thatsthewaywegetby

Det var ju nån vecka sen sist.

Inte en särskilt bra vecka.

En ganska jävlig vecka ärligt talat.

Men.

Nu.

Skickade in både historiaarbetet och samhällsslutsatsen för nån timme sen. Grät när jag klickade på Sänd. Skakade när jag försökte le mot föräldrarna. Skrattade ostadigt när de bjöd på cider.

Det är över. En liten skitmattegrej kvar. Så är det över. Det värsta är definitivt över.

Får tårar i ögonen när jag skriver det. Jag har slitit som ett jävla djur de senaste månaderna. Bränt ut mig så jävla hårt att jag inte trodde att jag skulle klara en dag till.

Men det gjorde jag. Jag klarade dag på dag på dag på dag på vecka på månad och jag är fortfarande här. Med mörka ringar under ögonen, risigt hår och några kilon lättare, men fortfarande här. Jävligt paj men stolt som fan.

Får svindel när jag tänker framåt. Vågar inte riktigt. Kan bara tänka till imorgon. Sconesfrukost med Hedda och Linnea. Lite matteplugg. Nedvarvning. Kanske lämna tillbaka mina JÄVLA historiakällor på biblioteket.

Sen tar det slut. Kan inte hantera fritid, att inte ha nåt jag måste göra. Går inte. Hjärnan strejkar. Lägger av. Skrattar åt mig. Tänker lol, klart det finns nåt, du minns bara inte vad.

Tar stegen steg för steg och ett andetag i taget, som alltid. Börjar med att försöka sova en hel natt igenom. Om det går är jag herre på täppan. Då äre fäst.

Dagens lilla glädje-grej: att hinna skriva det här.

Sweet dreams <3