thatsthewaywegetby

Jag är inte flygrädd. Faktiskt. Jag gillar bara inte flygplan. Särskilt inte när de verkar vilja ramla i marken vilken sekund som helst, vilket just det här planet hotar att göra. Vi hinner knappt komma upp i luften innan vi börjar tappa höjd. Jag tuggar frenetiskt på mitt tuggummi med knogar som vitnar runt armstöden. Ett par stökiga grabbar på andra sidan mittgången fnissar. Jag sluter ögonen och mumlar en tyst liten bön riktad till alla religioner jag kan komma på.

En och en halv turbulenta timmar senare går jag försiktigt av på en solig Stansted Airport och fiskar upp min väska som heter Epic från bandet. Fortfarande lite darrig hör jag mitt namn ropas, ser mig omkring och får syn på Ben som vinkar en bit bort. Syster yster följer tätt inpå, samt Bens pappa Malcolm.

Jag ler brett.

Efter en två timmars biltur och ett snabbt besök på en mataffär startar Ben och Malcolm grillen i trädgården bakom det underbara superengelska radhuset där de bor. Bens kompisar Tom, Tim och Kieran joinar med hamburgare och öl och grabbiga skämt. Jag kan inte låta bli att gilla dem vid första anblick.

Ett antal öl, korvar, Fifa-matcher och drinking games senare tar vi en promenad in till stans centrum, som består av ett par, tre pubar, lika många caféer och ett större antal klädaffärer. Jag börjar fnittra varje gång vi går förbi ett gäng på gatan som pratar engelska.

Everybody speaks English, säger jag förtjust till Tim utanför Wetherspoons, stans favoritpub. Tim tittar på mig. Yes, säger han. Jag ser ner i marken och går in med sänkt huvud.

Dagen efter träffar jag mamma Helen och syster Hannah för första gången. De är skittrevliga. Vi åker till Portsmouth. Det regnar. Det är helt okej eftersom vi kilar in på en bio och ser Harry Potter. Igen. Den är fortfarande bra.

Efter en och en halv timme börjar min mage kurra. Sen kurrar den mer. Sen ännu lite mer. Sen vrålar den över hela biografen. Jag försöker sjunka in i stolen. Är kanske lite hungrig.

Men inte länge.

All You Can Eat Chinese Buffet. Mycket mat. MYCKET MAT. Satan, vad mycket mat.

Dagarna flyter in i varandra. En dag åker vi och klättrar inne i ett gammalt fort, innan vi försöker äta picknick uppe på en kulle men nästan blir dränkta i ett sjuhelvetes skyfall. Vi åker till en strand vid lågvatten med hundarna Saphy och Toby. Vi spelar biljard och jag skämmer ut mig inför hela puben. Vi traskar in till stan, köper lunch och hyr en film. Vi åker till Basingstoke och sover över hos syster Hannah. Vi hälsar på mamma Helen på hennes jobb. Vi går ut med grabbarna ett par gånger till. Helen visar mig tips för Photoshop. Vi leker med hundarna. Vi tittar på en polomatch. Jag lyckas gå vilse i den lilla lilla staden med kameran medan syster yster och Ben roar sig på banken. Vi packar. Vi går upp 03.30. Malcolm och Ben skjutsar oss genom ett dimmigt, mörkt, smärtsamt fint England. Jag ser namn på skyltar som liksom genljuder nånstans djupt inom mig. Oxford, London, Birmingham. Vi åker förbi. Det ljusnar. Brighton, Luton, Heathrow. Vi åker förbi. Solen sticker i ögonen. Stansted. Vi svänger in och helvete och jag vill inte och varje steg över parkeringen tar emot och varje säkerhetskontroll gör ont och varje affär är bara hyckleri och jag har inget emot att komma hem men jävligt mycket emot att åka härifrån. Det är ju England för helvete. Jag borde stanna här. Hela mitt väsen skriker åt mig att gripa tag i väskan just som den rullar iväg vid Baggage Drop och kasta mig ut genom dörren så snabbt benen bär mig, och jag är fan på vippen att sträcka fram armen när en bild på mina föräldrar blixtrar förbi framför mina ögon. Sen mina vänner, en efter en. Sen mina bekanta. Sen Göteborg. Sen Donner. Mitt riktiga liv. Musklerna i min arm slappnar av och jag stirrar dumt på syster ysters ryggtavla. En liten bit av mitt hjärta bryter sig loss och gör sig hemma i landskapet utanför flygplatsen. Jag kommer komma tillbaka. Jag har ett år kvar. Sen kan jag göra vad fan jag vill. Och jag kommer komma tillbaka.

Bilder kommer.

Puss Sverige.