Misslyckandets Omöjlighet
Det är en sval sommarkväll och vi är ett gäng kompisar som sitter och käkar middag. Finglasen är framme, morotskakan är precis uppäten och vi sitter och konverserar. Mina vänner börjar snacka om bilar. Om körkort, uppkörning, till och med bilmodeller. Någon börjar göra te. En annan börjar snacka om sin utlandsflytt.
Jag sitter vid ena hörnet av bordet och pöser lite efter maten. Lyssnar med ett halvt öra på konversationen.
Plötsligt är tanken där. Utan att jag kan hjälpa det. Plötsligt dimper tanken ner i hjärnans tanke-inbox och jag tänker: vi börjar bli vuxna.
Spola tillbaka bra precis ett dygn och jag sitter i hammoken på landet och värmer händerna på en tekopp. Brott och straff ligger en bit bort och vilar. Jag ser ut över hamnen, drar filten tätare om axlarna och lyssnar på en koltrast som piper. Pappa har precis gått in för att göra nånting. Jag är ensam på altanen.
Plötsligt är tanken där. Utan att jag kan hjälpa det. Plötsligt dimper tanken ner i hjärnans tanke-inbox och jag tänker: jag kommer att dö.
Tiden går.
Det är en sån grej jag liksom alltid har vetat. Längst bak i huvudet nånstans ligger tanken på min egen dödlighet och dåsar. Jag petar på den ibland och tänker nästan sömnigt att ja, jo, man måste ta tillvara på livet, carpe diem och lite sånt, ja, jo, nån gång kommer man ju dö.
Det här var inte alls så.
Det var som om tanke-inboxen exploderade. Insikten var som en atombomb i huvudet. Jag satt på altanen och några bortkomna tårar rann nedför kinderna. Jag stirrade rakt fram. Samma utsikt, samma koltrast, samma tekopp i händerna, men en i grunden förändrad värld. På något sätt vackrare. Verkligare.
Om några dagar fyller jag arton. Det är inte gammalt. Men ändå. Hela det här året har flutit förbi i en dimma av inlämningar och prestationsångest och utmattade koffeinkickar. Jag minns förvånansvärt lite av hela året. Tanken skrämmer fan skiten ur mig. Jag har nästan glömt av ett helt år.
Där och då, i hammocken, bestämde jag mig. Aldrig mer. Aldrig fucking mer att jag tappar ett helt år. Aldrig.
Paradoxalt nog är jag nästan mindre rädd nu. För allt. Om jag tvekar över nånting är det bara att ställa mig den enkla frågan: kommer jag ångra om jag inte gör det?
Sen är saken biff. Åtminstone teoretiskt sett. Sen är världen alltför komplex för att delas in så enkelt. Men det är i alla fall en bra början till att luska ut vad jag egentligen vill. Hur som helst så är man skyldig sig själv att försöka.
Det är omöjligt att misslyckas. Om det inte blir som du tänkt dig är det bara ännu en ny erfarenhet och en ledtråd till hur du lyckas nästa gång.
Oredigerad men överjävligt fet bild
Dagens lilla glädje-grej: att sitta och snacka ohämmad brittiska i köket med syster yster och syster ysters nyanlända pojkvän Ben.
Sweet dreams <3
Kommentarer
Trackback
