Sådärja
Vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan vi har fan klarat tvåan.
Det är galet. Vi har fan klarat tvåan. Det värsta är över. Har jag hört.
Jag går omkring i en illusion av oövervinnelighet, vrålande styrka, effektivitet. Jag säger illusion för att jag innerst inne vet att man inte läker på en vecka, och jag säger läka för att jag har varit ganska jävla paj de senaste månaderna. Jag har inget kvar att vara stressad över nu, men småsaker gör mig fortfarande nära nog panikslagen. Pulsen skenar av ett par bestick som skramlar i marken. Behöver nåt att hålla mig i och lugna mig om jag varit nära att snubbla. Måste sitta ner en stund om jag gått för nära en spårvagn som jag inte såg.
Sån brukar jag alltså inte vara, bara för att förtydliga.
Men vi har sommarlov nu. Tanken svindlar. Har inte greppat det riktigt. Allting har gått i 32x fastforward så länge, och att allting plöstligt stannar av...? Det kommer ta ett tag att fatta.
Under tiden jag väntar på det kan jag glädjas åt mina betyg som jag fått reda på, än så länge. Jag är nöjd, jävligt jävligt nöjd, med tanke på hur mycket jag har slitit. Jag vet bara inte om det var värt det. När jag nu har fått det jag ville, kan jag helt ärligt säga att jag skulle gjort om det?
Jag vet inte. Kanske. Problemet är bara att jag inte vet hur man inte gör sitt bästa. Det är liksom ett sånt uttryck man växer upp med, bara du gör ditt bästa, så okej, jag gör mitt bästa, det råkar bara vara så att mitt bästa gör mig utbränd. Ska jag fortfarande göra mitt bästa då? Det är en ärlig fråga, som jag inte tänker låtsas ha nåt svar på. För uppenbarligen är mitt bästa rätt bra.
Men är det värt det?
Jag vet fortfarande inte.
Mina hjältar, idoler, förebilder och vänner
Dagens lilla glädje-grej: att drunkna i hårda, glädjerusiga sommarlovskramar.
Sweet dreams <3
Kommentarer
Postat av: lisen
töntigt att göra detta men ser ingen annan utväg: <3
Trackback
