder lång. Jag har delat vindsrum med fyra snarkande grabbar, slocknat strax innan sju. Jag har snackat och drömt på engelska. Jag har varit livrädd och överförtjust. Tja. 

Jag vet inte. Det känns som om jag sjunker. Fastnar. Men det kanske är så det är, innan allting händer? Lugnet innan stormen? Paralyseringen innan England? Jag vet inte. Det enda jag vet, oförklarligt, oförskämt, oåterkalleligt och otvetydigt, är att det kommer bli bra. Jag vet att alla inte tror mig; jag klandrar dem inte. Men jag bara vet det. Allting kommer bli bra. Jag är skitskraj, men inte orolig. Det som händer, det händer, och jag kommer kunna hantera det. 

Vänner, jag lämnar er med ett litet citat som numer sitter ovanför min säng, från en av mina lärare, idoler och favoritfotografer: 

 

/.../ this unshakable sense that doing what I love, doing what I felt I must, was a better way to spend my life than merely doing what I knew I could /.../

-David duChemin