thatsthewaywegetby

Har inte kommit fram till något vettigt.

Alls.

Blinkade sömnigt mot en liten humla som surrade runt vid en blomma i närheten och suckade över legenden om tvåsamheten, över bilden om Någon/Några som ser rakt igenom en, över tanken på att det finns Någon/Några som totalt eliminerar känslan av ensamhet. Jag skyller de här bilderna på Hollywoodproduktioner som skapar en skev bild av hur människor och deras relationer är.

Det finns en särskild sorts ensamhet som bara uppstår i samband med andra människor. Det är inte deras fel. Det är bara den där känslan av att de delar nånting som du aldrig helt kommer förstå eller få ta del av. Av att du inte riktigt hör hemma.

Vissa upplever aldrig det där. De hör hemma överallt. De driver obesvärat från grupp till grupp och är aldrig ensam i sällskap med andra. Om de nånsin känner sig ensamma är det när de är helt själva.

Andra är som jag och besväras inte så värst av att vara själva, i alla fall inte när vi själva har valt det. Däremot kan den kollektiva ensamheten bedöva oss.

Sanningen är att vi är ensamma. Även när vi är tillsammans med andra. Vi lever inne i våra egna huvud, dit ingen annan kan komma. Vissa kan komma nära, men våra liv är bara våra egna. Ingen annan kommer känna oss exakt så som vi gör.

Man kan se det här på två sätt. Antingen blir man nedslagen och klaustrofobisk i sitt avskärmade huvud. Eller så skiter man fullständigt i det. Gör sitt bästa för att bryta ner alla murar mellan oss och försöka komma någon nära, bortse från sig själv en stund och inse att alla är precis lika ensamma, eftersom vi är människor. Det är så vi funkar. Vi vill kämpa emot ensamheten, komma varandra nära. Vi vill förstå och vi vill ta del. Vi vill höra hemma.

I allt snack om egoism vs. altruism (vad det är som driver människor) vill jag skita i det och säga att det som driver människor är kärlek. Vi vill älska och vi vill bli älskade. Om vi är ensamma kan vi göra varken eller.

Vi är flockdjur. Ensamhet går emot vår natur. Det är därför det gör så jävla ont.

Det finns en särskild sorts ensamhet som bara uppstår i samband med andra människor, när vi inte kommer varandra nära, förstår, tar del, hör hemma.

Så fucka det. Inbjud andra till att komma nära, förstå, ta del, höra hemma. För det är ändå bara tillsammans som det kan hända.

The more we are togehter, the happier we'll be.