Bättre I Berlin

Vi visste hela tiden att vi skulle därifrån. Ändå kan vi inte låta bli att känna oss lite lurade. Berlin. Jag vet inte vad jag ska säga. BERLIN. Det var alla positiva adjektiv jag kan komma på. Och några till. Vet inte var jag ska börja så jag börjar från början. Under tiden kan ni lyssna på den här: Mofeta & Jerre – Bättre i Berlin.

Det regnar under tågresan till Malmö. Jag och Miranda delar iPod, jag leker DJ och letar efter den perfekta tågmusiken (MGMT och Blur för den som undrade), Miranda ritar pokémons och jag pekar nitiskt ut alla kor vi åker förbi. När vi, cirka en timme försenade (SJ prickar in alla standardanledningar till förseningar) hasar av tåget på Malmö C, stöter vi på Filip och Fredrik - ja, de Filip och Fredrik - utanför Pocket Shop och pratar lite med dem. Vi är höga på det i flera timmar efteråt.
Nattåget till Berlin är varmt. Sextio pers trycker ut händer och läppar utanför tågfönstrena för att försöka få luft. Det blir bara ännu trängre.
Efter någon timme åker tåget på en färja som tar oss över havet mot Tyskland. Plötsligt har vi gått av tåget och jag står på ett smutsigt, starkt upplyst båtdäck med en sval, fuktig vind mot mina bara ben. Bredvid mig vrålar ett luftaggregat och överröstar vinden som tjuter i öronen. Över relingen är det svart svart svart överallt, så ett avlägset blinkande flygplan, och svart svart svart överallt. Mitt huvud sprängs av nån sorts omvänd klaustrofobi, det är mitt huvud som är för trångt för all denna skrikande rymd framför mig, jag kan inte sluta fnissa hysteriskt men i falsett och med skräckslaget uppspärrade ögon. Jag ramlar ner till den trygga, varma kupén igen och försöker sluta skaka.
Jag sover fem timmar. Förmodligen mer än någon annan på tåget. Jag är stolt över att jag kom ihåg mina öronproppar.
Utanför Berlin Hauptbahnhof står solen lågt klockan sju på morgonen och det är inte lika varmt som jag hade hoppats. Vi klättrar på en dubbelvåningsbuss som tar oss till vårt hostel, och piper till och fotopepprar när vi åker förbi Berlinmuren. Det första som slår mig är alla färger, hur hela stan verkar utnyttja alla - och jag menar verkligen alla - lediga ytor till gatukonst. Energin sipprar in genom bussfönstret.
Väskor dumpas och toaletter invaderas när vi kommer fram, men frukosten har strulat till sig och lärarna ser ledsna ut och springer iväg och köper sextio yoghurtburkar och torra bröd. Jag skrattar.
Tre timmar senare har vi fått en sightseeingtur av staden och halva gruppen somnade. Lärarna blir ännu ledsnare och skäller lite på oss. Lunchen är fri tid och vi är några stycken som hittar en söt italiensk restaurang med en ännu sötare servitör.
Eftermiddagen spenderas i en stadsdel vid namn Lichtenberg som är som en blandning mellan Tuve och Majorna, vilket betyder dyster stämning med många pensionärer och trånga gator. Jag, Hedda, Lizzy och Louise sitter på plaststolar vid nån sorts café och antecknar halvhjärtat för kommande seminarie.
Efter ett dygn på resande fot och bara ett par timmars sömn är vi trötta. Men, speedade och höga som vi är på Berlinluften, så låter vi inte det stoppa oss utan springer direkt efter middagen ut och vandrar storögda och lyckliga omkring på trottoarerna i Friedrichshain. Vi tittar in på ett skumt reggaehak med tre pers som - tror vi - bjuder oss på gräs. Vi ler nervöst, tackar nej men dansar desto mer till Bob Marley innan vi går hem och stupar i mjuka sängar.
Nästa morgon värker fötterna men blir snart bedövade efter tre timmar på Jüdische Museum. Två av timmarna snurrar jag bara runt och letar efter vatten. Vi stapplar ut och tar U-bahn till Kreuzberg och den stökiga och underbara turkiska marknaden där vi, fortfarande stående, käkar en tunnbrödsrulle med fetaost och ruccola till lunch. Jag köper ett fickur i en mässingskedja för tio euro och har aldrig varit så nöjd i mitt liv. Jag, Predan, Lisen och Oscar intervjuar Berlinare och jag fotar allt jag ser.
