thatsthewaywegetby

Det här med att blogga. Bloggnamn, inläggsrubriker, läsarantal och grejer. Jag tycker nästan det är lite pinsamt. Jag berättar helst inte för någon att jag bloggar. Jag vet inte varför. Kanske för att jag associerar till modefixerade, språkretarderade fjortonåringar. Jag vet inte. Men jag har inget gemensamt med dem, egentligen. Förutom ett textformat. Så varför, egentligen, tycker jag det är så pinsamt?

Jag vet inte.

Till och med gode herr Navid Modiri bloggar ju. Och gör det så jävla bra. En sån blogg man alltid återkommer till. Som tillför nåt. Betyder nåt. Gör nåt. Han kan ju inte rimligtvis skämmas för att blogga. Det finns alltså en anledning till att göra det. Herr Navid har ett syfte.

Tss. Har väl jag med:

Det är kul.

Räcker för mig.

De senaste fyrtioåtta timmarna har jag druckit übersöt chailatte på en råkall uteservering, lagat mat med mina syskon (lång historia. Började med en fånig låt nån gång under högstadiet. Sen ballade det ur. Jag syftar hur som helst på mina barndomsvänner, kallar dem bara mina syskon), gått på teater, sett på bra film, gått på klädbytardag med Alice och spillt choklad på mina mysbyxor.

Åh. Bloggnamnet, förresten. Kände att jag var tvungen att byta (The Letter Lambda? Vafan var det egentligen?). Det nya syftar på världens bästa låt. Spoon – The Way We Get By. Hittade den i början på förra sommaren. Blir fortfarande helt lycklig när jag hör den. Nästan ett år senare. Underbart. Tyckte att denna underbarhet passade bra in på min livsfilosofi - må så bra du kan, så ofta du kan.

Sen tvivlar jag på att något bloggnamn egentligen är snyggt. Men. Som sagt.

Allt är relativt.

Dagens lilla glädje-grej: att under en fika med Alice begrava näsorna i en resetidning och planera vår framtida tågluff.

Sweet dreams <3