thatsthewaywegetby

Smaken av bitterljuv engelska sitter fortfarande kvar på tungan. Londons smog klibbar fortfarande på kinderna, lukten av Heathrow-parfym sitter fortfarande kvar på handlederna och det här är första gången i mitt liv som jag inte är glad att vara hemma. Visst, jag ser fram emot en natt med min egen kudde, men bortsett från det skulle jag lätt kunna flytta till London här och nu. Banga gymnasiet, rycka upp hela mitt liv med rötterna, sätta mig i en av Londons alla parker och bara blunda och lyssna på alla britter och detta språk som bara flyter fram och sliter i min ryggrad, på precis samma sätt som en riktigt jävla bra låt gör.

Okej, lite glad kanske jag är att vara hemma. Men bara lite. Lite som i den där strimman av ljus att (kanske?) träffa Hannah en stund imorgon. Ta en sovmorgon. Långrukost. Inte gå sönder fötterna. Dricka varm choklad. Se på teve. Mutera bilder. Läsa Dalai lama. Kanske.

Annars. No skämt. Jag skulle kunna dra här och nu. London och jag blev kära vid... tredje... ögonkastet.

Tredje gången gillt.

Mer utförlig uppdatering utlovas inom en snar framtid.

Nu: sömn.

Jag är en nomad förklädd till lagomhaglande svensk.