The Kids Are Ok
Johanna har kort hår, rödmålade läppar och lyser av självsäkerhet. Johanna är tjugotvå år och sitter vid katedern i klassrummet och pratar med min världsomvälvande klass om projektarbete. Jag sniffar på en kopp chokladkaffe och håller storögt fram den mot Hedda när jag känner hela tvåans tyngd ramla ner på mig, i en enda liten doft. Hedda gapar när hon känner det och ser lika förvirrad ut som jag känner mig.
Känslan påminner om den när syster yster kom hem från Kina. Abnormal normalitet. Bortsett från ett par nya soffor i entrén har ingenting förändrats, allt har förändrats. Vi har det. Allt är likadant och totalt jävla annorlunda. Det känns inte alls konstigt att sitta i ett klassrum och lyssna på lärare, samtidigt som jag knappt kan minnas hur man gör. Men tanken på att ligga och sola och läsa och bada i havet känns också helt främmande. Befinner mig i ett vansinnesvakuum där ingenting är verkligt, samtidigt som allt är det.
Och det är faktiskt helt okej. Jag har min klass, mina vänner, lärare. Mitt vakuum är inte tomt. Vi är där tillsammans, käkar lunch i klassrum och åker buss under gäspstafetter. Vi förstår lika lite allihop, vilket gör att vi förstår precis.
Precis innan Johanna kom in i klassrummet var det en rektor där. Han nämnde att skolan har ett samarbete med ett företag som organiserar resor till Indien. Ett gäng elever skulle kunna få åka dit som projektarbete, säger han. Om de söker stipendie. De som är intresserade kan dyka upp vid hans konstor imorgon bitti. Sen går han. Jag sitter och gapar med handen på min projektarbetsskiss. Den känns plöstligt grå och tråkig. Det här säger han nu. Fuck it, jag gör vad som helst för att få åka till Indien i tre veckor. Händerna börjar darra vid blotta tanken, eller så är det bara kaffedippen. Indien. Ända sen jag läste Shantaram för första gången för ett år sen har Indien hägrat som ballaste stället på jorden. Det är som med England - jag måste bara dit. Det är nånting som rent fysiskt drar i mig.
Jag ska dyka upp vid rektorns kontor imorgon bitti. Jag ska försöka anpassa min projektskiss som in i fucking helvete för att få göra det här. Jag ska söka stipendie, och om allt går, så ska jag till Indien. Om det inte går, så ska jag ändå till Indien. Bara ett par år senare.
Tills det här ordnar upp sig ska jag kaffekicka skolans ass och ha så kul jag bara kan. Flyta runt i mitt vansinnesvakuum och ta tillvara på det här året som är kvar.
Ni fattar inte. Det kommer bli så oerhört, otroligt, ofantligt fucking bra. Jag är så pepp.
Dagens lilla glädje-grej: att känna det där välbekanta, försynta mysgarvet bubbla upp.
Sweet dreams <3
Kommentarer
Trackback
