thatsthewaywegetby

Göteborg är aldrig så fullt av turister som på sommaren. Från Götaplatsen till Lilla Bommen hörs under junijuliaugusti tiotals olika språk med några stegs mellanrum, trottoarerna är gösslade med små grupper som står böjda över en karta föreställande en stad jag känner bättre än mig själv. En nyuppfunnen Göteborgsslogan tittar fram lite överallt, menyerna står på engelska och tyska. Mitt i allt går jag runt och ser mig storögt omkring. Det här är min stad, tänker jag långsamt. Tjuvlyssnar på ett par spanjorer på spårvagnen. Försöker se min hemstad ur deras perspektiv.

När en tjej med stockholmsdialekt frågar mig och syster yster om vägen till en motionscentral känner jag hur jag motvilligt burrar upp mig lite extra. Lägger på lite bredare göteborgska, drar till med uttryck som vagnen, gött, vesst. Säger hejdå med en främmande del av mitt hjärta som nästan trotsigt skriker efter henne DET HÄR ÄR MIN STAD.

Jag har inte alltid älskat Göteborg. Så fort jag de senaste åren har varit utomlands har jag alltid känt mig småmelankolisk, lite inåtvänd (ni vet Road Mode), när jag kommer hem. Lite smådystert vinkat åt fiskmåsarna, klappat tungt på spårvagnssätet. Känt att jag börjar bli klar med Göteborg nu.

Känslan finns kvar, men den dämpas när jag ser turisterna peka på Poseidon och knäppa bilder ner mot Avenyn. Jag kan inte låta bli att smittas lite av deras entusiasm, deras syn på Göteborg som en sevärdhet. Så jag lyssnar på tyskar som viftar med kartor och värmlänningar som bräker nåt om Gustav Adolf, och ser på min hemstad med nån sorts nyfunnen tillgivenhet. Åker ner till hamnen vid Rosenlund, tar en öl med några vänner. Ser solen gå ner över lyftkranarna vid Eriksberg. Hör kroggäster skråla dryckesvisor på milsvid göteborgska. Nickar tyst för mig själv; jo, jag och Göteborg hör ihop. Vi behöver nog en paus, men jag kommer alltid känna mig hemma här. Kommer inte alltid bo i Göteborg, men det kommer alltid vara ett hem.