Vi åker till Tacheles, ett sorts modernt konstmuseum med väggar fullklottrade med ashäftig graffitti och trappuppgångar som luktar piss och svett. På övervåningarna hittar vi ateljéer och konstnärer som blir glada när vi pratar med dem.
På kvällen känner vi oss säkrare på tunnelbanan och sticker återigen iväg till den lite bohemiska stadsdelen Kreuzberg där vi frotterar oss i konstnärlighet och konstiga människor.
Sista morgonen i Berlin är en vemodig sådan. Vi vaknar i vårt lilla rum med fyra våningssängar till ljudet av någons mobilalarm. Vi drar på oss någorlunda rena kläder och går till det gemensamma badrummet i den gemensamma korridoren. Vi tafflar på lite smink och hasar upp till den gemensamma frukost-/matsalen. Vi nibblar på baguetten och flingorna och går gemensamt till lobbyn där vi samlas i vår grupp och checkar ut, dumpar resväskor och åker till en annan stadsdel. Denna gången går U-bahn till Prenzlauer Berg. Prenzlauer Berg är inte jättemycket roligare än Lichtenberg. Prenzlauer Berg har inte jättemycket intressant att bjuda på. Den här gången har vi till och med glömt anteckningspapprena. Istället köper jag och Hedda thaimat och knatar runt nånstans utanför Mitte, tills vi hittar några andra och frivilligt åker till ett konstmuseum med Mentorsrebecca i täten, som på sin breda göteborgska snackar om att allt är könst.
Jag brukar inte gilla konst. Jag fattar det aldrig. Står och tiltar huvudet på alla möjliga sätt men förstår fortfarande inte vad konstnären menar. Till stor del är det här likadant. Men vissa tavlor/konstverk fattar jag. De är starka. Jävligt starka. Känslan efteråt påminner lite om den jag får efter tjugo minuters Audioslave.
I en park nära hostelet har vi ett seminarium i tvärgrupper. Jag och Lizzy paras ihop med två andra från parallellklassen och sitter med Lärartommy och snackar om våra stadsdelar. Lärartommy blir jättepepp. Lärartommy och jag (som är den enda samhällaren - de andra är ekonomer. Konstigt folkslag det där) sitter och diskuterar gentrifieringsprocesser, kosmopolitism och provinsialism. Lärartommy nickar entusiastiskt åt mig och jag blir glad.
Nattåget går från Berlin Hauptbahnhof strax efter tio på kvällen. Hela gruppen är, om inte så jättedämpad, så åtminstone bra mycket mer dämpad än på hitvägen. Vi har ätit för lite och druckit för lite och sovit för lite men framförallt har vi haft för lite tid. Berlin är för mycket, för bra, för snabbt. På tåget från Malmö till Göteborg nästa morgon är stämningen mer lik den på en begravning än den hos sextio gymnasieungdomar som precis varit på skolresa.
Och ändå är det lite gött att komma hem. Mamma hämtar mig på centralen. Jag stoppar in minneskortet i datorn. Käkar lite flingor. Tar ett bad (ja, Lisen, ett bad). Tittar på mitt historiearbete. Blir ledsen och klickar ner det. Börjar skriva det här. Hälsar på pappa. Njuter lite av min kaosartade, stressinfekterade vardag. Av lite ensamhet.
För övrigt så laddas bilderna fortfarande in. Tre timmar senare. Så det blir ingen bild just idag.
Undrar bara när jag kan stoppa in nästa minneskort.
Sweet dreams <3

Kommentarer
Postat av: lisen

Har inte velat berätta för frågvisa föräldrar om resan än. Det ligger liksom för nära inpå. Vill inte förstöra, prata sönder, slita isär heliga minnen. Men du gör det så jävla bra. Ska skriva ut denna text och trycka i deras händer. Bra så. Bra Lisa.

2011-05-28 @ 17:37:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0